Novembertag
Nebel hängt wie Rauch ums Haus,
drängt die Welt nach innen;
ohne Not geht niemand aus;
alles fällt in Sinnen.
Leiser wird die Hand, der Mund,
stiller die Gebärde.
Heimlich, wie auf Meeresgrund,
träumen Mensch und Erde.
Christian Morgenstern
Inga kommentarer? Jodå, en gång var det här min hemväg från skogen, från arbetet, den underbara doften av kåda, bark, nyhugget timmer, det var ofta inte så ljust på hemvägen med snön och allt, men, ibland kom solen igenom på morgonen, därefter arbetet i benen och armarna, emellanåt rådjuren innan väsenet, skogsmonstren som dök upp när man knappt hörde att man själv andades; det var på vintern ett vitt paradis, som när sågarna tystnat knappt går att jämföra med någon annan tystnad, och, kanske framför allt, närheten till naturen, om än under sådana villkor, och ekona från Dan Andersson. När väsenet slutat, tja, så fick man ju lön också då och då, fast…
Tack för din kommentar, Michael,
själv går jag bara förbi här med Londi min hund, men skogen är mycket för mig också.
PS Jag hoppas att du fick mitt mail i måndags trots allt, det var något tekniskt som hakade upp sig.