Ett litet stycke som jag gärna läser om i ”Il piacere”, Gabriele D’Annunzios väl mest kända roman, är det där huvudpersonen Andrea Sperellis Rom med ett par snabba men mycket klara penndrag ritas upp för läsaren. Det är inte det antika Rom som binder och lockar honom utan påvarnas, villornas och fontänernas stad.
Roma era il suo grande amore: non la Roma dei Cesari ma la Roma dei Papi; non la Roma degli Archi, delle Terme, dei Fori, ma la Roma delle Ville, delle Fontane, delle Chiese. Egli avrebbe dato tutto il Colosseo per la Villa Medici, il Campo Vaccino per la Piazza di Spagna, l’Arco di Tito per la Fontana delle Tartarughe. La magnificenza principesca dei Colonna, dei Doria, dei Barberini l’attaeva assai più della ruinata grandiosità imperiale.
Lite lustigt är att texten, om man inte tittar på den på lite avstånd och utan att egentligen läsa den, ser ut som tyska med alla de pampiga versalerna.
I den här romanen är det för övrigt just skildringarna av Rom och av slottet Schifanoja och dess omgivningar som jag känner en odelad beundran inför.