På tåget mellan Vänersborg och Göteborg: Från fönstret ser jag en första strimma av älvens vatten. Jag har min bok – ”Ach Glück” av Monika Maron – uppslagen på sidan 37:
Er schob die letzten Krümel des Mohnkuchens mit dem Zeigefinger auf den Löffel, überlegte, ob er einen zweiten bestellen sollte oder vielleicht lieber Spiegeleier wie die karamellhäutige Schönheit vom Tisch gegenüber, die so anmutig die kleinen Eiweißläppchen zwischen ihre rosigen Lippen schob, als würde sie dabei für eine Hühnerei-Reklame gefilmt.
Plötsligt kastas jag ur min läsarvärld av en gräll, ljudstark röst. En person, det verkar vara en kvinna, fast jag ser henne inte, nå, personen är dold bakom ryggen på sätet framför – och ”sitter inte vid skrivbordet” men ”har samtidigt fyra ärenden att bolla med i luften”. Hon sänker rösten lite, men min uppmärksamhet är infångad: ”vi provar det här för första gången nu – orora dig inte – det är min erfarenhet att det brukar fungera”.
”Första gången, det brukar fungera”, tänker jag irriterat och ser ut genom fönstret. Göta älv flyter stilla och mäktig i den grå förmiddagen – förbi de små industrierna som ligger uppradade längs älvstranden. Ängarna vid vattnet är vintergula, ljuset är mörkvitt och tungt. Jag blundar och drömmer.
Jag öppnar ögonen igen och läser vidare.
Er legte seinen Arm auch manchmal um die Schulter einer Frau, freundschaftlich oder sogar als Zitat eines früheren Begehrens.
”Als Zitat eines früheren Begehrens”, fastnar jag i texten och låter blicken glida ut över älven än en gång…
