Jag i första och sista person

Överförande av polsk skönlitteratur till svenska verkar just nu till en åtminstone relativt stor del vila på något som man skulle kunna kalla en översättargemenskap. Vad jag förstår är den här formen av nära samverkan mellan fristående översättare något unikt, när det gäller översättning av skönlitteratur till svenska.

Igår fick jag en antologi med lyrik av en rad kvinnliga polska poeter. Boken bär namnet ”Jag i första och sista person” efter slutraden i en av dikterna i samlingen. I förordet står det att det är den tredje polska antologin av samma översättargrupp. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson, som båda ingår i den här gruppen, är redaktörer för volymen. De övriga i denna grupp är Anders Bodegård, Tomas Håkansson, Lisa Mendoza Åsberg, David Szybek och Rikard Wennerholm.

Nu tycker möjligen någon av er som läser det här, att jag biter mig fast för mycket vid översättandet och översättargruppen. Tja, jag kommer inte ifrån att jag är fascinerad av det här samarbetet och jag skulle vilja veta lite mer om formerna för det. Vi får väl se, kanske får jag veta något.

Men nu till dikterna: Den första jag har valt är en dikt av Marzanna Bogumiła Kielar (född 1963) i översättning av Anders Bodegård:

Nyheten

Ljummen försommarkväll, då flygfäna stiger
som rökpelare över terrassen.
Ovanför oss Vintergatan, en blommande ström av ängar,
vattenmöjans stjärnesvärm.

Det senkomna biet i den gula salvian
rör vid ståndarknapparna.

Och vi, Din sömns smältande snö, och döden,
den här gäddan som efter en rivstart
simmar iväg med sitt fångade rov.

Den kommer tillbaka, står stilla i strömmen nere vid bottnen,
° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° i det syremättade djupet;

resterna av dagen som tussar av halmgult hår
fryser fast vid snarorna av järntråd.

Jag letar efter bilder till detta – till den ljumma försommarkvällen med flygfänas svärmar i luften, till vintergatans ström av ängar. Kanske kan jag ta den här:

En dikt till vill jag läsa nu – längre fram ska jag ta fram andra. Det är en av Anna Kamieńska (1920-1986) och översättningen är gjord av Irena Grönberg:

Gamla kvinnor

Gamla kvinnor är unga
läkta är deras sorger
efter dem som dött
efter dem som lever

Först nu skulle de kunna älska
och ingenting kräva i gengäld

Först nu ser de i världens klarhet
att smärta och glädje är samma sak

Först nu skulle de kunna vara barn
med barnatrons törst och förtröstan

Först nu skulle de kunna vara vackra
med en slocknad jordstjärnas skönhet

Gamla kvinnor ser sig i spegeln
det är inte jag ropar de ur rynkorna

Gamla kvinnor går i graven
sann ungdom finns vid vägs ände