De små torpstugorna med sina uthus och skjul blir färre och färre här. Den faluröda färgen rinner bort i jorden och husen grånar, tegelpannorna hasar ner från taken, spisar och skorstenar rasar samman och väggar och tak böjer sig och sjunker ihop och multnar till jord.
En gång – och det är egentligen inte länge sedan – bodde det folk här som gjorde sina dagsverken på familjen Haijs stora gård och som brukade sina små åkerlappar på den tid de fick över. I Hagatorpet, Brudarebacken, Herrmanstorp (som också kallades "Tutet"), Kasen, Furulund, Kaserna, Hovmanstorpet, Sandbäck, Överby och Vrån och här i Norge (det är ett konstigt namn, på en del kartor står det Norget, men det sista t:et är kanske en förkortning för ”torp”) och i alla de andra små torpen levde man som om detta var världens centrum eller i alla fall den viktigaste platsen på jorden. Det rykte ur skorstenarna, dörrar smällde igen eller öppnades, hönor skrockade, barn lekte…
PS Jag är tillbaka här på onsdag.
Det här är väldigt fina bilder av något som jag också ofta ser, ut från bilfönstret eller på promenad. Tänk alla dessa historier som kunde berättas, vilka som bodde där, vad de livnärde sig på, varför torpen lämnades öde etc. Snart blåser de ned, ruttnar ihop och blir små högar av förgånget liv, utan minnen, utan namn. Världen kanske hade sin charm när den inte var så ”stor”, när stadsresan var ett äventyr och all världens sorger inte nådde en, utan de egna var ”sig selv nok”. Kanske såg vi fåglarna på ett annat sätt, vårbrytningen (den kommer, jag lovar), varandra…När arbetet var tungt, kändes i armarna, men även i själen på gott och ont. Sådana här bilder kan man inte få för många av, de säger så mycket, både av vemod och tröst, vår historias förfall och storhet, skönhet och trots. Landsbygdens palats.
Michael,
din kommentar är som en variation på min text här ovanför. Tillsammans är våra texter som en liten ”visa” om livet i de gamla torpen och om hela denna livsforms försvinnande.