Sibilla Aleramo: Una donna

Sibilla Aleramo – pseudonym för Rina Faccio – (1876-1960) är en av Italiens första skrivande feminister. Det här ordet ”feminist” innehåller idag åtskilligt som pekar i helt olika riktningar och jag föreställer mig dessutom att man menade åtminstone delvis andra saker med det för 100 år sedan än man gör nu. Det må vara hur det vill med den saken, i alla fall är Aleramo en intressant författare. Jag läser nu för andra – eller är det tredje? – gången hennes självbiografiska roman ”Una donna”. Boken har översatts till svenska vid två tillfällen, men jag vet inte om man kan köpa den någonstans idag.

Una donna

Som en liten inledning översätter jag – lite fritt – början av baksidestexten som finns på den italienska nyutgåvan från 1950:

Den här romanen av Sibilla Aleramo är från 1906. Hennes omedelbara framgång i Italien och i de länder där boken översattes kom att kasta ljus över en ny författarinna, som längre fram kom att ge andra bevis på sin storhet, inte minst inom poesin. Men romanen drog först och främst uppmärksamheten till sig på grund av sitt ämne: det rör sig om en av de första ”feministiska” böckerna som utkommit i Italien. Vi ger ut den på nytt i övertygelsen om att den här självbiografiska texten förblir ett exemplariskt och fortfarande aktuellt vittnesbörd om vad det är att vara kvinna.

”Una donna” skildrar ett avsnitt av Sibilla Aleramos (jag väljer att kalla henne så hela vägen, även om det är en pseudonym) liv med händelseförlopp och persongalleri hämtade direkt ur verkligheten. Ändå är boken mycket mer än en självbiografi eller en beskrivning av en enskild männskas strider, framgångar och misslyckanden. Det är en roman som genom en kvinnas liv ger oss en bild av hur det var att vara kvinna i Italien i en borgerlig sfär under tiden kring det förra århundradesskiftet. Den på sätt och vis vaga titeln ”En kvinna” är säkerligen vald med omsorg, Sibilla Aleramo låter sitt eget liv bli till en folie eller en dräkt där miljontals andra kvinnor kan ta plats med sina av de yttre omständigheterna framtvingade på många vis liknande öden.

Handlingen i boken börjar så här: En flicka växer upp under fria och lyckliga omständigheter; detta gäller i alla fall barndomen. Hon är äldst av fyra och ”pappas flicka”. När hon är tolv år lämnar familjen Norditalien för att fadern erbjudits att bli chef för en nygrundad kemisk industri i en småstad i Syditalien, nära havet. I stället för att fortsätta att gå i skolan får Sibilla privatlektioner i hemmet, men snart har läraren ”inget mer att lära” henne. Hon lever ett fritt och lite vilt liv, vandrar längs folktomma stränder och simmar ensam långt långt ut i havet. Hemma läser hon allt hon kommer över. Så småningom upphör det kringströvande livet och hon får en framskjuten ställning på faderns fabrik. Hon är ännu i de nedre tonåren.

Något år till förblir livet harmoniskt, men sedan börjar det uppstå sprickor i föräldrarnas äktenskap, sprickor som blir djupare och djupare. För modern, som är en ganska vek person, för detta till en katastrof. Hennes roll som maka och mor faller i bitar och det är den enda roll som finns för henne, som kvinna av hennes generation och utan exceptionella karaktärsdrag. Hon blir mer och mer deprimerad och kastar sig till slut ner från en balkong. Hon överlever, men lever egentligen inte i verkligheten efter det och så småningom hamnar hon på ett mentalsjukhus där hon kommer att stanna för alltid. Fadern har sedan länge ett förhållande vid sidan om och dyker bara upp sporadiskt i hemmet. Sibilla gifter sig mer eller mindre av misstag eller som ett slags förvänd protest med en tjänsteman på fabriken. Hon är fortfarande i tonåren och äktenskapet blir olyckligt ända från början, trots att hon under en tid försöker inbilla sig något annat. Hennes man, som inte alls förstår henne, gör genom sin svartsjuka och sitt av omgivningen sanktionerade förtryck hennes värld trång och lustlös.

Mycket av det som händer i Aleramos familj kan ses som exempel på problem i det italienska samhället eller i den borgerliga italienska familjen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Så småningom tar sig Sibilla ur det misslyckade äktenskapet och går sin egen väg som inte blir lätt och som ibland verkar omöjlig. En kvinna som vid den här tiden söker andra roller än de som finns i att vara maka och mor blir isolerad och missförstådd. Hon söker en kvinnlig identitet som ännu inte finns. Hennes kamp är hård och hon famlar efter målen och misslyckas gång på gång, åtminstone för stunden.

I förordet till boken kallar Maria Conti Sibilla Aleramos liv efter frigörelsen från det äktenskapliga förtrycket för ”en fantastisk pilgrimsvandring bland misstagen”. Den vandringen påbörjas i ”Una donna” men fortsätter egentligen livet igenom. Och Conti skriver att Aleramo först mot slutet av livet upptäcker att hon inte längre jagas av rädslan för att göra fel och att hon då börjar leva ”som om det omöjliga vore möjligt”.

PS Jag kommer att återkomma till den här boken fler gånger framöver.

14 kommentarer till “Sibilla Aleramo: Una donna”

  1. Ja, hon har skrivit rätt många böcker, men det här är nog den enda som finns på svenska, fast du kan nog läsa henne på italienska i och för sig. Sedan kan det ju finnas flera böcker av henne översatta till till exempel franska, skulle jag kunna tänka mig. Eller rumänska.

    Jag har bara läst den här boken av henne, men jag kan nämna några titlar som ser intressanta ut: ”Amo, dunque sono” (1927), ”Orsa minore”(!) (1938) och ”Luci della mia sera” (1956). Den första är en roman, den andra en novellsamling och den tredje en diktsamling.

  2. Ja, det verkar onekligen intressant, och hon skriver väl in sig då, om man ser utanför Italiens gränser i den där traditionen av kvinnliga uppbrott, tänker på böckerna om Alberte eller på dem om Martha Quest till exempel.

    En sak jag personligen grubblar över är vad motsvarigheten skulle vara idag. Det hör inte riktigt hit, men ändå lite.
    Då var det uppenbart att den här sortens böcker var just pionjärarbeten. Exempel att följa, ämnen för samhällsdebatt och så vidare. Böcker som föregrep en senare utveckling.
    Men vilka ämnen skulle idag vara lika kontroversiella – inom sfären alltså?

  3. Cora Sandels böcker om Alberte har jag i tydligt minne även om det är många år sedan jag läste dem. Jag tror det var i tonåren. Det var min pappa som gav mig dem.

    Ditt grubblande intresserar mig, men jag kommer inte på några svar, inte ens försökssvar. Det är ju för övrigt en väldigt svår ja, kanske omöjlig fråga: Böcker som föregriper en senare utveckling.

  4. Spökar det?

    Allvarligt talat, jag undrar en sak: är Stig Larsson död? Har inte läst tidningar den senaste tiden men det verkade så i kommentarerna till Karins blogg.

  5. Stieg Larsson, med e, är död, han har skrivit deckare varav en eller ett par publiceras posthumt. Men han ska inte förväxlas med Stig Larsson, författare och dramatiker, vad jag förstår.

    Nej, det är klart att man inte kan veta vad som föregriper morgondagen. Men så här då: Man kan gissa att de här böckerna var kontroversiella då de kom ut. Eller hur?
    Vad skulle vara lika kontroversiellt, som kvinnoroll, idag?

    Jorun och jag för någon form av samtal om detta och en sak vi är överens om fortfarande väcker starka känslor är mammor som lämnar sina barn.
    Men jag kan tänka mig andra grejer också, vad säger du Bodil, även om det inte riktigt hör hit?

  6. oops, I did it igen (läste fel alltså). sorry.

    Skulle vara intressant att få veta mer om er diskussion, vill du berätta om den här eller maila? Du har adressen.

  7. Karin,
    för du och Jorun det här samtalet helt privat eller är det via någon blogg eller liknande där också andra kan titta in? Det skulle vara intressant att höra mer av vad ni säger. Det här med att mödrar som lämnar sina barn väcker starkare känslor än fäder som gör samma sak tror jag också är sant, men jag kommer annars inte på något idag som kan få lika starka reaktioner till följd som de här kvinnornas (som Aleramo till exempel) frigörelsehandlingar. Kanske betyder detta att vi börjar närma oss en uppluckring av särskilt för kvinnan handikappande könsroller.

  8. De starkaste reaktionerna kring Aleramos bok när den kom ut rörde just det faktum att hon var tvungen att överge sitt lilla barn när hon lämnade maken. Hon trodde att hon skulle kunna få vårdnaden om sonen, men hon träffade honom igen först när han var i trettioårsåldern. Alla, även aktiva kvinnosakskämpar, var upprörda över det faktum att Sibilla övergav sitt barn.

  9. Det började nog när jag skrev ett inlägg om just Martha och Medea och sen dyker det upp då och då antingen på mail eller i samband med andra inlägg.
    Men som Ulla skriver här, det värsta kvinnor kan göra är gissningsvis att lämna sina ungar, fortfarande.

    Mest beror det nog mina romanfunderingar.
    Jag kan tänka mig att i Sverige idag så är det även kontroversiellt att stanna kvar i ett dåligt äktenskap – för barnens skull.
    Eller att över huvud taget bara bete sig självuppoffrande.
    Men ändå inte lika upprörande som att lämna barn.

    De här författarna jag nämner, Cora Sandel och Doris Lessing gjorde ju också det i verkligheten, liksom de lät sina romanhjältinnor göra samma sak.
    De drog, helt enkelt.
    Det hade ju antagligen inte blivit samma rabalder om de bara hade skrivit om saken.
    Hur skrivande kvinnors egna liv läses ihop med deras romanfigurers är onekligen ett kapitel.

  10. Kvinnors liv är kanske mer kringskurna än mäns av den ”allmänna meningen”. Jag tar ditt exempel här, Karin: Under en epok skulle kvinnor vara självuppoffrande för att anses vara riktiga kvinnor, under en annan (den här) ska de vara självförverkligande för att få fullt godkännande.

    Kvinnor har kanske mindre frihet att vara individer än män. Kvinnor betraktas möjligen mer uttalat som en grupp än män.

  11. Jo, så är det, men det hänger ihop med barn. Idag tror jag att en kvinna utan barn kan göra ungefär som en man och inte få så mycket mer skäll för det än mannen.
    Det är moder-barn-symbiosen som fortfarande gör att kvinnor inte är individer, åtminstone inte under den period i livet som de har små barn, i andras ögon.
    Kvinnan som idé är egentligen bara riktigt laddad i förhållande till barn.
    Kanske också i förhållande till våld, kvinnliga terrorister, typ. Men åt andra hållet då.

    Men den här perioden då kvinnor ska vara självförverkligande för att få godkänt som du säger, innehåller också och samtidigt den gamla bilden av kvinnlighet. Kvinnor som överger barn är och förblir kontroversiella.

    Kvinnor som överger barn för at förverkliga sig själva är om möjligt ännu mer kontroversiella.

    Under strömmen av alla ord idag så lever ju i praktiken ungefär samma värderingar kvar, trots allt, om vad en man respektive en kvinna ska och bör göra. Det säger så gott som all statistik.
    För arbetslösa kvinnor blir det LÄTTARE att hitta en partner, för arbetslösa män i samma ålder (familjebildarålder) så gott som omöjligt.
    Och så vidare.

  12. Fick boken för några dagar sen, med posten.
    Verkar jättebra.
    Tack för tips.
    (KimWilde: Kids in America, 80-talslåt)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *