Ur mitt koalbum

ko VB
Valle Brembana

Hirte (auf dem Berge).
(Variation des Kuhreihens.)

Ihr Matten, lebt wohl,
Ihr sonnigen Weiden!
Der Senne muß scheiden,
Der Sommer ist hin.
Wir fahren zu Berg, wir kommen wieder,
Wenn der Kuckuck ruft, wenn erwachen die Lieder,
Wenn mit Blumen die Erde sich kleidet neu,
Wenn die Brünnlein fließen im lieblichen Mai.
Ihr Matten, lebt wohl,
Ihr sonnigen Weiden!
Der Senne muß scheiden,
Der Sommer ist hin.

Friedrich Schiller: Wilhelm Tell, erster Aufzug, erste Szene

kor VB
Valle Brembana

kor SB
Schliersee, Bayern

7 tankar om “Ur mitt koalbum

  1. Kor tycker jag om. Och för mig är boskapen i Martinsons dikt nedan just kor, som jag om barndomssomrarna såg komma ned till sjökanten för att dricka.

    Kväll i inlandet

    Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
    i stillnad säv.
    Här finns en skirhet som ingen märker
    i gräsets väv.

    Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
    Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
    Och insjön håller till alla munnar
    sin jättesked.

    Harry Martinson

  2. Tack Agneta,
    för kobilden och dikten av Martinson. Jag tycker också om kor och jag har levt mycket bland kor under min barndoms somrar i Ingeryd (ja, det vet du ju).

    I den här dikten ”spinner det afton” – ”spinna” är ett mycket speciellt ord som också finns i Ekelöfdikten strax här intill. Och jätteskeden till sist är väldigt härlig och martinsonsk – jag tror han förstår sig på skedar på ett alldeles särskilt sätt.

    Jag tänker också på en vallvisa – den här (är Lennart Hellsing på något vis inblandad i dess nuvarande form?):

    *Kling klang klockan slår.
    Stig upp och plocka mossa!
    Dagen lång och magen trång
    och lite mat i påsen.
    Aspen bad mig löpa, löpa,
    linden bad mig vila.
    Björken lovade mig kvast
    när kvällen skulle bliva.*

    *Stjärna! skällko min
    i vilse bort i fjällen!
    Om jag ej kan finna dig
    så får jag ris till kvällen.
    Aspen bad mig leta, leta,
    linden bad mig vila.
    Björken lovade mig kvast
    när kvällen skulle bliva.*

  3. Ja, och så ”stillnad säv” som naturligtvis för tankarna till Fröding och som Martinsson själv återkommer till i en av sångerna i Aniara – det sista ljudet som hördes när fototurben sprängde Xinombra om jag minns rätt.

    (Jag måste tillbaks till Wien och mina böcker men det verkar dröja…)

  4. En bild av stillnad säv från norra Småland.

    Men i Frödings sorgliga dikt låter det:

    Säv, säv, susa

    Säv, säv, susa,
    våg, våg, slå,
    I sägen mig var Ingalill
    den unga månde gå?
    Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
    det var när sista vår stod grön.

    De voro henne gramse vid Östanålid,
    det tog hon sig så illa vid.

    De voro henne gramse för gods och gull
    och för hennes unga kärleks skull.

    De stucko en ögonsten med tagg,
    de kastade smuts i en liljas dagg.

    Så sjungen, sjungen sorgsång,
    I sorgsna vågor små,
    säv, säv, susa,
    våg, våg, slå!

  5. Jag kunde en annan version av vallvisan.

    Kling klang klockan slår.
    Stig upp och plocka mossa!
    Dagen lång och magen trång
    och lite mat i påsen.
    Aspen bad mig löpa, löpa,
    linden bad mig vila.
    Björken lovade mig kvast
    när kvällen skulle bliva.

    Stjärna! skällko min
    i vilse bort i skogen!
    När jag väl har funnit dig
    har rågen blivit mogen.
    Granen bad mig springa och leta,
    linden bad mig vila.
    Björken lovade mig kvast
    när kvällen skulle bliva.

    Tallen är mycket gammal,
    kan man se på barken.
    Ruttnat har den sen och dött
    och fallit ned till marken.
    Många knytt och kryp och knott
    de lever utav veden.
    I skogen finns en huldra,
    fast ej alla kan få se den.

  6. Det är åratal sedan denna bloggpost skrevs, men ni verkar ha exakt den synvinkel jag letade efter när jag en dag gick i en uppförsbacke med aspar och plötsligt kom ramsan ”Kling, klang, klockan slår” för mig. Jag tänkte hur aspens löv alltid rör sig, och den ber den lille pojken att löpa, löpa, medan linden erbjuder skugga och vila. Det gäller för den lille att hitta nog med mossa, för annars har han björkens löfte om stryk när han kommer hem. Det är allmänt synd om den lille. Dagen är lång, han är hungrig, och matsäcken är mycket liten. Han får varken springa eller vila, han måste hitta mossa.Jobbigt läge!

Kommentera