En kortnovell av den schweiziske författaren Max Frisch:
Jemand berichtet aus Berlin: Ein Dutzend verwahrloste Gefangene, geführt von einem russischen Soldaten, gehen durch eine Straße; vermutlich kommen sie aus einem fernen Lager, und der junge Russe muß sie irgendwohin zur Arbeit führen oder, wie man sagt, zum Einsatz. Irgendwohin; sie wissen nichts über ihre Zukunft; es sind Gespenster, wie man sie allenthalben sehen kann. Plötzlich geschieht es, daß eine Frau, die zufällig aus einer Ruine kommt, aufschreit und über die Straße heranläuft, einen der Gefangenen umarmt – das Trüpplein muß stehenbleiben, und auch der Soldat begreift natürlich, was sich ereignet hat; er tritt zu dem Gefangenen, der die Schluchzende im Arm hält, und fragt:
”Deine Frau?”
”Ja -.”
Dann fragt er die Frau:
”Dein Mann?”
”Ja -.”
Dann deutet er mit der Hand: ”Weg – laufen, laufen – weg!”
Sie können es nicht glauben, bleiben stehen; der Russe marschiert weiter mit den elf andern, bis er, einige hundert meter später, einem Passanten winkt und ihn mit der Maschinenpistole zwingt, einzutreten: damit das Dutzend, das der Staat von ihm verlangt, wieder voll ist.
En översättning så här rakt ur ärmen:
Någon rapporterar från Berlin: Ett dussin vanvårdade fångar går längs en gata anförda av en rysk soldat; förmodligen kommer de från ett avlägset läger och den unge ryssen måste föra dem till något arbete någonstans eller, som man säger, till tjänstgöring. Någonstans är de på väg; de vet ingenting om sin framtid; de är vålnader, sådana som man kan se överallt. Plötsligt händer det att en kvinna, som av en tillfällighet kommer ut från en ruin, skriker till och springer över gatan rakt emot dem och omfamnar en av fångarna – den lilla skaran måste stanna till och även soldaten begriper naturligtvis vad som har hänt; han går fram till fången som håller kvinnan i famnen och frågar:
”Din fru?”
”Ja -.
Sedan frågar han kvinnan:
”Din man?”
”Ja -.
Sedan visar han med handen: ”Bort – springa, springa – bort!”
De kan inte tro det, de blir stående; ryssen marscherar vidare med de elva andra tills han några hundra meter senare vinkar till sig en förbipasserande och med k-pisten tvingar honom till att kliva in i ledet: så att dussinet som staten kräver av honom blir komplett igen.
Café de la Terrasse är ett konstnärscafé i Zürich. Historien utspelar sig strax efter andra världskriget.