Flera av det nutida Tysklands intressantare författare har rötter i helt andra kulturkretsar än den europeiska. Om den japanskfödda författarinnan Yoko Tawada har jag skrivit här flera gånger och även Rafik Schami som jag tänker visa en text av idag, har dykt upp här mer än en gång. Schami föddes 1946 i Damaskus i Syrien och han kom som flykting till Tyskland 1971. Som ett litet kuriosum kan jag berätta att han innan han gav sig in på författarbanan doktorerade i kemi. Idag är han en väletablerad författare i Tyskland och han har genom åren fått många prestigefyllda priser. Hans böcker är översatta till ett stort antal språk, några också till svenska, fast kanske inte just de allra intressantaste. Jag fortsätter att tycka bäst om ”Det ehrliche Lügner” (Den ärlige lögnaren), en roman i form av tusen-och-en-natt-saga med trådar in i vår tid. Romanens grundhistoria består i att en indisk cirkus på turné genom Orienten för en tid på grund av ett inbördeskrig stannar i den gamla staden Morgana. Cirkusens huvudnummer utgörs av att sagoberättaren Sadik varje kväll berättar en saga eller flera. Sedan finns det också en kärlekshistoria mellan Sadik och lindanserskan Mala invävd i romanen.
Jag har nu gjort så att jag har plockat ut kärnan till en av Sadiks berättelser för att visa den här tillsammans med en översättning av den:
Das Hühnerbein
An jenem Mittag warf ich dem Krokodil das Hühnerbein zu, und das Krokodil verschlang es blitzschnell. Danach nickte es mehrmals und zog sich in die hintere Ecke seines Käfigs zurück, dabei schaute es mich lange und merkwürdig an.
Auf dem Weg nach Hause bereitete ich eine dicke Lüge vor, falls meineMutter mich fragen würde, wo das Hühnerbein geblieben war. Meine Lüge hörte sich wie ein Dschungelabenteuer an: Ich mußte das Huhn gegen zehn wilde Katzen verteidigen und kämpfte verzweifelt, bis ich im letzten Augenblick das Huhn retten konnte, dabei blieb jedoch ein Bein im Maul einer Katze hängen, die es ausriß und davonrannte.
Merkwürdigerweise fragte meine Mutter nicht nach dem fehlenden Bein. Vater war es, der sich am Abend wunderte, daß das Huhn nur ein Bein hatte.
”Es ist ein Invalide. Es hat ein Bein im Hühnerkrieg verloren!” rief meine Mutter, schaute mich an und lachte, doch Vater fand es nicht witzig. Er stieß der Platte mit dem Hühnerfleisch zur Seite. ”Du verdirbst einem aber jeden Appetit!” schimpfte er. Meine Mutter lachte, gab mir das zweite Bein und nahm sich die Hühnerbrust, die normalerweise meinem Vater zugeteilt wurde. An jenem Abend begnügte sich mein Vater mit Salat, Käse und Oliven, und statt zuzugeben, daß meine Mutter ihn mit ihrem lustigen Einfall übertroffen hatte, pries er den ganzen Abend das gesunde Leben der Vegetarier. So war mein Vater. Obwohl er der geborene Verlierer war, gab er keine einzige seiner Niederlagen zu.
•
Hönsbenet
Den eftermiddagen kastade jag hönsbenet till krokodilen och krokodilen slukade det blixtsnabbt. Efteråt nickade den flera gånger och drog sig tillbaka till det bortre hörnet i sin bur samtidigt som den gav mig en lång och underlig blick.
På hemvägen tänkte jag ut en saftig lögn, ifall min mor skulle fråga mig var hönsbenet hade blivit av. Min lögn lät som ett djungeläventyr: Jag var tvungen att försvara hönan mot tio vilda katter och jag kämpade förtvivlat tills jag i sista ögonblicket lyckades rädda hönan, men ett ben fastnade i gapet på en av katterna, som slet loss det och stack iväg.
Underligt nog frågade mor inte efter det saknade benet. Det var far som på kvällen undrade över att hönan bara hade ett ben.
”Den är en invalid. Den har förlorat ett ben i hönskriget!” ropade min mor, såg på mig och skrattade, men far tyckte inte att det var roligt. Han sköt fatet med hönsköttet åt sidan. ”Du får en ju att tappa aptiten helt och hållet!” klagade han. Min mor skrattade, gav mig det andra benet och tog själv hönsbröstet, som i vanliga fall brukade tillfalla min far. Den kvällen nöjde sig min far med sallad, ost och oliver och i stället för att medge att min mor hade överträffat honom med sitt kvicka infall, prisade han under hela kvällen vegetarianens sunda liv. Så var min far. Även om han var född till förlorare, medgav han aldrig ett enda av sina misslyckanden.
•
Om man vill och inte är för petig, kan man säga att Boccaccios tranlår är besläktat med Schamis hönsben:Giovanni Boccaccio: Historien om tranlåret.
•
Och här finns två Schami-historier till:
Vilket underbart omslag!
Hej Ade,
ja, jag är också väldigt förtjust i det. Jag tittade efter vem som gjort bilden, men det står bara att omslaget är av Doro Göbel, så jag vet inte om det verkligen är han som målet bilden.
Boken är nog i sitt innehåll minst lika brokig som själva omslaget….och om du vill läsa om livets sanningar på ett roligt sätt där du till slut inte längre vet vad som är sant, men allting är egentligen sant, så kan jag bara rekommendera den.
Mvh