I det sista kapitlet i boken ”De döende européerna” reser Karl-Markus Gauß till Makedonien för att närma sig folkgruppen arumänerna. Han väljer Makedonien för att det är det enda land som åtminstone visat sig vara berett att ge arumänerna status som folkgrupp. Annars finns det arumäner i Grekland, Albanien, Rumänien, Serbien och Bulgarien. Inte heller i Makedonien har de alltid behandlats särskilt väl – det är först nu det börjar bli annorlunda. Gauß möter på flygplatsen i Skopje en man som heter Mitko Guda på arumänska, men Mitko Naumovski på makedonska och till helt nyligen var det förbjudet att använda det arumänska namnet i officiella sammanhang.
Som en liten utvidgning till detta vill jag citera en vlachisk/arumänsk bekant från Serbien:
Något som kan vara värt att nämna är att det har pågått en serbifiering sedan länge och den pågår än idag. De flesta vlacher har serbiska efternamn som Jankovic, Dinulovic osv. Jag tror det var från och med år 1899 så blev vlacher tvingade att byta till serbiska namn och efternamn. Våra släktnamn (efternamn) är egentligen "Alu Jepur" som på svenska blir "Von Kanin". Många tog då sitt släktnamn och la ihop det med det serbiska "ovic" på slutet så resultatet blev "Jepurovic".
Genom samme bekant hittade jag dessutom fram till den här lilla filmsnutten, där man bland annat kan höra språket talas.
Det andra kapitlet om arumänerna i Karl-Markus Gauß’ bok börjar så här:
Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.
Vi får veta att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och man antar att de kan vara ungefär en halv miljon. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. En viktig arumänsk knutpunkt var staden Moschopolis:
I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.
Arumänskan är ett romanskt språk, troligen närmast besläktad med rumänskan (jag får ur texten inte riktigt fram hur likt det är rumänskan). Det finns många namn på folkgruppen och arumäner är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normerande skriftspråk. Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som ryggrad i samhället. Det som arumänerna som folk förväntar sig av dagens Europa är anspråkslöst:
Vad de i dag kräver av de europeiska institutionerna är ingenting annat än det som det osmanska riket inte förvägrade dem: ett erkännande att de finns, ett medgivande att det är bra att de finns och ett löfte att man kommer att understödja dem i deras strävan att även fortsättningsvis finnas till.
Det finns många myter om arumänerna och många historier om stora män som ska ha varit arumäner – en del förmodligen sanna. Stevo, son till Mitko Guda berättar för Gauß att till exempel Alexander den store var arumän och han tar ur en historisk källa fram ett ”bevis” för sin hypotes:
Alexander satt tillsammans med ett dussintal grekiska generaler när hans mor dök upp och började klandra sin son. Mor och son grälade häftigt, men generalerna förstod inte ett enda ord. På vlket språk kunde grälet ha förts? Slaverna invandrade till Balkan först flera århundraden senare. De hellenska stammarnas dialekter var generalerna bekanta med. Det var arumänska, det äldsta språket i regionen, eller snarare: det äldsta bland dem som senare inte dog ut fullständigt eller uppgick i andra språk.
Gauß får också höra att arumänskan inte är något dotterspråk till latinet utan att det är latinet som är dotter till arumänskan. Hisnande tankegångar.
Vi får vara med om att fira den arumänska ”nationaldagen” dem 20 maj i två versioner. Först besöker vi en kulturförening och sedan en annan – två konkurrerande föreningar. Den ena tillställningen avslutas med att en ung man läser upp sin arumänska översättning av en dikt av Baudelaire.
Gauß tar oss till Bitola – det historiska Monastir – en vacker stor stad ”som överrraskar den okunnige besökaren från väst”. Och sedan förs vi vidare till Nižepole, en liten arumänsk bastion. En man vid namn Karabatak, som Gauß reser dit med, säger att Nižepole är hela världen. Här bor turkar, makedonier, greker, albaner och arumäner och det är arumänskan som är ortens lingua franca.
Molovište -Det här är nog bokens mest suggestiva bild; det är något oerhört över den. (foto Kurt Kaindl)
Så kommer vi till byn Molovište, som Gauß beskriver som en av de sorgligaste platserna i världen. Den ligger högt uppe ovanför en brant sluttning. En gång bodde här 2000 människor, alla arumäner. Under stora delar av året hade byn nästan bara kvinnliga invånare, eftersom männen var ute på långa vandringar som herdar eller karavanvakter. Idag är nästan hela byn förfallen och de människor som bor kvar, bor bland ruinhögar, men man kan ännu se spår av gator, torg och broar. Så här beskriver Gauß människorna där:
I Moloviste träffade jag bara på vänliga människor. Förstörelsens ort beboddes av lyckliga människor. De som stannat kvar hade hängivit sig åt en munter filosofi. De gick omkring bland ruinerna och skötte om sina blomsterbänkar. När de besökte varandra måste de gå förbi ruiner och grushögar men i deras trädgårdar blommade rosorna.
•
För länge sedan skrev jag ett inlägg här med titeln ”Välsk”. I en av kommentarerna därunder – dyker arumänerna upp:
Ursprungligen så var det folkstammar från sydost Europa som var “vlasi” (pluralform av “vlah”). Det var folkstammar som var förfäder till romerska kolonialister och inhemska folkgrupper av ilirskt ursprung. “Vlasi” finns i stort sett i alla sydliga länder…förr så tillhörde de både katolisismen och ortodoxa kyrkan.. och var mest att finnas i dagens Rumänien……idag är de flesta “vlasi” orthodoxa…i Balkan området är det bara serber (som är orthodoxa) som kallas “vlasi”, som då är en ganska nedsättande beteckning.
Och för den som har lust att läsa finns hela ”Välsk”-texten här.
I Ingmar Karlssons bok ”Det lilla Europa – guide till Europas små folk” finns också ett kapitel om arumänerna. Jag citerar några intressanta ställen ur detta:
Först några rader kring deras ursprung:
Inte bara deras benämningar utan även deras ursprung är föremål för olika teorier. Enligt den vanligaste anses de härstamma från två rumänsktalande folkgrupper, caraner och ungureaner. Dessa skall i slutet av sextonhundratalet ha utvandrat från Valakiet i nuvarande Rumänien, där landsortsbefolkningen utsatts för ett brutalt socialt och ekonomiskt förtryck ända in i vårt århundrade. Detta ursprung skulle därmed också vara en förklaring till beteckningen vlacher.
Denna teori motsägs av en annan enligt vilken vlacherna är Balkans urbefolkning. De sägs ha varit bofasta där innan slaver och turkar kom, och har sedan kunnat överleva i otillgängliga områden.
Lite statistik kring arumänerna/vlacherna i Jugoslavien/Serbien:
Även om de såväl språkligt som kulturellt skiljer sig från sina serbiska grannar i det dagliga livet, uppgav endast 17 577 personer vlachisk nationalitet i den jugoslaviska folkräkningen i mars 1991. Tio år tidigare var motsvarande siffra 25 596. Däremot angav vid detta tillfälle samtidigt inte mindre än 129 613 personer i Serbien vlachiska som sitt modersmål.
Om vlacher och vlachiska i Grekland:
Sedan 1984 hålls årligen en stor festival för Greklands vlacher. Trots alla dess förbättringar betraktas de emellertid officiellt som greker med en ovanlig dialekt.
•
Jag vill här också ge en vink om att Bengt O. också skrivit ett arumänskinfluerat inlägg.
Dessutom vill jag passa på och hänvisa till mina båda tidigare inlägg om Karl-Markus Gauß’ bok ”De döede européerna”:
Hej!
Mycket intressant text måste jag säga.
Jag är själv vlach från östra Serbien och tycker att vi beskrivs rätt som ”De döende européerna”. Vi har inga egna skolor och har inte ens något eget alfabete eller ordlista. Länder som Serbien och Grekland vill inte erkänna oss som ett eget folkslag vilket är skrämmande. Har inte vi vlacher några rättigheter?
Vi borde få något slags stöd från EU och med att dokumentera vårat språk och kultur annars kommer allt att försvinna.
Tänkte kommentera att vi är kända för vår magi. Det stod inget om det i texten.
Vlachisk magi, oavsett om det är svart eller vitt, väcker fortfarande många sagor och legender. De som har erfarenheter av det här ämnet, säger att det är en av de äldsta och mest kraftfulla former av magi i världen. Det finns nästan inga byar i hela Timocka Krajina (Timok område) som inte har en så kallad häxdoktor.
http://www.ipak.org/vlachs/first.html
Tack,
jag förmodar att du talar vlachiska. Eller? I så fall undrar jag om du kunde skriva några fraser på vlachiska här, så att andra kan få en föreställning om hur orden ser ur. Till exempel sådant som:
*Vad heter du? Jag heter…*
*Hur mår du? Jag mår bra.*
Eller några andra vanliga saker som räkneorden 1-10 till exempel. Om du har tid och lust. Jag kan sedan be en rumänsk väninna om samma fraser på rumänska, så vi kan jämföra lite. Och jag skulle kunna sätta in motsvarande på italienska också…
Hej Vlach,
kan du berätta mer om vlachisk magi och häxdoktorerna?
Ja mitt modersmål är vlachiska. Problemet hos oss vlacher är att vi har aldrig skrivit/dokumenterat (vad jag vet, Jag kommer från Timok dalen). Man skulle kunna säga att vlachiska är det skriftlösa språket. Att skriva siffrorna på vlachiska blir därför ganska svårt för mig men jag kan försöka.
Jag har försökt stava ungefär hur det låter när man säger det. Sen uttalas det olika beroende på vilken del man kommer ifrån. Bokstaven C uttalas som Č från serbiskan. Tex Ibrahimovi(c).
1. Unu
2. Deu
3. Tri
4. Patru
5. Cnc
6. Shase
7. Shaptje
8. opt
9. Noe
10. Zece
11. un sprece
12. deu sprece
osv.
Vad gör du? – Ce faci?
Jag heter – Jeu me kjem
Kom till mig – Vino la minje
Jag har varit på jobbet – Am fost la lukru
Vill ni veta mer så är det bara att fråga. Jag ska försöka hitta mer om vlachisk magi och häxdoktorer. Det finns en video på youtube som handlar om andar. Den andra länken är på serbiska som jag inte kan översätta men den handlar om just det med andarna.
http://www.youtube.com/watch?v=9I_f-XvXzlg
http://arhiva.glas-javnosti.co.yu/arhiva/2006/08/24/srpski/IS06082301.shtml
Tack för språkexemplen här! Jag ska fundera lite, men kanske kunde jag göra ett separat inlägg kring detta under rubriken ”Vlachiskt/arumänskt minilexikon” eller något liknande. Bredvid de vlachiska orden och uttrycken kunde jag sätta motsvarigheterna på rumänska (jag ska be min rumänska väninna om hjälp) och italienska. Vad tror du om det? Kanske kunde det locka någon att göra något större inom arumänskan/vlachiskan framöver.
Lustigt detta med kring (… inlägg kring detta…) som verkar vara lite på frammarsch, på bekostnad av om – lyssnade på Språket i P1 igår kväll, där det togs upp. Lars-Gunnar Andersson, som ibland rättar/ger feed-back på studentuppsatser nämnde bl a att han gör en markering med ”hellre…”, om det inte avses ett helt klockrent ”kring”. Ja, det är nog så att man lite omedvetet ”halkar in på rutschbanan” av bara farten – det är ju så språket ändras (utvecklas?).
Nej, nu märkte jag det… ditt ”kring” är ju ett äkta kring.
Hej
Det sägs även att den första ortodoxa kyrkan byggdes av Arumänerna.
Jag är Arumän, men vi kallar oss själva också för makedoner. Det där med magi verkar vara lite konstigt, visste inte ens att Arumäner sysslar med sånt efterson de flesta är otroligt starkt troende inom den kristna ortodoxa tron speciellt gamlingarna.
Det har skrivits flera böcker på Arumänska, så skriftspråket finns. Jag är född i Rumänien och där bor det ganska många Arumäner och de kom till Rumänien först i början av 1900-talet, grekerna försökte göra någon slags etnisk rensning i många Arumänska byar och gick så långt att de kunde komma på natten med flygplan och spruta bränsle över husen för att sedan tänta eld på de, folk förlorade allt de hade på några minuter, andra förlorade sina liv. Det fanns bara två saker man kunde göra, bygga upp husen igen och börja om från början eller flytta till det enda landet i världen som alltid har erkänt oss Arumäner som folk och ser Arumänerna som sina egna dvs Rumänerna, man skulle på sätt och vis kunna säga att de äktaste Rumänerna är Arumänerna, åker man tillexempelvis till Albanien eller Grekland och besöker Arumänska byar så kan man lätt se gamlingar med käpp och den intressanta detaljen på käppen är dess huvud som är Daciernas Varghuvud detta varghuvud är det mest representativa för Dacierna och vet och det är allmänt känt att Rumänerna härstammar från Dacierna, men varghuvudsfenomenet är utdött för längesedan i Rumänien ett fenomen som har lyckats överleva i många Arumänska småbyar.
Detta är bara ett ex på vår koppling till Rumänerna.
Men vad som är viktigt och beundrandsvärt är att Rumänien alltid har stöttat Arumänerna och erkänt oss som folk, man kan även välja Arumänska i skolan som extraspråk. Sen kanske man borde nämna att det finns olika grader, nästan kaster av Arumäner där den högsta anses vara Farserot, den mellersta Chipan och den sista plisot.
Många Arumäner speciellt Farseroti har akademiska utbildningar, jag har ex aldrig träffat en Farserot utan universitetsutbildnig, sen är det även nämnvärt att säga att de flesta Arumänerna är extremt duktiga på att hantera pengar, de har mycket pengar helt enkelt, både de övre klasserna men även bönderna, pengarna har ett stort värde för de flesta Arumänerna pga gamla europeiska värderingar dvs att pengar representerade en viss säkerhet för ens avkomma för ens barn, man ville att de skulle ha det bra och klara sig, den moderna vikten av pengar hos många människor idag har en självisk betydelse, man vill ha pengar för att köpa materiella saker och leva ett flott liv.
Barnen är extremt viktiga för de flesta Arumäner och nästan den största och enda prioriteringen. Allt detta har jag själv sett och spekulerat kring i många år och det har imponerat mig nåt enormt, jag försöker inte säga att Arumänerna är något Überfolk men att de klarar sig oerhört bra i det stora hela och detta ofta med värre förutsättningar än resten av befolkningen i länder som Grekland, Albanien, Bulgarien och hela föredetta Jugoslavien.
Tittar man på Staden Meschopole från olika perspektiv, som blev totalförstört av Turkarna i slutet av 1700-talet så kan man se en mängd oerhört intressanta saker. Staden hade en befolkning på 60000-70000 invånare mot slutet och ansågs vara en riktig storstad, 60000-70000 invånare på 1700-talet motsvarar en 2-3 miljoner människor idag, jag tror att europas största stad på 1700talet hade under 300000invånare. Staden hade även sitt egna universitet.
Det fanns en tryckpräss i staden som var den andra i hela det osmanska riket, en fanns i Constantinopel o en i Meschopole, att vara en stad med en egen tryckpräss på den tiden var ett ENORMT fenomen.
Staden hade över 70kyrkor och den tidiga formen av industrialisering, så fort industrialiseringen spreds från england till väst europa så lyckades meschopole också med en liten men tidig form av industrialisering, östeuropa tog till sig industrialiseringen inte föränn på 1800-talet. Staden hade även egna banker, och inte bara några utan många.
Stadens befolkning och de rikaste och flesta, de som byggde staden var till 80-90%Arumäner resten var greker och Albaner, språket som pratades på gatorna var Arumänska och det fanns böcker redan då som var skrivna på Arumänska(på den tiden med det grekiska alfabetet). Staden hade en extremt stor andel handelsmän som köpte och sålde det ena o de andra, importerade och exporterade mellan europas största städer, detta var en rik stad som bara växte och växte, blev rikare och rikare, starkare o starkare, turkarna som regerade i balkan under den tiden hade fått upp ögonen för den staden och såg den som ett hot, därför TOTALFÖRSTÖRDES staden av turkarna.
Meschopole är en stor bedrivt av det Arumänska folket, eg så tycker jag att det är en enorm bedrivt, och att meschopole fenomenet borde studeras mer och att det borde pratas mer om det rent allmänt i historien, att ett folk kunde samlas från olika länder och bygga en storstad med universitet, handel osv på otroligt kort tid, de e som att flytta till norrland mitt ute i ingenstans och bygga en miljonstad under en tid på 100 och nåt med år, en stad som är både större och rent ekonomiskt starkare och överlägsnare än ex stockholm.
Min text kanske inte verkar vara så ”modest” men de e så jag har uppfattat Arumänerna av de iaktagelser jag har gjort genom åren.
Hej Christian,
tack för den här intressanta texten. Jag antar att Moschopolis (som Gauß kallar staden i sin bok) som jag tar upp en passage om ur Gauß’ bok i början av min text är samma stad som det Meschopole du skriver om här. Du får rätta mig om jag har fel.
För att fler än jag ska hitta till det du skrivit här tänker jag lägga en länk hit under det inlägg jag kommer att göra i min blogg idag.
Min far var arumän eller makedon, född 1904. Han hade tillbringat barndomen mellan Moloviste och Bitole, hans familj hade hus både i staden och i byn. Hans far – min farfar – dog i TBC medan min far var liten ( sjukdomen var spridd i trakterna, arumänerna hade levt isolerade och hade lite motstånd mot den). Min farmor var 17 när hon gifte sig och 25 när hon blev änka: hon var berömd för sin skönhet och hon var rik, alltså en mycket eftertraktad möjlig hustru, men hon gifte sig aldrig mer. Hon hade älskat sin man och hade bestämt att helt ägna sig åt sina tre söner.
Historien är lång – jag har försökt berätta om arumänerna i min bok ”Extremismens förödande charm”. Mycket i det som står på Bodils bloggsida stämmer: arumänernas ekonomiska begåvning, deras passion för pengar, deras dyrkan av familjen och barnen. Språkfrågorna är svåra. Min fars familj flydde under första världskriget till Rumänien, där pojkarna fick utbildning. Vi, barnen, förstod inte vad makedonerna som kom på besök sade när de talade på sitt modersmål, men de – och de var många – förstod och talade perfekt rumänska. Jag minns två små ramsor som de gamla kvinnorna i huset – farmor och hennes kusin, Teta Vasiljkia, som bode hos oss – hade lärt oss. En av ramsorna berättade om en häst som var orolig och sparkade sin ägare ”skula sklotsa m´agudi, de-mi franse totsi dintsili”. Några av orden här är helt främmande för rumänerna – sklotsa skulle betyda på rumänska ben picior, agudi slog eller sparkade på rumänska lovit. Ljudet ts är ofta förekommande i detta språk.
Om någon magi har jag aldrig hört, däremot legenden om Alexander den Store som makedon är välkänd för mig. Min far var övertygad om att detta var en historisk sanning. Också om förföljserna mot arumänerna har jag hört mycket. Pappa brukade berätta om den stora interetniska fred som rådde så länge som turkiska imperiet höll i trakterna. Så fort som den turkiska övermakten föll, började blodet rinna. Serberna ville serbisera alla, grekerna ville grekisera alla.
Arumänerna, som haft egna skolor och kyrkor, kunde inte acceptera det nya förtrycket. Sedan gick världskriget rakt över Moloviste och Bitole och många arumäner gjorde så som farmor gjorde tillsammans med sina söner: sökte sig till det stora landet – alltså Rumänien. Trots ett lyckat liv i detta nya hemland, kunde min far aldrig glömma barndomens trakter; både han och några andra i släkten levde med ett djupt vemod, en aldrig släkt längtan efter ett mytiskt lyckoland.
Mina vänner som fortfarande bor i Rumänien berättar om bekanta som är arumäner och som bestämt har behållit sin identitet, sitt språk, sin kultur.
Tack Ana Maria,
för detta läsvärda tillägg till min text här ovanför! Jag vet några jag ska visa din kommentar för. Och andra kommer förmodligen hit och läser ”av sig själva”.
Tack, tack och förlåt vissa stavfel – jag skrev fort och rättade inte till texten.
Det är jag som ska tacka. I alla fall kan jag säga att jag redan fått intresserad och positiv respons från en för mig viktig läsare.
Denna länk blir översat till svenska
Jag tycker den är värd att läsa eftersom den har en förstärkelse på en del inleg.
Kul att folk har börgat öppna ögonen för oss jag är själv Vla och har fersökt själv att hitta mer info om vår backgrund jag har hört men vet inte hur san det är men det har hittats en gammal skrift i Serbien på ett språk dom inte har kunnat tyda förutom något enstaka ord som lutar hårt mot ”vlachiska” ( vlachiskt uttallande aktit) non enstaka ord nämdes utöver det prinssesa Vladanka mer en så vet jag inte skulle vara kul att höra om non vet något mer om detta.
Vlacher t.ex i Serbien har en del skilnad på sit tal set t.ex i Cupria tallar dom väldigt likt Rumänska män ju längre ner du kommer så börjar man låna en del ord från serbiskan men antaligen så har den nyare generationen tyckt att det är lättare att låna ett ord från andra språket och sackta män säkert glöma den ”orginela utallet”
Ursekta min stavning den är inte den bästa.
Se avets napca bune ( ni ska ha en trevlig kväll )
http://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=hr&u=http://www.setimes.com/cocoon/setimes/xhtml/hr/features/setimes/articles/2005/05/09/reportage-01&ei=aoKhT6CfDZOO4gTR64m0CQ&sa=X&oi=translate&ct=result&resnum=8&ved=0CD0Q7gEwBw&prev=/search%3Fq%3Dvlasi%26hl%3Dsv%26tbo%3Dd%26biw%3D1280%26bih%3D800