Hellmut von Cube: Kråkorna

Jag tar fram Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” igen. Tidigare har jag läst om nattfjärilarna, ödlan och fladdermössen för er. Den här dagen vill jag visa en liten berättelse – i original och i min översättning – om kråkåret eller året i kråkans tecken:

Die Krähen

Im Frühling sind die Krähen für uns etwas ganz Gewöhnliches, manchmal Ärgerliches. Zu Dutzenden stolzieren und hacken sie wie eine Art Polizei auf den frischgepflügten Äckern herum. Nähert sich jemand, fliegen sie träge auf und wechseln den Tatort. Ihr Krächzen durchschneidet den Jubel ringsum. Sommers verlieren sie sich in der Fülle. Sie werden immer unwichtiger, bis jeder sie übersieht. Erst im Herbst heben sie sich wieder ab. Je mehr Blätter fallen, je mehr Wiesen abgegrast sind, je mehr Felder die Stoppeln zeigen, desto schwärzer werden die Krähen. Überall krächzen sie in den Tonarten des Abschieds, sie rufen das Naßkalte, die Winde aus Nordwest ins leere Land, der späte Herbst schließlich hat ihre Stimme.

Aber erst mitten im Winter zeigen sie ihre ganze Macht. Das geschieht selten, nur an einigen Nachmittagen, kurz vor der Dämmerung. Tief verschneit muß das Dorf sein, undurchdringlich grau der Himmel. Die kleinen Vögel müssen schon fort sein vom Futterhäuschen, die Straßen irgendwohin führen in die versunkene Welt. Nichts darf zu hören sein, nur das dunkle Glucksen des Bachs. Dann kommen die Krähen. Zwei, drei, fünf – hoch in der Luft. Mit gleichmäßigen, schlappen Flügelschlägen ziehen sie über die Hügel dem Waldrand zu. Und aus ihrem entfernten Krächzen tönt weithin die Verlorenheit und der Sieg alles Lebendigen.

Kråkorna

På våren är kråkorna för oss något alldeles vanligt, ibland störande. Dussinvis stegar de fram och hackar runt på de nyplöjda åkrarna som ett slags poliser. Om någon närmar sig, flyger de lojt iväg och söker upp en annan brottsplats. Deras kraxande skär rakt igenom jublet omkring dem. Sommartid försvinner de i vimlet. De blir undan för undan allt obetydligare, tills ingen lägger märke till dem längre. Först på hösten avtecknar de sig åter mot mängden. Ju fler löv som faller, ju fler ängar som betas av, ju fler fält som blir till stubbåkrar, desto svartare blir kråkorna. Överallt kraxar de i avskedets tonarter, de kallar det isvåta och vindarna från nordväst in i det tomma landet, den sena hösten till sist talar med deras röst.

Men först mitt i vintern visar de sin fulla makt. Det händer sällan, bara under vissa sena eftermiddagar kort före skymningen. Helt snötäckt måste byn vara och himlen ogenomträngligt grå. Småfåglarna måste redan ha lämnat fågelborden och vägarna för in i en svunnen värld. Ingenting hörs, bara det dunkla kluckandet från bäcken. Då kommer kråkorna. Två, tre, fem – högt uppe i luften. Med regelbundna, slappa vingslag drar de över kullen bort mot skogsbrynet. Och ur deras avlägsna kraxande ljuder vida omkring allt levandes undergång och seger.