Nove fiate già appresso lo mio nascimento era tornato lo cielo de la luce quasi a uno medesimo punto, quanto a la sua propria girazione, quando a li miei occhi apparve prima la gloriosa donna de la mia mente, la quale fu chiamata da molti Beatrice li quali non sapeano che si chiamare. Ella era in questa vita già stata tanto, che ne lo suo tempo lo cielo stellato era mosso verso la parte d’oriente de le dodici parti l’una d’un grado, sì che quasi dal principio del suo non anno apparve a me, ed io la vidi quasi da la fine del mio non. Apparve vestita di nobilissimo colore, umile e onesto, sanguingno, cinta e ornata a la guisa che la sua giovanissima etade si convenia.
Beatrice 9/18
Poi che furono passati tanti die, che appunto erano compiuti li nove anni apresso l’apparimento soprascritto di questa gentilissima, ne l’ultimo di questi die avvenne che questa mirabile donna apparve a me vestita di colore bianchissimo, in mezzo a due gentili donne, le quali erano di più lunga etade; e passando per una via, volse li occhi verso quellaq parte ov’io era molto pauroso, e per la sua ineffabili cortesia, la quale è oggi meritata nel grande secolo, mi salutoe molto virtuosamente, tanto che me parve allora vedere tutti li termini de la beatitudine.
Det första större (kända) verket av Dante Alighieri (1265-1321) är ”Vita nuova”(1293). Boken innehåller ett antal dikter, främst sonetter, som sammanbinds av prosaavsnitt. Dikterna kretsar kring hans kärlek till Beatrice ända från det första mötet, då de båda var omkring nio år och fram till hennes för tidiga död 1290. Boken inleds på prosa med att Dante låter oss titta in i sitt ”minnes bok” just där det ”nya livet” börjar och där berättar han sedan om sitt första möte med Beatrice. Och någon sida senare får vi vara med om deras andra möte. Citatet ovanför bilden rör den första gången de sågs och det under bilden den andra. Jag gör en ungefärlig översättning av dem båda:
Nio gånger hade solen sedan min födelse redan nått till samma punkt i sin cirkelrörelse, då mina ögon för första gången fick se min själs strålande härskarinna, hon som kallades Beatrice, den saliggörande, också av dem som inte kände hennes namn. Hon hade då varit i detta liv i ett tolftedels sekel, så att hon uppenbarades för mig alldeles i början av sitt nionde år och jag såg henne vid mitt nionde års slut. Hon uppenbarade sig iklädd en dräkt i den ädlaste färg, ödmjuk och ärlig, blodröd, med ett snitt som passade hennes ringa ålder.
•
Sedan gick det många dagar tills dessa blev till nio år sedan den gång den älskvärdaste först uppenbarade sig för mig. Då hände det sig att denna gudomliga varelse uppenbarade sig för mig igen, nu klädd i vitaste vitt, mellan två ädla kvinnor, båda något äldre än hon själv. Medan hon gick längs gatan vände hon blicken mot den plats där jag stod full av bävan och i sin oförlikneliga älskvärdhet – som hon nu belönas för i paradiset – hälsade hon mig och förde mig på det viset till lyckans högsta rymder.
Nio är – som ni säkert anar – ett magiskt tal hos Dante.
PS Här finns en annan text jag skrivit som handlar om Dantes författarskap.
Är det en särskilt gammal italienska texterna är skrivna på? Eller är skillnaden inte så stor – som till exempel mellan ”Minnelieder in Mittelhochdeutsch” och nutidens tyska?
Har du målat bilden själv? (Kanske har du målat andra bilder här också själv – de svävande änglarna? – men först nu kommer jag på detta…)
De germanska språken, som till exempel tyska och svenska, har nog förändrats mer på den här tiden. Språket i sig är kanske inte så annorlunda jämfört med nutida italienska, men sättet att uttrycka sig har förändrats en hel del, så det tar tid att få grepp om en sådan här text. I boken jag läser finns – förutom Dantes egna kommentarer som ingår i själva texten – dels en resumé av innehållet i varje kapitel, dels en kommentar till texten avsnitt för avsnitt. Över halva boken består egentligen av annat än Dantes egen text. Och alla dessa förklaringar är ju avsedda för en italiensk läsekrets…
Ja, jag har målat Beatrice här. Egentligen var det från början ett slags ”triptyk”: en bild på Dante, en bild på Beatrice och en på båda, men jag har bara den här kvar. Jo, änglarna och en del annat är också mina.
Nu har jag tittat lite nogare på dina bilder, Bodil. Och jag gillar dem. Har du målat hela ditt liv eller har du först börjat senare under årens lopp?
…
Men brukar nutidens italienare läsa Dante? Jag vet ju att inte så många tyskar läser idag Walther von der Vogelweide eller så…
Keri, tack,
jag målade mest under tiden mellan det jag var tjugo och tjugofem och efter det har jag bara målat sporadiskt, så de flesta bilderna jag visat här är från den tiden.
Det är säkert inte så många italienare som på allvar, frivilligt och i någon större omfattning läser Dante idag, men de är säkert fler än de tyskar som läser Walther von der Vogelweide. Dante är ju trots allt en mera central författare både i Italien och världen. Och det var genom Dante som italienarna fick ett gemensamt skrivet språk.