Igår gick Londi och jag som vanligt en runda i skogen. Det var soligt och fint, Londi sprang och nosade i olika spår och jag tog lite bilder på en raritet jag upptäckte för inte så länge sedan: ”tallar med grankjol” eller ”tallar på granmatta”. Så här kan det se ut:
Granen verkar alltså finnas under tallen och den har bara grenar, ingen stam. Det finns flera sådana här grantallar i vår skogen. Här är en till:
Vi går där i solen, Londi pysslar med sitt
och jag med mina grankjolar. Plötsligt märker jag att Londi har upptäckt något och sedan märker jag att det är några andra, några stora gråa som har upptäckt oss. Tre älgansikten på rad är vända mot oss. De är inte långt borta, jag ser de stora örontrattarna vridas en aning i olika riktningar, jag ser älgkons tunga mule i solljuset. ”Kkom”, viskar jag till min svarta följeslagerska och vi gör en halvcirkel bortåt från älgarna. Det får inte se ut som flykt, det får inte se ut som anfall. Hjärtat bankar i bröstkorgen på mig och Londi går uppmärksamt tätt bakom mig. Då korsar älgarna plötsligt vårt tänkta spår och så står de på andra sidan om oss, bara en aning länge bort en förut. Älgkon tar några kliv bortåt, men kalvarna (det är fjolårskalvar och de har vuxit ordentlig på de senaste veckorna, ser jag) står stilla och tittar och lyssnar med öronlurarna i stereo. Jag fumlar fram kameran, men lyckas inte rikta den så värst väl. De bästa bilderna tar jag av himlen ovanför kalvhuvudena.
Vi går vidare, lugnar oss och så småningom börjar vi tänka på annat än älgar. Vi strövar lite planlöst ut mot ett ganska fult hygge. Så märker jag att Londi börjar gå tätt bakom mig igen. Jag ser mig omkring och där uppe på åsen ligger en älggruppen med riktade öron:
Kon och den ena kalven syns tydligt, den andra ligger kanske bakom kon:
Men vad är det som sticker upp där bak?
Ett svar på ”Möten i skogen”