![foto](/wp-content/pic_bio_08_04.jpg @alignright)Här följer nu avsnitt fyra av talet som den östtyska medborgarrättskämpen Freya Klier höll i Ingolstadt på hösten år 2000.
•
Men långt ifrån all kritik från östsidan är oberättigad. Låt oss nu i rättvisans namn rikta våra blickar västerut.
Det är obestridligt att man från Västtysklands sida satte igång med enorma stödaktioner. Och jag förebrår inte enhetskämparna runt Helmut Kohl och Theo Waigel för att de mitt i entusiasmen och stridens hetta talade om ”blomstrande landskap”, utan för att de försummat en faktor, vars följder de måste ha kunnat inse genom egen erfarenhet; nämligen att det inte var alla i väst som var för ”Uppsvinget i öst”.
Så kom då ”bushtillägget” (”Buschzulage”), som delades ut till västtyskar som hjälpte till med uppbyggnadsarbetet i öst. Om man bortser från de få verkligt trovärdiga pionjärer, som med goda kunskaper och en brinnande vilja störtade sig in i arbetet i Östtyskland, så var det främst två typer av västtyskar som kom över till östsidan: Sådana som västtyskarna gärna ville bli av med och som nu slussades över till Östtysland med ”bushtillägget” som lockbete. Dessa människor hade för det mesta nästan ingen kunskap om östtyska förhållanden, men i stället var dessa medelmåttor ofta övertygade om sin förmåga och sitt stora vetande och de visade nu sina östtyska bröder och systrar hur en slipsten ska dras… Men missförstå mig nu inte: Det är verkligen inte alla västtyskar som stått modell för uttrycket ”Besserwessi”, men de var för många för att de rotlösa östtyskarna inte skulle lägga märke till dem. Och: de var de första att – om än ofrivilligt – ge stöd åt det parti som utnyttjade varje tillfälle för att säga ”Vad var det vi sa, kära östtyskar?” till alla som kunde tänkas höra på.
Men jämfört med den alltyska typ som vi kallar ”konjunkturryttaren” är besserwessin en beskedlig företeelse. Konjukturryttaren har hela tiden ett osvikligt sinne för var han kan hitta en grupp infödingar som han kan lura på sina glaspärlor. Detta var en typ som man i Östtyskland bara kände till från filmer; här hade det behövts tydliga varningar, information och i nödfall lagstiftning i stället för fromma förhoppningar om att allt nog ordnar sig, bara alla hjälper till. Den nyfödda östtyska marknadsekonomin utsattes tyvärr också för övergrepp när det gällde att skydda västtyska storindustrier från konkurrens: Jag minns vad som hände i samband med att den östtyska firman Foron tillverkade världens första freonfria kylskåp – utvecklingen av kylskåpet hindrades ända tills också Siemens kunde bygga freonfria kylskåp.
Ett lika allvarligt fel som underskattandet av den västtyska kriminaliteten var underskattandet av den östtyska. ”Vet ni”, sa nyligen en tidigare anställd vid inrikesministeriet i Bonn till mig, ”i början trodde vi att en östtysk partifunktionär var ungefär som en tjänsteman hos oss eller i Holland eller Belgien…” ”Grattis” kunde jag bara svara på detta, ”det var ju bra att det har gått upp för er nu. Tyvärr lite sent.” Det här misstaget har östtyskarna fått lida för i tio år. Denna otillräckliga analys förde till att många gånger fel beslut fattades vid tillsättningar av offentliga tjänster, tjänster vid personalavdelningar, arbetsförmedlingar, skolor och tjänster i näringslivet. På det här viset fick PDS och dess lakejer i andra partier utan problem tillgång till en rad nyckelpositioner.
Dagens text får mig att fundera över varför vår del av Europa i så hög grad plågas av maffiagrupperingar från de forna sovjetlydstaterna: ukrainsk, albansk, serbisk, rysk, vitrysk, bosnisk, bulgarisk, polsk… alla dessa maffiagrupper som hanterar vapen, narkotika och prostitution, och som med samvetslöst våld behärskar sin respektive ”territorier” i våra länder. Den del av Sverige jag känner bäst, från Malmö i söder, via Halmstad upp till Göteborg, är strikt fördelad mellan tre sådana grupperingar. Kunde de växa till starka strukturer redan under ”den proletära diktaturen”; var det rent av så att kommunistpartierna i sina egna eliter bar på fröet till maffiagrupperingar? Jag kommer dragandes med Albanien igen: hur var det där möjligt att landet, så kort tid efter AAP:s fall, delades in efter klangränser igen, hur kunde ett helt folk plundra vapenlagren och utifrån denna beväpning organisera trafficking och alla annan brottslighet? Det måste ha funnits strukturer före kommunismens fall som gjorde denna starkt organiserade brottslighet möjlig.
I DDR fanns det ju hela tiden en delad ekonomi; det fanns speciella affärer där man bara kunde handla för västvaluta (som i någon större mängd bara var åtkomlig för pampar – om bortser från utländska besökare). Nomenklaturan hade sina egna leverantörer av varor av högre kvalitet, sina egna läkare och sjukhus, sina egna bostadskvarter och rekreationsområden. Dessutom bedrevs människohandel – man sålde för regimen misshagliga personer till Västtyskland – och var de pengarna hamnade kan man ju fundera över.
I morgondagens avsnitt kommer här en del om den maffiaverksamhet som blommade upp ”på stubben” efter att DDR upphört att existera. En förutsättning för denna rekordsnabba ”blomstring” var att strukturerna redan fanns där under kommunismen.