Tillbaka till bokmässan och den estniska lyriken igen efter ett trädintermezzo: Jaan Kaplinski var en av dem jag lyssnade till i ”Rum för poesi”, mässans orkanöga där hetsade själar kan få ro.
Jaan Kaplinski är en av den nutida estniska poesins stora och i år har ett dikturval av honom kommit i svensk översättning – ”Någonstans vid världens kant” heter boken och översättningen är gjord av författaren själv i samarbete med Guntars Godiņš och Juris Kronbergs. Förlaget är Ariel Skrifter. Men det är inte frågan om någon introduktion av Kaplinski; både poesi, prosa och essäistik av honom har tidigare publicerats på svenska.
Kaplinski stiger upp på scenen. Han rör sig som en som är hemma överallt och ändå finns det då och då en liten tvekan i rörelserna, men det är den trygges öppna tvekan vi ser. Han ler vänligt mot oss i auditoriet på ett sådant sätt som om han log mot en enda människa, mot dig, mot mig bara. Och så läser han:
Du ska vara
min icke-existerande barndoms
milda goda
lätta
sommarnatt
som täcker över mig
med mina egna stora
stumma vingar
Och:
Otroligt: åter
blommar för allra första
gången häggen här.
Livet är så kort att jag
aldrig blir van vid våren.
(jag vet, det gråa har blivit för blått här och alltsammans är snett)
• • •
Jag skulle vilja lägga ifrån mig
Jaan och Kaplinski som två resväskor
jag släpat på
år ut och år in
från lägenhet till lägenhet
från stad till stad.
Ställa ner dem
i vägrenens fuktiga gräs
och gå barfota
anonymt
rakt österut
mot den avtagande kvällsbrisens sus
mot syrsornas allt starkare sång
bortom vilken
högt över skogen
ses skimra
en enda blek stjärna.
• • •
PS För er som bor i Stockholm, har tid ikväll och tycker om att lyssna på poesi – se här ett litet meddelande från den unga vitryska poeten Valzhyna Mort: Then at 18.00 I read at the shopping mall called PUB with a bunch of poets from Singapor. Please tell everybody to come! Especially if they need new shoes or something.