Om bildningsbegreppet

För två veckor sedan läste jag en understreckare i SvD av Anders Burman med titeln ”Är begreppet bildning intressant?”. Först snabbläste jag, ämnet lockade mig men jag tyckte inte riktigt att jag hade tid. Efteråt funderade jag på vad jag egentligen fått reda på. Jag kände en vag irritation över något i texten, över något ofullgånget eller oklart med den, och bestämde mig därför för att läsa om den och då mer noggrant.

Så här börjar texten:

Bildning är ett av de där begreppen – liksom demokrati och frihet – som låter så bra (vem vill framstå som obildad eller, möjligen ännu värre, obildbar?) men som är svåra att precisera och om vars innehåll det ständigt eller åtminstone under vissa perioder förs en intensiv kamp. Därför kan man fråga sig inte bara vad bildning egentligen är, hur begreppet bör förstås, utan också hur det kan komma sig att det fortfarande är ett så positivt värdeladdat begrepp, drygt två sekler efter dess uppkomst.

Först jämställs – ur ett visst perspektiv – begreppet ”bildning” med begreppen ”demokrati” och ”frihet”. Sedan undrar Burman hur det kan komma sig ett begreppet fortfarande ”efter drygt två sekler” kan var så positivt laddat. Ska detta tolkas som att begreppen ”frihet” och ”demokrati” som ju är mycket äldre än så också borde anses förlegade – ”efter så lång tid”?

Sedan fortsätter Burman – som ”sig bör” – med att tala om Humboldt och hans begrepp ”Bildung”. Bland annat skriver han så här om begreppet:

Bildning förstod de snarare som en i traditionen förankrad, ständigt pågående individualiseringsprocess. Det gällde att genom studier och reflektion utveckla sin personlighet på ett mångsidigt men också unikt sätt, det vill säga att bli ett original snarare än en kopia av andra. Eller som det numera heter: att förverkliga sig själv.

Vidare skriver Burman så här om Humboldts idéer och om dessas förverkligande vid det universitet där han var verksam:

Det tog sig bland annat uttryck i att professorerna här, till skillnad från andra universitet, inte bara skulle undervisa utan också bedriva egen forskning. Det poängterades också att de skulle föreläsa om sådant som de forskade om så att undervisningen fick en gedigen vetenskaplig förankring.

I de här beskrivningarna har jag inget som helst att invända emot eller undra över, men innehållet i nästa passus ter sig lite oklart eller kontursvagt, särskilt om man ser till artikels helhet. Vi kastar ett öga på den:

Mycket av det som var revolutionerande med Berlinuniversitetet vid dess inrättande ter sig idag som självklarheter inom universitetsväsendet. I högtidliga akademiska sammanhang brukar det också talas om den humboldtska universitetsmodellen, om vikten av bildning och att undervisningen skall bottna i lärarnas egen forskning. Inte desto mindre står det klart att de klassiska bildningsidealen i mångt och mycket har urholkats i den svenska (och för den delen också den tyska) akademiska vardagen. Idealen finns kanske kvar, men ofta ser verkligheten annorlunda ut.

I korthet står här att mycket av det nya med Humboldts idéer ter sig som självklarheter i dagens universitetsvärld samtidigt som mycket av de klassiska bildningsidealen (tyvärr?) urholkats. Låt oss spara detta i huvudet medan vi går vidare i texten.

Sedan kommer ett stycke som börjar med att det inte verkar stå särskilt bra till med bildningen vid svenska universitet idag och som slutar med att bildningstanken behöver omformas.

I själva verket tycks det inte stå särskilt bra till med bildningen i massutbildningens tidevarv, där närmare hälften av Sveriges unga människor börjar studera vid högskola före 25 års ålder. Samtidigt som den högre utbildningen har demokratiserats har den klassiska formen av bildning marginaliserats. Detta innebär inte med nödvändighet att bildningstanken i sig har blivit obsolet eller oanvändbar, däremot att den än en gång måste tänkas om.

Därefter kommer Burman in på den bok som är själva anledningen till att den här understeckaren skrevs, nämligen den av Bernt Gustavsson redigerade antologin ”Bildningens förvandlingar”. Burman börjar med att kommentera den text som Sven-Eric Liedman skrivit, en text som Burman anser höra till de mest läsvärda i antologin. Liedman delar, enligt Burman, in bildning i tre typer. Här först de två första:

Det är för det första den klassiska, nyhumanistiska versionen som representeras av Humboldt. Här betonas det fria kunskapssökandet och dess betydelse för en omvandling av hela människan. För det andra finns det en hermeneutisk form av bildning som snarare kan föras tillbaka till Hegel och som under 1900-talet fick sin främste uttolkare i Hans-Georg Gadamer. I denna tradition, som Gustavsson själv företräder, står begreppsparet hemmahörighet och främlingskap i centrum.

Och här den tredje:

Som en tredje bildningsvariant kan slutligen den engelska liberal education-traditionen urskiljas, såsom den utvecklats av bland andra Martha Nussbaum (se Under strecket 2/7 2007). I den aktuella antologin står de två första traditionerna i fokus, även om några av bidragen knyter an till den tredje traditionen som ett slags jämförelseobjekt.

Den här tredje bildningsvarianten får vi egentligen inte vet någonting alls om i den här artikeln och det gör att den inte blir till mer än ett namn – för den som inte är insatt i den ändå. De båda andra beskrivs visserligen, men det hade varit intressant att få se dem ställda mot varandra så att skillnaderna hade framgått tydligt, men det begränsade textutrymmet kanske är ett hinder för en sådan ”fördjupning i sidled”.

Burman går sedan tillbaka den andra typen och betonar den som den som har mest genomslag i antologin. Han skriver då exempelvis så här:

Sålunda menar Kristensson Uggla att hermeneutiken utgör den mest fruktbara filosofiska grunden för den nödvändiga nytolkningen av bildningstanken. Bildning förknippas då med den tolkningsförmåga som kan sägas vara en nyckelkompetens i det samtida samhället, närmare bestämt förmågan till selektion, värdering, meningsbildning och användning. Dessa fyra huvudmoment i den hermeneutiska processen blir i Kristensson Ugglas framställning också centrala komponenter i själva bildningsprocessen.

Och strax nedanför så här:

Hermeneutiken utgör också den teoretiska utgångspunkten i Hans Ruins uppsats med den lika suggestiva som anspråksfulla titeln ”Frihetens hemlighet och bildningens uppgift”. Genom ett lärt samtal med olika klassiska filosofer, från Rousseau till Gadamer, utvinner Ruin insikter om hur bildningsbegreppet är relaterat till frihetsbegreppet och att bildning till stor del handlar om hur man som individ förhåller sig till den tradition som man ärver. Att bildas är att formas, vilket innebär att den bildade människan inte bara är fri utan också disciplinerad, anpassad.

Med utgångspunkt från Hans Ruins bidrag fortsätter Burman och talar då om bildning som ett ”fritt ärvande”.

Poängen är att även om vi ofrånkomligen är inskrivna i en tradition, inkastade i världen och historien så handlar bildning om ett ”fritt ärvande”, vilket kräver tillit. Här återkommer också den hermeneutiska grundberättelsen, som Ruin beskriver som en hermeneutisk erfarenhet, ”en erfarenhet av hur en förståelse växer genom att vi träder ut ur oss själva, lånar oss till det främmande som blir förståeligt genom oss, liksom vi själva genom det”. I bildningsprocessen vävs tradition och frihet, det kända och det främmande samman.

I direkt anslutning till detta kommer en övergång som för mig ter sig mer som ett hack än som en brygga:

Frågan om den andra sidan av bildningen, att det inte enbart handlar om något positivt, återkommer på ett helt annat sätt i Stefan Jonssons antologibidrag.

Vilken är den här andra sidan av bildningen? Finns den verkligen formulerad före den här punkten i understreckaren?

Sedan följer några rader om Jonssons bidrag.

Med utgångspunkt i Kafkas novell ”En redogörelse inlämnad till en akademi”, i vilken en apa berättar om hur han genom sträng självdisciplin, dressyr och härmning ”nått en genomsnittlig europés bildningsnivå”, påminner Jonsson oss om att bildningstanken utgör en integrerad del av en kolonial västerländsk diskurs där den europeiske, borgerlige mannen haft ett slags monopol på att definiera vad bildning är och vad det inte är – det senare har vanligtvis ickeeuropéer och kvinnor fått representera. ”Apan”, som i Jonssons läsning står för just ickeeuropén, måste göra våld på sig själv och negera sin förmenta identitet för att uppnå den bildning som är framställd som universell. Men det hjälper ändå inte, för även om han tillkämpar sig den eftertraktade bildningen kommer han aldrig att erkännas som en fullständig medlem i den västerländska kulturen. Jonsson understryker att det här inte är universalismen i sig som är problematisk, utan snarare att det inte alls är fråga om någon universalism. Själv tycks Jonsson stödja en form av etisk universalism som framlagts av den postkoloniale teoretikern Kwame Anthony Appiah.

Här sker ett nytt slags hopp i Burmans text. Plötsligt är han inne på ett helt annat spår och formuleringarna här låter som om de vore klippta ur en annan text. Det är som om Jonssons bidrag i antologin inte går att integrera med bokens övriga innehåll – inte i Burmans beskrivning i alla fall och han lämnar det här ”glappet” utan kommentar.

Burman stannar upp ett tag till hos Jonsson:

Som ett alternativ till det som här framställs som ett eurocentriskt, förtryckande bildningsideal, det vill säga det klassiska humboldtska, lyfter Jonsson avslutningsvis fram ett annat ideal, också det representerat av en litterär apa, nämligen ”The Signifying Monkey”, den betecknande eller meningsskapande apan. Det är en språkligt mästerlig karaktär som förekommer i vissa afroamerikanska fabler som alltid slutar med att apan överlistar de andra djuren, framför allt lejonet, den vita härskaren. ”Att gå från Kafkas apa till ‘the signifying monkey‘”, avrundar Jonsson, ”är att gå från ett kolonialt bildningsideal som manade till ordning och försakelse, till ett postkolonialt bildningsideal som handlar om att lära genom att överskrida varje ordning: ett nyskapande, ett självskapande, ja, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen.”

Här tycker jag en gång till att stoffet känns ”osmält” och liksom bara ditlagt. Vad är till exempel en ”språkligt mästerlig karaktär”? Och varför lämnar Burman det långa Jonsson-citatet på slutet okommenterat. Här finns, tycker jag, frågor att ställa, frågor som är av betydelse för hela textens innehåll här. Vad är det nya och för oss och vår tid värdefullare i det här ”postkoloniala bildningsidealet”? ”Det ska vara nyskapande och självskapande, ett pågående skapande av den egna personen.” På vilket sätt skiljer sig detta från det humboldtska idealet: ”Det gällde att genom studier och reflektion utveckla sin personlighet på ett mångsidigt men också unikt sätt, det vill säga att bli ett original snarare än en kopia av andra.”? Här hopar sig frågorna. Vad innebär det till exempel vidare att det här ”pågående skapandet” ska föra till ”att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen.”?

Burmans text avslutas sedan så här:

Det är anmärkningsvärt att Jonsson efter sin skarpa, välunderbyggda kritik av den klassiska bildningen trots allt vill rädda bildningstanken genom att omformulera begreppet. Detta förenar honom med antologins övriga författare; ingen ifrågasätter egentligen bildningsbegreppet som sådant. Men även om bildningsbegreppet – precis som frihet, rättvisa, demokrati och andra i grunden omstridda begrepp – hela tiden måste utmanas, omförhandlas, transformeras så finns det kanske gränser för hur långt det kan utvidgas innan det framstår som mer meningsfullt att i dess ställe uppfinna nya begrepp.

Burman söker här med viss emfas efter ett nytt begrepp som skulle kunna komma i bildningsbegreppets ställe. Ändå skriver han själv tidigare i sin artikel att han tycker att begreppet snarare behöver reformeras än bytas ut: ”Detta innebär inte med nödvändighet att bildningstanken i sig har blivit obsolet eller oanvändbar, däremot att den än en gång måste tänkas om.” I sitt avslutningsstycke – för att nu komma tillbaka till det – verkar han dessutom på ett liknande sätt, om jag förstår hans formulering rätt, vilja byta ut begreppen ”frihet”, ”rättvisa” och ”demokrati”. Jag skulle gärna vilja veta i vilka riktningar han funderar i den här frågan. Vad tänker sig Burman för möjliga nya begrepp i stället för dem han (eventuellt) anser vara föråldrade eller förlegade?

Ett annat problem med Burmans text är att klangen i begreppet ”bildning” verkar genomgå en liten förskjutning i negativ riktning under artikelns gång.

Jag avslutar med en liten brasklapp eller två: Kanske beror det jag vänder mig emot till viss del på att omfånget i en sådan här understeckare inte medger några större fördjupningar eller så kan det vara luckor i min bildning som är problemet – bildning enligt vilken bildningssyn får man väl fråga sig då. Å andra sidan skulle en diskussion om bildningsbegreppet med utgångspunkt från Burmans artikel – och från annat också naturligtvis – mycket väl kunna ske på den här platsen; utrymmet här är ju obegränsat.

För den som vill börja med att bilda sig en egen uppfattning finns hela understreckaren här.