Kristiina Ehin: Årstider

På bokmässan i Göteborg i år lyssnade jag mycket på estnisk poesi. En av de poeter som gjorde särskilt starkt intryck på mig är Kristiina Ehin. Hon gjorde det både med sina ord och med sin röst och faktiskt också med sitt sätt att bara stå där.

Även om jag inte har hunnit läsa in mig riktigt har jag liksom på känn fått ett slags allmänt intryck av hur hon skriver. Det hon skriver är inte modernt på något tydligt sätt, men det är inte heller något som skulle kunna sägas peka i en annan tidsriktning. Det hon säger i dikterna är något som skulle kunna sägas i alla tider. Och de här dikterna bär livet i sig på ett kraftfullt sätt, men helt utan att frusta eller stånka.

Jag väljer nu att läsa den första dikten i den tunna boken ”Som en tiger bland likadana randiga”:

Årstider

höst

åter en korplik kväll
den sträcker sig mot solnedgången
som ett avlövat träd

vinter

i dina ögon kände jag
hur igelkottarna på terrasserna
stod och sökte
varandras munnar

midvinter

fotografens nynnande
kröp uppför min arm
ej mer ensamma
var vi då

förvår

som våg stormar jag mot stranden
utan att veta att skogen finns
och varför den flickan står på stranden
och tror att hon är jag

vår

och så kom våren
störtande nerför Kulubergen
och jag sprang bakefter som en kalv
som tappat bort sin mor

Det är jordelivet det här och nog är det hisnande härligt att läsa om våren som kom störtande nerför Kulubergen. Den raden – särskilt den – skulle jag vilja höra på estniska. Estniskan är så konturskarp och har så klara klanger.

Färgen blev visst helt fel på min bild, egentligen är omslaget grönt.

Översättningen är gjord av Peeter Puide och förlaget är Ariel Skrifter.