Fellini – Pesaro

Piazza del Popolo en kväll i juni

Tillbaka i Pesaro igen – min andra (eller tredje eller fjärde eller vad det kan bli) hemstad. Här låter sig livet levas, här finns kanske inget särskilt och ändå allt man kan önska sig.

Via Rossini – Pesaro är Gioacchino Rossinis födelsestad

Mot havssidan är det en stad av parasoller och strandbarer, men går man genom hamnkvarteren, förbi hamnen och längs Baia Flaminia ser det ut så här – sand, sand, en vågbrytare och några soptunnor:

Här längst ut finns en stor rödbrun grind

och där innanför och ovanför väl dolt av grönskan finns Pavarottis sommarhus, fast han är nästan aldrig där, säger man. Det är ”il custode” som har mest glädje av huset, säger Fabio med en blinkning.

Pavarotti, ja – under några somrar för ganska länge sedan såg vi då och då ett fantastiskt ”badlejon” i vattnet utanför något av de mittersta parasollmöblerade baden. Han såg ut som en blandning av Pavarotti och Neptunus och han var mycket större och verkade tyngre än alla andra. Aldrig såg vi honom stiga upp ur vattnet.

I Pesaro finns också Amneris. För femtio år sedan eller lite mer var hon den vackraste flickan i hamnen. Egentligen tycker hon inte alls om sitt stolta egyptiska namn utan kallar sig till vardags för Meris.

Och Silvia är fortfarande nästan ung. Hon lever i en kropp som var ämnad åt en vår tids Hera, ståtlig, högväxt med mäktiga former, men inuti är hon någon helt annan, en liten fågel eller ett vilset barn, förlorat i sina vaga fantasier. Därför vacklar den stora gestalten. Grazia, Silvias mor växte precis som Amneris upp i Pesaros hamnkvarter. Också Silvia känner att hon har starka band till hamnen och de trånga gatorna innanför den.

•

Den här sommaren bodde vi några nätter på det lilla pensionatet Athena, ”una pensioncina alla buona” – en liten Fellinivärld. Rummen såg ut som hotellrum i Syditalien för länge sedan med en havs- eller disktrasegrön grundfärg under allt det vita:

Pensionatet ägs av två gamla kvinnor, mor och dotter, lika som bär eller kanske snarare nötter, diskret välklädda i svart, samma uttryck i ögonen med den enda skillnaden att moderns blick är ännu mer så där stillsamt tom och väntande på ingenting. Allting går mycket långsamt liksom klistrigt. En dag kunde vi inte komma in i vårt rum; låset hade slutat att reagera på nyckelns vridning. Man kallade på ”il capo” som är pensionatets allt i allo, en rund man med hästsvans och ett ständigt lite clownaktigt leende på läpparna. Han dök upp tillsammans med en man med obestämt utseende och obestämd uppgift. Il capo vred hit och dit med nyckeln under den andre mannnen överinseende och sa sedan till mig med ett finurligt leende: Qui ci vuole un pochino d’olio.(Här behövs det lite olja.) Inte vet jag om det där med oljan verkligen hjälpte, men vi kom i alla fall in i rummet i fortsättningen även om det varje gång kändes som ett litet vågspel att vrida om nyckeln.

Vårt rum var mycket litet men det hade till skillnad från de andra rummen två balkonger. Vi fick detta mycket speciella privilegium för Londis, vår hunds skull. Det är för hunden, sa dottern och lät sin tomma blick vila på mig en stund, i den här värmen kan en hund behöva sova utomhus.

Den ena balkong var helt innesluten i en trädkrona – ett grönt lövrum.

Blick in i rummet från balkongen.

På kvällarna och in i nätterna satt de två gamla kvinnorna – modern ofta halvsovande – och en liten man, som var lika stor när han satt som när han stod, och pratade på den lilla terrassen. Ibland fanns det också några pensionatsgäster där, men det var sällan. Det hände att kyparen, en ung man från Romtrakten som läspade lite och som hade något vänligt-flyktigt över sig, någon gång också slog sig ner vid bordet. Man drack vatten och kanske lite vin.

PS I en riktig Fellinifilm står naturligtvis människorna eller människobilderna i centrum. Av diskretion eller ska jag kalla det respekt har jag nöjt mig med att låta ”mina människor” här synas bara i texten. Ni får titta på dem på er inre filmduk.