”Med ord och utan” är i första hand en lyrikantologi med dikter av fyra italienska poeter, Luciano Erba, Guido Oldani, Daniela Marcheschi och Maura del Serra. På vänstersidorna i boken finns originaltexten och på högersidorna finns dikterna i svensk tolkning. Direkt efter dikterna kommer en kort presentation av varje författare. Sedan följer ett avsnitt i boken som bär namnet ”Vid ordets gräns” och som rymmer några mycket korta texter, ett slags bilder i text. Allra sist kommer avsnittet ”Utan ord” som innehåller avbildningar av fyra mer eller mindre abstrakta konstverk. Tanken med sammanställningen är enligt förordet att visa hur nära varandra ord och bild befinner sig. Bokens utgivare är förlaget Tranan.
Jag väljer att läsa en dikt av Luciano Erba här och mitt främsta skäl till detta val är att den bär titeln ”Il roccolo”. Under förra sommaren hade jag mycket med roccoli att göra och jag skrev bland annat den här texten om roccolofenomenet.
Il roccolo
Su uno sperone di monte cresceva
un’erba né gialla né nera
un casotto neppure si vedeva
verde tra faggi e betulle
né lontani né troppo vicini
finché da una feritoia partì un colpo
e apparve un lungo essere nero
a raccogliere un uccellino caduto da un ramo secco
un essere come quei magri che nei western portano un cilindro
e fabbricano casse da morto sulla main street:
ma questo era bergamasco e coadiutore
e se vado ancora per preti
è più che mai per una questione di equilibri
direi qui per un gusto di colori
di verde di polenta e di nero.
Che se poi volete saperne di più
andate a trovare il Pfarrer Johann Hämmerle
che in una certa valle delle Alpi
coltiva fiori di altissimo stelo
di petali azzurri e stellati:
devo dire che il miele delle sue api ha un sapore sui generis.
Pare che questi fiori
(ma chi si fida dei preti)
siano stati trapiantati
da non so qual pianoro dell’Asia Centrale.
…
Översättningen till svenska är gjord av Andreas Sanesi:
Fågeltornet
På en bergskam växte
ett gräs varken gult eller svart
ett skjul syntes där knappt
grönt bland bokar och björkar
man var varken för långt bort eller för nära
till slut sköts ett skott ur en springa
fram kom en lång svart varelse
att plocka upp en liten fågel, fallen från en torr gren
ett väsen likt de magra typer som i Vilda Västernfilmerna bär cylinder
och tillverkar likkistor på main street:
men den här var Bergamo-bo och adjunkt
och om jag fortfarande går och letar präster
är det mer än någonsin en fråga om balans
här närmast ett sinne för färger
grönt majsgrötsgult och svart.
Vill ni så veta mer om detta
skall ni besöka Pfarrer Johann Hämmerle
som i en viss dal i Alperna
odlar blommor på mycket hög stjälk
med blå stjärnlika kronblad:
hans bins honung har en säregen smak måste jag säga.
Dessa blommor lär vara
(fast vem kan lita på en präst)
inplanterade
från någon höglandsslätt i Centralasien.
Översättarens anmärkning:
Titeln: it. roccolo betecknar ett torn eller skjul från vilket man förr bedrev numer förbjuden småfågelsfångst eller -jakt; då termen saknar en verdertagen sv. motsvarighet och inte heller är känd för en oinsatt italienskspråkig läsare har jag valt att översätta den med ”fågeltornet”, som kan vara passande tvetydigt i sammanhanget.
PS Annars har Bengt O. också tangerat roccolofrågan i någon av sina texter; jag kommer bara inte på vilken.
Ja, ”tangerat” är nog ordet eftersom jag bara länkat till ditt tidigare inlägg i frågan när jag skrev om hur man äter upp små fåglar.
Det var en ”kul” dikt om jag får säga så. Mina italienska kunskaper är på sin höjd fragmentariska och härledda ur latin, franska och litet spanska, men jag brukar alltid gå tillbaka till originaltexten när jag läst dina översättningar. Plötsligt tycker man att man förstår. ”chi si fida dei preti” – just det. ”Majsgrötsgult” – skall jag lägga på minet.
Hej Bengt,
en sak som också lockade mig med dikten var att den där fågelfängaren var från just Bergamo eller snarare från trakten där ovanför – ”bergamasco” är ju ett adjektiv som täcker fler än dem som kommer från staden. Jag ”förstod” att dikten avbildade just den roccolovärld som jag vandrat i och hört märkliga berättelser i, en värld där den här fågeljakten nog fortfarande pågår – ”può piacere o no” som vi ju brukar säga.
”Majsgrötsgult” blev att ganska obäkigt ord på svenska och tjockt, man får det liksom tryckt in i munnen och rätt mycket av det på en gång. I originalet står det bara ”polenta” och ingenting om gult, eftersom polentan i den här trakten är just så där tjockgul. I Veneto och kanske i Friuli (nu sviker minnet mig) är den vit.