Im Nebel
Seltsam, im Nebel zu wandern!
Einsam ist jeder Busch und Stein,
Kein Baum sieht den anderen,
Jeder ist allein.
Voll von Freunden war mir die Welt,
Als noch mein Leben licht war;
Nun, da der Nebel fällt,
Ist keiner mehr sichtbar.
Wahrlich, keiner ist weise,
Der nicht das Dunkel kennt,
Das unentrinnbar und leise
Von allem ihn trennt.
Seltsam, im Nebel zu wandern!
Leben ist Einsamsein.
Kein Mensch kennt den andern,
Jeder ist allein.
Hermann Hesse
När jag läste Goethes ”Harfenspieler” härom dagen, så var det något i första strofen som lockade fram tredje strofen i Hesses ”Im Nebel” i mitt huvud. Se här:
Wer nie sein Brot mit Tränen aß,
Wer nie die kummervollen Nächte
Auf seinem Bette weinend saß.
Der kennt euch nicht, ihr himmlischen Mächte.
Och här:
Wahrlich, keiner ist weise,
Der nicht das Dunkel kennt,
Das unentrinnbar und leise
Von allem ihn trennt.
Den som inte känner mörkret och vågar se in i det också i den egna själen vet ingenting…
Så sant! Det ligger något lockande och kluvet i det där med människans ensamhet. Något att hämta kraft ur, om man accepterar den och vågar se in i själens mörka djup. Något att skrämmas av, om man inte vågar mäta sitt djup. Tänker på Hjalmar Söderberg: ”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet.” Så pragmatiskt, så sant, så skrämmande och så förföriskt lockande…
Fast också det där med moln och dimma… Även om träden och stenarna inte ser varandra i dimman, finns de ju ändå nära varandra, om än var och en klart separat definierad. Som vänner och familj… Vi ser dem inte alltid av olika skäl, ibland fast de befinner sig mitt framför näsan på oss och vi tror oss vara övergivna. Vi är ju också alla förbundna med varandra – oavsett hur ensam själen känner sig…och hur dimmigt det än blir.
Marita,
tack för din tolkande läsning av Hesses dikt.