För ganska många år sedan hittade jag i ett litet diktband av Rilke (eller var det George?) som jag köpt i ett antikvariat någonstans i Nordtyskland, i Greifswald kanske, en liten papperslapp med suddig bläcktext. Jag försökte tyda skriften – pappret hade en reva tvärs över och nertill verkade en bit saknas – och jag lyckades åtminstone delvis. Jag tyckte det var något visst med den lilla texten eller dikten, så jag skrev av den eller det jag tyckte stod där på en annan lapp. Det var på den tiden då man skrev ganska mycket med penna på lappar. Jag använde den nya lappen som bokmärke ett tag tills jag förlorade den ur sikte, men en dag helt nyligen hittade jag den i ”Mein Herz” en tunn brevroman av Else Lasker-Schüler. Här är det lilla diktfragmentet:
Wiegenlied der getrennten Liebenden – gesungen vom See
Und die Welle die Welle die Welle sprach:
sei mein, sei mein, bleibe mein
Die Wasserstimme am andern Ufer leise zur Antwort gab:
bin dein, bin dein…
Romantico!
Certo.
Wie heißt der See, der da so lieblich plätschert?
Das ist der Schliersee.
Wikipedia über den Schliersee:”Der Schliersee liegt etwa 50 Kilometer südöstlich von München, zwischen Tegernseer- und Inntal, nahe der österreichischen Grenze. Er liegt in einer Höhe von 777 m. ü. NN und hat eine Fläche von 2,241 km².”
Ah, dann liegt es wohl an den 777 m ü. NN, dass er so lyrisch daherkommt…
Schön.
Ja, das ist sicher eine magische Zahl…