Berättelsens skyddskraft

Det har alls ingen betydelse om det rör sig om en roman, en novell, en kort berättelse eller om en biografi, nej, faktiskt, biografier är också berättelser och att tro att det går att dra någon klar och entydig linje mellan verklighet och fiktion är byggt på illusion. Människorna i berättade världar skyddas mot meningslösheten och känslan av övergivenhet – ja, kanske inte de själva, men i bilden av dem i de läsandes och skrivandes hjärtan gör de det. Berättelsens skyddskraft ligger i att någon ser dem som är i den och att ett sammanhang skapas kring dem. Även de som dör under berättelsens gång är kvar i denna slutna enhet, som levande och som döda. Och även den mest fragmentariska berättelse hålls ihop av att den är just en berättelse. Och den som – aldrig så vilt eller aggressigt – skär till fragmenten gör det i den trygga – möjligen till en del omedvetna – förvissningen om att alla dessa småflisor är delar i en helhet.

Människors berättande – muntligt eller skriftligt – har i alla tider haft som en av sina främsta drivkrafter i att försöka ge en form, en struktur åt det som, sett på ett annat vis, det vill säga utanför berättelsens skyddsnät, bara är tillfälliga händelsesplitter utan mening på ett anonymt klot i en världsrymd som ingen vet var den börjar eller slutar. Så länge människan är (människa) kommer hon att fortsätta att skapa berättelser. Kanske är berättandet vår ursprungligaste och sedan alltid vår djupaste och innersta religion.

4 kommentarer till “Berättelsens skyddskraft”

  1. Filosofiskt och jag tror du har alldeles, alldeles rätt. 🙂 För att skapa mening i våra liv, berättar vi sagan om oss själva och våra relationer. Vi drömmer och planerar, älskar och hatar, gråter och skrattar åt denna berättelse som väver våra liv. Vi vet att nornorna sitter med saxen i handen och när som helst kan klippa av tråden till denna väv, men innan det sker, väver vi våra liv själva, skapar innebörd åt den del av väven vi kan kontrollera. Berättelsen betyder allt. 🙂

  2. Igår exploderade min gamla teve-apparat. Och jag tänker inte skaffa någon ny. Nej, det behövs inte.

    Men böcker behövs. Böcker med berättelser och dikter! 🙂

  3. Och i en sort av berättelser känner man skyddskraften särskilt starkt tycker jag: det är isländska berättelser. Isländskarna har en lång berättare-tradition – genom alla ständer. Och det är många som skriver själv. Kanske har det med situationen där ute i atlanten att göra. Jag kan i alla fall ”tanka upp” jättebra när jag läser dem…

  4. Också nornorna hör till sagogestalterna som vi bygger våra berättelser med. Och också filmer – på TV eller var de nu kan ses – är ofta en del av denna berättelseström. Något som är betydelsefullt i vårt berättande är, tror jag, återkommande och åtminstone delvis igenkännbara motiv, inte som rena upprepningar kanske utan som variationer, variationer i det oändliga: Det gamla dyker upp i ny gestalt, blir nytt, åldras, kommer tillbaka med ett annat ansikte och så vidare… (Tänk bara på ringallegorin som jag talar om här strax intill: den dyker upp om och om genom tiderna och varje gång är den en annan.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *