Exil – om rätten att minnas

Så är jag då tillbaka under pausträdet igen. Jag börjar med att inte säga någonting nytt: Under min bortavaro publicerades i DN en artikel jag skivit på temat exil, minne och glömska. Texten bygger främst på ”Esilio”, en självbiografisk roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza, och på två böcker av den ursprungligen ostpreussiska författarinnan Marion Gräfin Dönhoffs böcker ”Kindheit in Ostpreußen” och ”Namen, die keiner mehr nennt”. Någonstans mitt i texten har jag också lagt in ett citat av den tyske författaren (med rötter i Schlesien) Christoph Heins bok ”Landnahme”, eftersom det så väl belyser grundproblematiken. Av de här fyra böckerna är det bara Christoph Heins roman som finns i svensk översättning och Bettizas självbiografi finns så vitt jag vet hittills bara på italienska och serbo-kroatiska.

Här följer nu först en länk till artikeln i dess helhet. Ur den har jag plockat ut ett par belysande citat ur verken jag stödjer mig på.

Esilio
Omslagsbild: Spalato 1912

Enzo Bettiza skriver på ett ställe så här om hur den landsflyktige genom förlusten av kontakten med sitt ursprung också berövas delar av sin identitet:

Jag levde med en dunkel oroande känsla av att mitt jag inte var mitt verkliga jag, att mitt liv inte var mitt sanna liv och att allt jag såg eller vidrörde bara var en imitation av något som egentligen inte fanns.

Och om sitt första hemland:

Det gamla Dalmatien, en bortglömd värld – mycket få minns de ursprungliga namnen på städerna och öarna.

Kindheit

Dönhoff skriver i slutkapitlet i "Kindheit in Ostpreußen" om det svåra men ändå nödvändiga i att finna sig i att ha blivit berövad sin hembygd:

Ändå tog det årtionden innan jag lyckades att acceptera inför mig själv det som sedan skulle komma: Förlusten av hembygden. … Slutligen stod det klart för mig att man måste avstå ifrån våld, det vill säga man måste utan förbehåll uttala sig emot våld om det äntligen skulle bli slut med mördandet och fördrivandet.

Och till sist kommer hon fram till ett slags försoning med det skedda:

När jag tänker på Ostpreussens sjöar och skogar, på de vidsträckta ängarna och de gamla alléerna, då är jag säker på att de ännu är precis lika ojämförligt vackra som förr, när de var min hembygd. Kanske är det här den största kärleken: att älska utan att äga.

Landnahme

Som avslutning fäller jag in ett citat ur Christoph Heins roman ”Landnahme”, som handlar om en schlesisk flyktings öden i sin nya hembygd Sachsen (först DDR och sedan efter 1990 Tyskland) för att det så starkt belyser det som Bettiza kallar för ”memoricidio” – mordet på minnet.

"Och varifrån kommer ni? Var är du född, pojk?"
"I Breslau."
"Vad säger du?"
Herr Voigt stirrade på honom med uppspärrade ögon och förde sedan handen bakom sitt högra öra och sade en gång till: "Vad sa du?"
"Vi kommer från Breslau."
Herr Voigt skakade på huvudet och såg på klassen, upprörd och bestört. Sedan sträckte han ut handen och pekade på en av flickorna: "Kathrin, vad heter staden, som den nye kommer ifrån?"
"Wroclaw", sade flickan och reste sig hastigt så att fällstolen smällde igen bakom henne.

Förhöret slutar med att frågan upprepas och pojken svarar "rätt":

"En gång till då. Varifrån kommer du?"
"Från Wroclaw."

2 kommentarer till “Exil – om rätten att minnas”

  1. ”Kanske är det här den största kärleken: att älska utan att äga?”

    Hur vackert som helst om än som all kärlek: smärtsamt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *