Idag lägger jag in avsnitt tre av Freya Kliers tal i Ingolstadt i oktober år 2000. Det är alltså över sju år sedan hon höll detta tal och kanske kan någon tycka att det är underligt att jag kommer med detta nu. Först tänkte jag lite i den riktningen själv, men jag blir mer och mer övertygad om att just denna tidsmässiga distans har ett speciellt värde. Sådant som sopats under mattan eller undan för undan ”glömts” både här och där, kommer plötsligt i dagen igen och gör det mycket svårt att motivera en nostalgi som har något som helst med DDR-systemet att göra.
•
Från den ena dagen till den andra blir hyresgäster plötsligt inte hunsade utan vänligt bemötta.
Redan i mars 1990 hade höga DDR-funktionärer, bland dem en Stasi-överste, grundat ett förbund för arbetslösa, som kort därpå dessutom började bygga upp ett nätverk av rådgivningsbyråer för skuldsatta. PDS – din vän och hjälpare. Funktionärerna förfogade över nödvändigt know-how och de hade nästan fria händer. De kunde dra nytta av årtiondens förarbete: Genom sina sorteringsmaskinerier hade de för länge sedan gjort sig av med dem som redan på DDR-tiden – och utan att tänka på egen vinning – hade intresserat sig för medborgarnas behov (vilket automatiskt innebar kritik mot förtrycket och dess hantlangare). På ett ödesdigert sätt slår de tre miljoner människornas flykt och fördrivning tillbaka just under tiden efter murens fall, för bland dem fanns just de vakna och kritiska. Genom flykt och fördrivning försvann hela generationer – från Ernst Bloch till Armin Mueller-Stahl eller Reiner Kunze; det finns knappt några spår av Vaclav-Havel-generationen i DDR vid tiden för murens fall. Och därmed saknas just det samhällsskikt som jag kallar ”samhällets jäst” nästan helt och utan denna grupps engagemang och moraliska styrka är det mycket svårt att ta steget från diktatur till demokrati. Missförstå mig nu inte – det finns sådana människor i Östtyskland också idag men de är för få för att stå emot och bekämpa den här jättelika hären av välplacerade funktionärer.
Kunskap och information är mycket viktiga idag, så att man äntligen slutar att rabbla verklighetsfrämmande fraser, fraser som upprepats så många gånger tills halva Östtyskland sjöng med och så småningom också Västtyskland. Till exempel den här frasen: ”DDR var för folkets väl”. Var det verkligen så? I DDR, där jag levde i många år, fick min mormor, som hade arbetat som kokerska i fyrtio år – och alltså hörde till arbetarklassen – och dessutom ensam fostrade två barn, vid sextio års ålder en pension på 178, 30 mark. Det räckte inte till riktigt kaffe – en pensionär som ville unna sig en sådan lyx, var tvungen att fortsätta arbeta. Är det att vilja folket väl? Rullstolsburna hade ingen möjlighet att komma in i livsmedelsaffärerna och miljön var så eftersatt att nästan alla småbarn i vissa områden drabbades av luftvägssjukdomar på grund av föroreningarna.
Eller låt oss ta frasen ”I DDR hade alla arbete”. För mig är detta höjden av cynism. Jag har redan nämnt de tre miljonerna som tvingades bort från DDR (som den västtyska arbetsmarknaden för övrigt fick på sin lott). Om tre miljoner försvinner av en befolkning på 17 miljoner så för en sådan åderlåtning rent logiskt till arbetskraftsbrist, vilket var ett av DDR:s huvudproblem. DDR-pamparna hade svårt att lösa problemet med arbetskraftsbristen, men till sist tvingade de sig själva att övervinna sin motvilja mot allt främmande och hämtade stora grupper av vietnameser och moçambicaner till att utföra lågstatusarbetena i DDR. Hur levde då dessa utlänningar? De bodde i speciella, strängt bevakade förläggningar, det var inte meningen att de skulle lära sig tyska och kvinnorna måste redan i hemlandet skriva under på att de inte skulle föda några barn i DDR, de stod under aborttvång. Högerextremisternas dröm blev verklighet i DDR.
Hur är det, har man nu lyckats ge DDR-historien en ny interpretation? Jag har här tagit upp två exempel bland många möjliga för att påvisa avsaknaden av en ingående kritisk analys av det förflutna i de östliga förbundsländerna. Historien står på huvudet inte minst på grund av att man har fel målsättningar: DDR-trogna journalister – och det var de flesta – har knappast alls bytts ut mot demokratiskt sinnade. Den här förebråelsen riktar sig inte bara mot politiker som kommit hit från väst, också många från medborgarrättsrörelsen uppvisade en fatal blåögdhet. Det journalistiska engagemanget i tidningar, radio och TV från de före detta DDR-funktionärernas sida var nära förbundet med deras engagemang för PDS, som arbetade hårt för att få den tyska enheten att bli till ett misslyckande. Gregor Gysi och andra pampar lyckades i detta sammanhang få den östtyska främlingsfientligheten att framstå som ett problem som uppstått efter murens fall och Västtyskland gavs skulden för det hela. Den här kuppen hade inte varit möjlig utan västtyskt kryperi. Det tog nära tio år innan det alls blev tillåtet att offentligt säga att nära hälften av de främlingsfientliga brotten förövades i Östtyskland, där bara en femtedel av befolkningen är bosatt och där dessutom andelen utlänningar är procentuellt minst. Fenomenet kom inte att undersökas av demokratiska politiker och journalister utan det sopades helt enkelt under mattan för en förljugen freds skull. Och när PDS-funktionärer ännu idag – utan att bli motsagda – tillåts påstå att främlingsfientligheten i Östtyskland är en följd av att de mänskliga värdena från DDR-tiden underminerats, så frågar jag mig om inte de demokratiska medierna, så snart det gäller Östeuropa, lider av det gamla skumögda 68-syndromet. En del av missnöjet och förstämningen i Östtyskland, det vill jag här tydligt säga, har skapats på konstgjord väg av dem som hoppades att kunna profitera på ett misslyckande för den tyska enheten.
Bodil,
i dessa fina texter finns det idag en nyckelmening om det skikt som kan bygga tankens, filosofins och politikens värden efter det att diktatur fallit: ”det finns sådana människor i Östtyskland också idag men de är för få för att stå emot och bekämpa den här jättelika hären av välplacerade funktionärer.” Motsatsens till diktaturen är ju inte nödvändigtvis en otyglad och profithungrig marknad, den civilisatoriska processen kan istället – borde! – ha inriktat sig på välfärdsstatens signum, med ett klimat av andlig frihet i kombination med god undervisning, sjukvård och sociala strukturer. De forna diktaturernas befolkningar gråter bokstavligt talat över spilld mjölk, det vet jag fr.a. av erfarenheterna från Albanien, som jag sett på plats sedan mitten av 1970-talet; den gråten är begriplig men fullkomligt absurd eftersom den medger att diktaturens kreatur hade ett slags – nej inte gudomlig, snarare partimässig – rätt att driva människor i olycka, spärra in dem, avrätta utan ens en rättegång värd namnet, bygga ett system av angiveri och osäkerhet där också familjemedlemmar ställdes emot varandra. Öst-nostalgin är ett politiskt gift, som handlingsförlamar i sin sentimentalitet. Den omöjliggör förnuftigt handlande i den nya epoken, där storföretagen är alltings rättesnöre, den förhindrar ett starkt försvar av välfärdsstaten och den medborgerliga dialogen. Tack för att du publicerat dessa viktiga texter! Thomas
Thomas,
det märkliga är att så mycket av den här diktaturens verkningar har suddats ut eller blivit oklara redan efter så kort tid. Många som nu varsomhelst kan säga sin mening om allt, som kan resa till främmande länder och som i oerhört många fall har en bättre ekonomi än under diktaturtiden, ser tillbaka på den gamla tiden genom ett slags rosafärgade linser. Det är som om de förblandade sin egen ungdom med diktaturtiden. Det är naturligtvis inget konstigt i att ungdomen är något man ibland längtar tillbaka till, men den har ju inget med staters styrelsesätt att göra. Den kommunistiska propagandan verkar på något underligt sätt leva vidare eller kanske är det inte så underligt, för hur var det här i väst medan kommunismen härjade i öst? Väldigt många här bagatelliserade då kommunismens skadeverkningar och väldigt många västeuropéer har haft svårt för att i efterhand gå till rätta med sin egen blindhet. Därför har de kommunistiska diktaturerna aldrig fördömts riktigt.
Freya Kliers elfte bud är centralt: ”Du skall minnas!”
Bara ett litet ps Bodil: jag var själv aktiv kommunist fram till 1978, då jag var 26 år. Jag trodde nog att Balkans berg, det goda vinet, lammkotletterna och de fina människorna jag mötte på något sätt ”var” kommunism. Jag lärde mig den hårda vägen, sedan jag förstått att människor jag mött och t.om. lärt känna, avrättats i den ständigt pågående maktkampen i det albanska kommunistpartiet. Sedan dess har jag i många böcker gjort just det du efterlyser: analyserat, fördömt, varit självkritisk, försökt förstå. Men sovjetkommunismen var aldrig min kopp thé, tidigt kom jag med i t.ex. solidaritetsarbetet med Tjeckoslovakien, genom Charta 77-gruppen i Sverige, för polska Solidaritet och för Svenska Afghanistan-komm. som bildades under den sovjetiska ockupationen. Så bagatelliserandet var inte allenarådande, även om det var vanligt förekommande, och kanske främst utgick ifrån dåvarande VPK:s medlemskrets. Kliers bud kunde inte ha varit bättre, eftersom det är minnet, erfarenheten, som styr våra mänskliga vägar.
Jag minns från min tid i Östtyskland att det var förbjudet att spara partitidningen ”Neues Deutschland” mer än en bestämd tid – kanske låg gränsen vid ett år, det vet jag inte längre. I alla fall var den här lagen ett sätt att bekämpa minnet. Åsiktsdogmerna ändrades ju undan för undan – under ett par år i början av DDR:s existens hette till exempel mängder av gator Stalinallee, men när det namnet på grund av Stalins död föll i onåd, var det inte heller lämpligt att minnas att det en gång funnits.
Bodil, underbara exempel. Får jag ge dig två från Albanien?
Vi åkte förbi en relativt nybyggd fabrik i Durrës, som hade brunnit. Jag frågade vad som hänt. Ingenting, absolut ingenting. Men den är ju helt utbränd, sa jag. Nej, det måste du ha sett fel, där har inte hänt något.
Och 1978, direkt efter brytningen med Kina, var jag där och bad att få besöka Textilkombinatet Mao Tse Tung i Berat, för jag visste att de gjorde vackra mattor där. Svaret blev: Det finns inget sådant textilkombinat. Jag skrattade, förstod ju varför och rättade mig själv med orden: Kan jag få komma till det textilkombinat i Berat som tidigare bar ordförande Maos namn? Samma svar: något sådant finns inte och har aldrig funnits. Delete-knappen gällde ett helt samhälle, både i DDR och Albanien. Arma människor som varje dag skulle anpassa sig till det minnes-befriade.
Hej,
Ert samtal ovan får mig att tänka på min goda vän som är portugisiska och även på Portugal som ju också var diktatur. Min goda vän gjorde en film om kvinnor som hade varit med i en sorts mystisk och lite lös (mass)sammaslutning (typ ”Portugals mödrar”) kring diktatorn. Kvinnorna hade skrivit brev till Salhazar och Inès, min kompis, sökte upp några av dem fyrtio, femtio år efteråt och intervjuade dem.
De gamla damerna, som det nu handlade om, hade väldigt svårt att tala om den här tiden, de kunde de inte riktigt fördöma varken diktaturen eller diktatorn eller sitt eget agerande. De kunde heller inte rent ut säga att ett ord som ”demokrati” för dem var positivt laddat, antagligen för att det inte var det.
Allting var fortfarande dubiöst och luddigt och rätt irriterande att se. Man ville liksom ropa åt dem: Men hörrni, det begriper ni väl att den där karln blåste er och ert land på fundamentala saker som frihet och utveckling och –
Men det var tydligen inte så enkelt.
Det var som om de var tvugna att nedvärdera femtio år av sina egna liv, de liv de hade levt i den där diktaturen – samtidigt.
Inès, filmaren, hade väldigt liten förståelse för dessa damer, hennes porträtt var nästan grymma ibland, och jag tyckte mig ana att hon hade med sig den exilerade portugisens, eller om man så vill den västerländska demokratins blick på dessa människor, utan pardon.
Till saken hör antagligen att hon själv är uppvuxen i exil, hennes föräldrar flydde frivilligt till Wien liksom många andra intellektuella, och nånstans tänker jag, utan att för den skull vara för diktaturer, att alla kunde ju faktiskt inte fly.
Är inte det här ett ämne för Sejfo? Jaja, jag ska inte tjata om honom, men han har den där kluvenheten i sig, tror jag. Eller förstår den åtminstone.
Kanske hänger det ihop med att man, trots allt, också fått något under alla de där åren som sen alla andra fördömer, en utbildning?, ett hem? en familj, barn? – det spelar inte så stor roll egentligen, för samtidigt som vi alla på sätt och vis är pretentiösa och krävande så finns det ju en del av oss som är tacksamma för det lilla, brödet för dagen, barnens skola – allt som väl även kom de forna DDR-medborgarna till del. Också.
Och jag antar att det är de där luddiga allmäntacksamma känslorna som kommer till uttryck i det vi kallar nostalgi. Kanske.
Ja, en av de fruktansvärda sakerna med diktaturer är ju att de ofta faller in i så stora delar av människors liv att det många gånger är oerhört svårt att hålla sig sig ”obesmittad” om man lever under dem. Ingen vet till exempel hur länge en viss diktatur kommer att äga bestånd. Ska man då – nödtorftigt – anpassa sig för att få vara någorlunda ifred eller ska man göra motstånd med risk för att man förstör både sitt eget och sina närmastes enda liv? Det är svåra och hemska val man tvingas göra. Detta får naturligtvis aldrig glömmas när man talar om människors eventuella undfallenhet mot förtryck. Men det är ändå något annat att fortsätta att tala och tänka väl om en diktatur också efter att den gått under, fast visst har sådana handlingssätt också helt begripliga förklaringar. Å andra sidan är det viktigt att göra skillnad mellan offer, medlöpare och bödlar. Det kan trots allt inte vara likgiltigt vilken position man intagit i en diktatur. Även om det är orättvist om man jämför sig med dem som aldrig utsatts för sådana här prov.
Till Karin:
jag är tacksam för det dagliga brödet, ofriheten och förtrycket jag fick uppleva under min uppväxt.
Bodil, tack för texten och att du översätter dem till svenska. (Jag läste dem på tyska dock. Ibland känns det lättare på modersmålet.)
Det stämmer nog vad Freya Klier skriver om DDR och hur f.d.-SED-funktionärer plötslig blev rena demokrater. Många lyckades anpassa sig rätt bra. Näsan efter vinden.. (eller hur säger man det på svenska?) Visst, mycket har sopats under mattan. ”Ostalgin” har blivit mer och mer och DDR-kändisar som Katharina Witt sitter i tv:en med FDJ-blusen och pratar om hur härligt det var. Jag var bara 7 år när muren föll. Faktiskt på min födelsedag, därför minns jag kanske extra bra. Jag älskade mitt land där jag fick leva ”fritt”. Det blev mycket senare jag begrep hur hjärntvättade vi redan var som barn. Men även om det där ”Ostalgin” är fel i stort sätt och vi måste minnas verkligheten, får man inte glömma att ett helt system med alla kulturella egenheter raderades bort med en gång. Jag tror de mesta ”längtar” tillbaks för att de saknar någonting. Processen var för snabb, de lyckades inte lära känna sitt nya liv långsamt.
Och en tanke till, när jag läser Karins kommentar. Min familj har aldrig varit övertygen av socialismen. Det berodde troligen på min morfar som förlorat allt troende i politiska system under andra världskriget. De visste om Stasin, ogiltiga val och funderade att flytta till västtyskland innan muren byggdes. De gjorde inte det, för att inte lämna familjen bakom. Min mamma drömde att resa till Italien när hon var 18, hon läste alla böcker som fanns då på biblioteket. Det gick inte, så resorna stannade i huvudet. Min morbror tvingades göra lumpen vid gränsen. Med geväret alltid redo att skjuta på människor som ville fly. Ingen in min familj längtar tillbaks, de uppskattar mycket att kunna resa, rösta fritt osv. Men de längtar efter den lilla friheten som DDR gav oss i privatlivet. Där man pratade med sina grannar för att kunna få en sak som inte gick att köpa, där man hade roliga fester i hyreshus med alla som bodde där, där man fick lämna sina barn på dagis utan att någon tittade skevt på en osv. Visst, DDR-tiden var inte rosa och underbar som många vill se det idag. Men Tyskland nuförtiden är inte sådant paradis heller som många trodde när muren fortfarande fanns.
Constanze,
tack för din kommentar som intresserar mig även om jag har en del invändningar emot det du säger den. Jag kan visst förstå den nostalgi som gäller sådant som fanns i landet TROTS SYSTEMET, alla nischer människor byggt upp kring sig. Jag minns roliga uppsluppna fester i koloniträdgårdar, men jag minns också att det även vid sådana tillfällen kunde hända att jag plötsligt blev påmind om att jag inte kunde tala fritt för att det fanns risk för att någon kunde komma till skada då. Ett tag umgicks jag med en grupp konstnärer i Dresden och jag tänkte saker som att ”här nere är allt ändå friare än uppe i Greifswald”. En dag fick jag veta att en jazzmusiker i gänget blivit fängslad för något han sagt vid ett av dessa ”fria” tillfällen och någon sa till mig att ”den och den” måste du vara försiktig med vad du säger till. Så småningom lärde jag mig att aldrig tala med någon DDR-medborgare om en annan DDR-medborgare.
Och det här med att det gick snabbt tror jag var en nödvändighet. Förloppet, revolutionen, hade sin egen inneboende hastighet, hade det gått långsammare hade kanske utvecklingen stoppats, kanske för något årtionde. Det finns mycket som talar för det.
Jag har läst ett trettiotal sidor (av 800) ur en av mina studenters stasiakter. De sidorna öppnade nya avgrunder för mig. Efter min tid som gästlektor i Greifswald tog jag aldrig någon kontakt med de tre studenter jag trots kontrollen och bevakningen hade lärt känna – inte förrän efter murens fall. Och i efterhand har de sagt att jag gjorde rätt, att det hade varit farligt för dem om jag hört av mig tidigare.
Jag tror inte att de små nischglädjeämnen som uppstod i DDR någonsin kan vara ett försvar för det system som rådde. Det som hände i nischerna hände hela tiden TROTS systemet.
Inget land är ett paradis och inget land kommer någonsin att bli det, så varför ska Tyskland ha sådana förväntningar på sig. De överdrivna förväntningarna föddes ur förtrycket och informationsbristen. Och lika lite som Tyskland är Sverige ett paradis. Det märker man om man bor här.
Jag lägger in en länk till min [Greifswalddagbok](http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/08/26/dagbok-fran-greifswald-1981-82-en-sammanstallning/) här om du vill titta.
René och Bodil,
Inte heller jag är någon försvarare av diktaturer, varken kommunistiska eller fascistiska.
Att man (som invånare i en diktatur) har just en liten bit privatliv som ändå, TROTS förtrycket, är bra, tror jag kan göra att man i efterhand blir kluven. Det är ju svårt att förhålla sig till något man ändå, mot sin vilja, är en del av? Man KAN inte fördöma allt, jag tycker att det är helt begripligt. Man måste ju bena ut och analysera och förmodligen förkasta det mesta.
Men det faktum att man åt, man levde och att man ibland skrattade också under den här tiden gör det omöjligt att bara vara kritisk. Tror jag.
Det gör det ju också jäkligt svårt för de flesta att faktiskt inse, då muren eller diktatorn faller, vad det var man var med om, antagligen inte personligen, men som fanns där som mörka skuggor – som man mer eller mindre medvetet valde att inte se.
I och för sig tror jag att det enda sättet att komma till rätta med historien är att nagelfara den, låta allt komma upp i ljuset, och jag tror också att man måste döma de skyldiga och ansvariga.
Dessutom – det är otroligt svårt att se vad det är som inte är bra också i det samhälle vi lever i idag – detta utan alla jämförelser i övrigt, men att kritisera Sverige går ju, till en viss gräns, sen överskrider man oskrivna lagar/konsensus och blir paria. Utesluten, persona non grata.
Nu kommer ni förstås säga att det finns inga jämförelser, man riskerar inte livet, och det gör man ju inte.
Men man riskerar, om man insisterar, det dagliga brödet.
Det kan vara lättare att se orättvisor, förtryck utifrån. När man är mitt i det är det betydligt svårare att både se och uttrycka kritik.
Ta nazismen och de enskilda olika intellektuella i väst som öppet talade om faran, Churchill och Klara Johanson, för att ta två.
Vill inte säga att det var enkelt för dem, men säkert ENKLARE än för motsvarande tyskar?!
Och så finns som sagt den här irrationella religiösa människan i oss alla, den som då och då slås av den nåd det ändå är att man får leva, den goda maten, barnens skratt, leken.
Om man inte sitter inburad och är torterad, om man är en vanlig svensson som lever sitt liv i en diktatur och även har en vanlig svenssons mentala gåvor – ja, då tror jag att det där med murens/diktatorns fall blir en otroligt jobbig grej att bena ut. Kanske för svår.
Och då talar jag alltså inte om medverkande till, ansvariga för och profiternade på den förtryckande regimen.
Jag höll på att säga att de i träffar, om vi inte bosätter oss i t ex DDR som du gjorde Bodil, men om vi alltså stannar i våra västliga demokratiska länder, är de som stack. Som ”överlevde” som vittnar. Vi ser filmer av dem och vi läser böcker av dem. Vi ser med deras ögon.
Ja, jag märker själv att jag håller på att måla in mig i ett hörn och hamnar i ett försvar av människor som kanske inte är värda något sådant.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla det på, kanske en vilja att också se saker från ett annat håll. Jag tycker att man måste pröva tanken åtminstone.
Och jag tycker att det är svårt att kritisera och fördöma något som man inte själv har upplevt, även om det naturligtvis måste vara möjligt och även måste göras.
Och sen är jag väl intresserad av att begripa hela människan, också de mindre vackra sidorna i henne – det kan spela in.
Karin!
..Att man (som invånare i en diktatur) har just en liten bit privatliv som ändå, TROTS förtrycket, är bra, tror jag kan göra att man i efterhand blir kluven..
Den ”biten”, privatlivet och vänner gör att man överlever.
Kluvenheten får stå för dig själv.
Sorry René, jag talar inte om mig själv, utan om folk jag sett på bio och läst om på bloggar. Vittnar bara om vad jag sett.
Och det hade DU sett om du hade läst ordentligt.