Du och jag – jag och du

Förr – i min barndom och ungdom och kanske ytterligare en liten tid – sa man ”du och jag” och inte ”jag och du”. Och jag sa till exempel ”Hannes och jag”, ”Lena och jag”.

Någon gång kom ett skifte eller egentligen var det väl en långsam rörelse. Fler och fler började nämna sig själva först och sedan de andra. Nu har vi passerat skiftet och det börjar nästan bli lite svårt att hålla emot. Betyder det här någonting och i så fall vad? Har vi blivit mer jagfixerade eller helt enkelt ensammare? Eller har vi blivit ärligare – kanske har vi alltid tänkt oss oss själva först och i centrum, men det är först nu vi vågar visa det öppet? Eller är det här bara ett mer eller mindre betydelselöst ytfenomen?

En av mina vänner säger ibland så här: ”Der Esel nennt sich zuerst.” (Ungefär – fast det blir inte lika snyggt på svenska – ”Åsnan nämner sig själv först”.)

Sebstiano
Sebastianello, som inte är en åsna i den meningen

8 kommentarer till “Du och jag – jag och du”

  1. Jag känner igen det här och håller fortfarande fast vid detgamla”sinnelaget” att inte nämna sig själv först, fast man hade hört även det här: ”Bescheidenheit ist eine Zier, doch
    weiter kommt man ohne ihr.” (troligen ett berlinskt skämt, som man kan se på dativformen)

  2. Och jag känner inte igen det!
    Googlade på bägge kombinationerna och du och jag hamnade på drygt 600.000 träffar medan motsatsen låg strax över 40.000.
    De första bland de där 40.000 som dök upp tycktes vara sajter med kontaktannonser…

    I mina öron låter det fullkomligt vansinnigt att sätta sig själv först, fast kanske inte i alla sammanhang?

    – Det var jag och några kompisar som…
    Om man själv var i centrum för något, om man initierade något så kanske det är befogat?

  3. Kanske gick jag lite långt där, alltså att jag valde exemplet ”jag och du” (det var av rent ”rubrikestetiska” skäl får jag erkänna). Jag borde väl ha tagit ”jag och Maria”, ”jag och Peter” – för det är mycket vanligt, särskilt bland unga människor. I tal, kanske inte lika vanligt i skrift – ännu.

  4. I det stora hela tror jag mest på tesen om att en redan existent egocentrik nu bryter igenom, eller snarare inte längre hålls tillbaka av etiketten.

  5. Tja, här kan man då fundera vidare. Är det bra att egocentriciteten får fria tyglar eller hade/har etiketten en verkan bortom det rent etikettsmässiga, alltså tyglade/tyglar etiketten den barbariska självcentreringen något?

  6. På den sista frågan skulle jag absolut svara ja!
    Det lilla barnet är självcentrerat, den vuxne klarar att lägga centrum utanför sig själv. Det tror jag är själva principen.
    Om den VERKLIGEN håller på att försvinna är det nog värre än vi hade trott.

  7. Vilken intressant fråga… I huset där jag bor huserar också några tonåringar och deras vänner. Ofta nämner de sig själva först och den andra parten först senare. Jag tror nog att det i talspråket är ett vanligare fenomen än i skrift … ännu. Men när merparten av texterna kommer från den nuvarande tonårsgenerationen tror jag att en googlesökning kommer att ge andra resultat.

  8. Dessutom tycker jag att den här utvecklingen har accelererat under de allra senaste åren. Fast frågan om det här pekar på en förändring i vårt sätt att se på välden och människan återstår förstås…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *