Alessandro Manzoni: I promessi sposi

Genom åren har jag då och då, oftast helt flyktigt, stött på Renzo och Lucia, de båda huvudpersonerna i Alessandro Manzonis roman ”I promessi sposi” (”De trolovade”), det mest kända verket från den italienska romantiken, men inte förrän nu har jag läst mig igenom hela tegelstenen. I Italien hör romanen eller hörde åtminstone förr till italienska elevers pliktläsning i skolan, därför är den både välkänd och avskydd (fast den är också älskad). Det finns nog få romaner som både genom sin uppbyggnad och på grund av det här lästvånget inbjudit till så många överhoppningar av stora textfält.

Manzoni skrev romanen under lång tid och den kom ut i tre versioner mellan 1821 och 1840. Handlingen utspelar sig i Norditalien – nära Lago di Como, i Lecco, Milano, Monza och trakten kring Bergamo. Tiden är början av 1600-talet, långt ut i periferin finns trettioåriga kriget.

Grundhandlingen i romanen utgörs av det unga parets kamp för att få gifta sig, en kamp som sträcker sig över år, jag vet inte längre hur många. Det är denna tråd ur berättelsen som de som hoppat som vildast i texten behållit som den enda och det var den jag kände till ur romanen innan jag nu äntligen läste den.

Jag tänker nu inte ge mig in på att berätta romanens handling. Jag vill bara peka på lite av varje som jag la märke till under läsningen, särskilt sådant som inte hör till själva grundhandlingen. Man blir som läsare grundligt invigd i de politiska förhållandena i Milano och Lombardiet under det spanska herraväldet, med alla de övergrepp mot befolkningen som hängde samman med detta, och man blir klart medveten om betydelsen den gräns som gick mellan detta spanskdominerade område och Republiken Venedig dit exempelvis Bergamo hörde (genom sommarens resa i Bergamotrakten hade jag i och för sig detta i färskt minne) – och dit Renzo flydde för en tid. Ungefär hundra sidor av boken ägnas åt noggranna beskrivningar av en svår hungersnöd i Milano och trakten runt omkring, bland annat får vi vara med om våldsamma upplopp och attacker mot några av stadens stora ugnar eller bagerier, attacker som främst resulterade i att nöden försvårades ytterligare och som förde till avrättning av många av ledarna. Den tyngsta delen av romanen beskriver den stora pesten som utbröt i hungersnödens spår – Milanos befolkning minskas drastiskt, stadsdelar och randområden töms på liv, men innan vi kommer dit har vi varit med om allt en människa kan förvandlas till under extrema förhållanden från den mest osjälviska och uppoffrande helgonlika varelse till monster av grymhet, perversion och likgiltighet. Och sida vid sida med de fruktansvärda lidanden som pesten i sig skapar växer vidskepelsen som en alldeles egen sjukdomssvulst upp, den vidskepelse som vill förklara vad pesten är och varför den kommit. Stundtals ter sig den här vidskepelsesvulsten som något ännu hemskare än själva pesten.

En intressant sak i romanen är berättarens roll eller sätt att handskas med oss som läsare. Han släpper oss inte med blicken och han tilltalar oss gärna direkt och han ser när vi börjar frestas att hoppa över något stycke och tar oss då i nackskinnet och manar i uppmuntrande ton oss till uthållighet. Samtidigt är han också självkritisk och medger gärna att han till exempel för ett slag tappat tråden eller uppehållit sig för länge vid någon detalj. Och i slutkapitlet kommenterar han på ett lustigt men ändå ömsint sätt de båda huvudpersonerna. Han säger att folket i byn där i Bergamotrakten väntat sig att Lucia skulle vara ett under av skönhet efter allt som Renzo berättat om henne och de är väldigt nyfikna på henne, men när hon kommer ser de att hon ser ut som vilken annan bondtjej som helst. Märkligt nog ger just det här kärlekshistorien mellan Renzo och Lucia ytterligare en dimension – ett slags storhet.