Härom dagen hittade jag det här lilla fotot i ett kuvert i en byrålåda:
Det är en bild från länge sedan på mina syskon och mig. Det är jag som är storasystern. Kanske är jag tio år och min syster då fyra och mina bröder i så fall väl nio och sju. Riktigt så här såg vi väl inte ut till vardags, inte så putsade och välkammade, men jag känner allt igen de här ansiktena.
Imorgon tänker jag berätta några episoder från den tiden då jag var i den här åldern och kanske lite yngre. Den här bilden får vara en inledning till texten jag ännu inte är färdig med…
•
PS I förra veckan blev jag intervjuad av Internationella biblioteket. Här finns samtalet som utspann sig mellan Tamás Gergely och mig. Det passar egentligen ganska bra in i det här självbiografiska sammanhanget.
Fantastiskt! Jag gillar sådana bilder väldigt mycket. Något liknande står hemma i min bokhylla. Det var min mormor som släpte oss till en riktig fotograf – efter det att vi blivit putsade och välkammade.
Men nu är jag nyfiken på episoderna som du kommer att berätta i morgon. Med tre yngre syskon var det säkert en livlig barndom och nu finns det en hel del roliga berättelser om händelser som du kanske tyckte var inte bara roliga då. Jag minns att jag var ofta ganska avundsjuk på de klasskamraterna som hade storebror…
Vet du, Bodil, ni fyra skulle gå till en fotograf – nu! – för att det blir samma bild, men med vuxna syskon på.
Hej Keri,
ja, det där att ha en storbror, det hade allt varit något – tänkte jag också ibland när jag var barn.
Det är inte så lätt att gå till en fotograf allihop ”nu” när den ene bor i Australien. Vi får väl se, fast jag vet inte om jag skulle vilja det heller. Det är nog finast just så här.
Också jag ville ha en storebror…men jag är rätt nöjd med min lillebror i alla fall. 🙂 Det kändes som att transporteras bakåt i tiden, när jag såg fotot. Sorglöshet, onaturlig uppsträckthet, samhörighet… Man funderar på vad som föregick fotografiet och vad som hände efteråt. Spillde någon glass på skjortan, kanske, busade någon… 🙂 Jo, det är nog bäst som ett slags nostalgiskt tidsdokument, en kort sekund frusen i tiden och ändå full av så många minnen och känslor, så mycket liv. Ser fram emot berättelserna.
Jag minns inte något kring den här fotograferingen, mer än möjligen något vagt om Nillas plasthalsband.
Berättelserna jag sätter in här imorgon kommer nog så gott som enbart att handla om mig, alltså inte om mina syskon, men bilden här får till uppgift att visa mig i mitt ”inre sammanhang” som ett slags bakgrund.
Vilken fin bild! Jag blir alltid lite ”avundsjuk” för jag har ju inga syskon. Visst, man fick ju allt uppmärksamhet, men man var dock mycket ensam som barn och även nu saknar jag ibland en syster eller bror vid min sida.
Tack för intervjun! Det var mycket intressant. Jag är lite nyfiken. Hur pratar ni med varandra när du hälsar på dina föräldrar? Byter du språk? Talar alla dina syskon tyska eller har de glömt bort?
PS: Uppsatsen är klar, Bodil! Du kommer få den när jag lämnat in den till examensenheten, dvs. nästa vecka. Det finns faktiskt otroligt många unga författare som skriver på ladinska/retoromanska. Kanske någonting för salongen också.
Hej Constanze,
det var ett tag sedan, men en sådan här barndomsbild är väl en bra mötespunkt. Jag minns tydligt bilden av dig som skeptiskt spädbarn.
Jag pratar svenska med båda mina föräldrar, med min Oma talade jag ibland det ena ibland det andra. Alla min syskon talar tyska flytande eller i alla fall nästan flytande.
Jag ser fram emot din uppsats. Min italienska magisteruppsats är inte klar än, men ”förstadiet” av den, den text som ska in i en bok som dokumenterar den italienska litteraturkongressen från i höstas är klar. Kanske behöver jag inte lägga till så mycket – jag väntar på att få besked om hur det blir med den saken.
Om du kan tänka dig att skriva något om nutida ladinsk/rätoromansk litteratur tar vi gärna emot det i Salongen.
Det var verkligen ett tag sedan. I helgen tittade jag på gamla bilder med min mamma. Roliga minnen kom tillbaks då!
Jag undrade bara om du pratar tyska med din mamma när ni är ensamma. Jag funderar lite då och då hur det kommer bli i min familj. Jag/Vi vill ju gärna att våra framtidna barn blir tvåspråkiga och att de känner sig hemma i båda kulturer.
Till och med juli är det lite jobbigt här, eftersom jag har examenstentor i italienska. Men jag kommer troligen åka till Sydtirol för några dagar. Jag skulle vilja gärna skriva någonting om den ladinska litteraturen. Jag har haft lite kontakt med en författarinnan. Jag får se helt enkelt. 🙂
Det är ingen brådska. I vilket fall som helst skulle det vara intressant om du vill skriva något om den ladinska litteraturen.