I vanliga fall cyklar jag, men härom dagen fick jag punktering, så igår åkte jag buss. Jag klev på vid Gropbron, stack mitt busskort – ja, jag har faktiskt ett sådant – i slitsen och gick sedan och satte mig. Jag valde ett av de främsta sätena i bakre halvan, för där är det bäst, man sitter högt och har bra utblick. Bussen skakade över bron och svängde strax efteråt in på Nabbensbergsvägen. Vid hållplatsen där, den heter nog Nabbensberg, stannade bussen. Ingen steg av, men på steg en man som verkade komma från en bil som stod parkerad på hållplatsen. Jag tittade lite lojt nyfiket på honom, i händerna höll han två svarta dosor av något slag. Ska han byta av chauffören kanske, tänkte jag. Han växlade mycket riktigt några ord med föraren, men sedan gick han bakåt bland passagerarna och bussen startade. En kontrollant, förstod jag då. Damen som satt mitt över gången i förhållande till mig visade upp sitt kort och fick det kört genom den ena lilla apparaten. Jag såg på hennes ansikte. Sedan var det min tur; jag tog fram kortet ur plånboken och räckte det till mannen som upprepade de gester han nyss gjort. När jag fick tillbaka mitt kort, såg jag att damen tvärs över log mot mig. Jag log tillbaka. Hennes leende var lite inåtvänt och liksom hemlighetsfullt och jag kände att jag hade samma slags leende i mitt ansikte. Våra leenden sipprade liksom fram igenom omärkliga springor. Jag kunde inte tolka hennes leende och inte mitt eget heller. Vi log konspirativt: betydde det vi log ”tur att jag betalade den här gången” eller ”tänk att vissa aldrig kan lita på andra” eller ”jag har minsann klarat mig utan att betala flera gånger” eller ”tur att de kollar biljetterna ibland”? Jag vet inte. Jag vet bara att det fanns ett ögonblick av dolt och ändå självklart – och nästan lite euforiskt – samförstånd. Sedan återtog vi raskt våra normalansikten och hälsade inte ens när hon någon hållplats längre fram steg av.
Mycket fin text. Tack. Jag gillar sådana ”tranches de vie”. I förlängningen: Ganska typiskt att biljettkontrollen sker med hjälp av ”apparater” i Sverige – då slipper man ju all diskussion och alla mellanmänskliga kontakter som i det här fallet nog kan bli rätt påfrestande. I Wien är det mycket mer spännande. Kontrollörerna, alltid två, stiger på helt anonyma, ser ut som vem som helst eller värre. Plötslig när bussen eller vagnen drar igång fäller de med en dramatisk gest upp kavaj- eller jackslaget och blottar kontrollörsmärket. Sen börjar kontrollen. Det är alltid någon eller några som inte betalt enligt devisen Schwarz fahren/Geld sparen. Sen börjar diskussionen men det hjälper aldrig. (Och försök inte med utlänningstricket – det garanterar värsta möjliga påföljd.) I en reklamkampanj publicerade spårvägen de mest fantasifulla bortförklaringarna – ingen dög.
Å andra sidan annonserar lokalradion varje morgon på vilka linjer det kontrolleras.
Då är det bättre med en dosa. Inte.
Hej Bodil!
Jag var med om (nästan) precis samma sak igår, fast blicken som utbyttes var mellan mi, promenerandes till klockaffären på Linnégatan, och en p-lisa som tog tiden på en bil vars p-tid gått ut. Det var vid ca 15.30.
I Vänersborg köpte jag ju en P-dosa, du vet för ganska exakt ett år sen…
Tja, annars håller jag på med bokföringen, har en massa taxikvitton att klistra upp.
Hälsa Londi!
Bengt,
den här vänersborgske kontrollören var ännu mer anonym än dina wienska. Inte visade han upp något kontrollörsmärke inte; han var bara ett slags vehikel för de svarta dosorna som skulle ta itu med den delikata uppgiften. Hans ansikte var liksom utslätat, alla mer personliga drag liksom dolda under anonymitetsytan, möjligen fanns det ett spår av obehag i minen som egentligen inte var någon riktig min.
På hållplatsen efter kontrollen – vi var inte många på bussen, det är man nästan aldrig i Vänersborg – steg han av igen och steg sedan i samma bil som han kommit från på Nabbensbergshållplatsen.
Aniara,
Londi tackar för hälsningen och sänder en till Puffis.
Sorry, glömde ändra i rutan.
Not me having a HYPO-CRISIS…
(Peace train)