Nyss – när jag ännu inte visste att jag hade 6500 sidor av äldre italiensk litteratur att pressa genom ögon och huvud på en tid som är alldeles för kort – läste jag i lugn och ro diktverket ”Sången om kriget” av Hella Wuolijoki.
Hella Wuolijoki (1886-1954) är en estinsk författarinna med ett dramatiskt öde – 1943 blev hon till exempel dömd till döden för landsförräderi. Den domen blev sedan i och för sig ändrad först till livstids fängelse och sedan kom hon på grund av ett maktskifte att benådas efter femton månader. Detta hände i Finland, dit hon hade flyttat 1904. Något år efter att hon lämnade fängelset blev hon chef för Finlands radio.
Troligen är hon ändå mest känd för att Bertolt Brecht gjorde en av hennes pjäser till sin under namnet ”Herr Puntila und sein Knecht Matti”.
”Sången om kriget” är en episk dikt om kriget. Det är ingen heroiserande dikt utan i den skildras krigets meningslöshet och det lidande som kriget medför. Den handlar också om hur det lilla estniska folket gång på gång tvingats ut i kriget av sina växlande förtryckare.
Dikten är inte egentligen skriven av Wuolijoki utan hon har sammanställt ett 50-tal olika folkvisor kring temat och format dem till en enhet. Dikten är skriven på estnisk runovers som innehåller mycket allitteration och inrim. Stilen har kvar sin folkviseaktiga enkelhet och språket har en lätt ålderdomlig klang: ”Krigets bröd är fullt av agnar”.
För att ge en liten föreställning om hur diktverket låter vill jag ge några citat. I början av dikten beskrivs hur en ung pojke tvingas ut i kriget och hur förberedelserna ser ut och vad pojken och hans familj känner:
Fadern själv han köpte hästen,
Själv han köpte, själv han grät,
Brodern själv han byggde vagnen,
Själv han byggde, själv han grät.
Modern sömmade då skjortan,
Själv hon sydde, själv hon grät.
Och när ska han då få komma tillbaka?
Då när kråkan vitnat har,
Korpen fått sin svaneskrud,
Då kan du mig hemåt hoppas!
Och själva kriget beskrivs så här:
Ingen tid att graven gräva.
Svepning är soldatens rock,
Flod av blod är grav man får!
Mer av männens huvuden
Finns i krig än skogens tuvor;
Mer där finns av männens ögon,
Än vad himlen har av stjärnor;
Mer där finns av männens vador,
Än vad stapeln har av ved;
Mer där finns av knänas skålar,
Än vad åkern har av stenar.
Tyskt blod steg till sadeln,
Ryskt blod steg till bältet,
Våra mäns kunde inte mätas.
Hej Bodil! Man kan om Wuolijokis (som föddes Ella Murrik) brokiga liv tillägga att hon var den första est som utexaminerades vid Helsingfors universitet, att hon också var riksdagsledamot i Finland mellan 1946 och 1948 och att det var till hennes litterära salong i Marlebäck som Brecht kom under exilåren i Finland innan han for till Sovjet och USA. Kai Laitinen citerar en Brecht-strof i översättning av Arnold Ljungdal i sin litteraturhistoria:
”På flykten undan mina landsmän
har jag kommit till Finland.
Vänner som jag förut inte visste om
har ställt ett par rum med rena sängar
till mitt förfogande. I högtalaren
hör jag banditernas segerrapporter. Nyfiket
betraktar jag vår världsdels karta. Högst uppe
i Lappland, vid Norra Ishavet,
ser jag en liten bakdörr.”
Det måste ha varit den bakdörr han tog för att komma till Moskva!
Hej Michael,
tack för den här utvidgningen av mitt inlägg. För mig är Hella Wuolijoki en helt ny benkantskap.
PS Jag mailar dig när jag är tillbaka från Berlin – just nu verkar inte min vanliga mail fungera.