Under ett antal år var jag anställd vid ett gymnasium och sedan var jag anställd vid en högskola i ett antal år. Under en tid någonstans i mitten av denna ”epok” hade jag två dryga halvtidstjänster. Jag har alltid tyckt om att undervisa, men både skolan och högskolan har med åren kommit att syssla uppseendeväckande mycket med helt andra saker och läraryrket har kommit att bli en underlig form av mångsyssleri med komponenter som administration, konfererande, pappersexercerande, utvärderande (av kurser, regler och vad det nu är), ”själavårdande”, handledande och en snutt undervisning och bedömning av elevers eller studenters prestationer.
Just nu undervisar jag två grupper i italienska på ett gymnasium. Jag gör inget annat än detta på den här skolan och jag får bara betalt för precis de lektioner jag håller – faller en lektion bort så faller pengarna bort. Detta är mitt eget val (under resten av veckan arbetar jag med annat) och jag trivs med det. Fast det finns ändå saker som stör mig. Det är som om arbetsmoralen eller arbetsviljan hos en ansenlig del av eleverna håller på att sjunka ihop till något som närmar sig ett intet. På ett gymnasium i grannstaden har man numera läxfri skola som ”policy” även om en del av lärarna bryter emot detta. På det gymnasium där jag själv arbetar hade man läxfri skola på förslag för några år sedan, men lärarna gick inte med på det.
”Uppifrån” – från lärarhögskolor och skolledningar och kanske ytterligare någonstans ifrån – kommer destruktiva förslag om att göra allt lätt och lustbetonat, inga läxor, inga verkliga ansträngningar ska få finnas. Är det då konstigt om många av eleverna, som säkert har mycket annat i huvudet än skolan, låter sig lockas att göra mindre och mindre? Nej – och ändå ja. Var och en är utrustad med en fri vilja, unga människor kan vara mycket målinriktade och att kämpa för sina mål hör väl ungdomen till mer än någon annan ålder. Varför gör inte unga människor revolt mot detta gigantiska slöseri med deras tid, deras ungdom, deras enda skolgång? Varför låter de sig invaggas i detta att det nog ändå ordnar sig sedan, att det är onödigt att anstränga sig? Varför står ansträngningen och det målinriktade arbetet så lågt i kurs? Och vem gagnar detta? Och varför ska man alls gå på gymnasiet om man inte tar skolarbetet på allvar? För att det inte finns några alternativ?
PS Igår gjorde jag en liten undersökning i en av mina grupper. Jag lät alla skriva på en lapp hur mycket tid de ägnade åt läxläsning i italienska (det är det ämne jag undervisar dem i) i veckan. Ingen fick titta vad den andre skrev och jag tittade inte på vem som skrev vilken siffra. Resultatet för tjugotvå närvarande elever blev i minuter:
120, 120, 90, 60, 30, 25, 25, 25, 15, 15, 15, 10, 7, 7, 7, 5, 5, 5, 3, 3, 3, 0.
Kunskap är makt.
Det är lättare att styra människor som är halvbildade och redan vana vid att Staten bestämmer.
Hur tänker du när du ger läxorna, ungefär hur mycket tid tycker du är rimligt att medeleleven lägger ner utanför skolan? Är det något som lärarkollegiet diskuterar, eller gör var och en som han/hon vill?
Göran,
och just den här ”styrda” förslappningen gör att allt mer hänger på hemmen. Föräldrarnas möjligheter och vilja att stimulera till studier är viktigare nu än för några decennier sedan. Ju längre den från högsta ort påbjudna förslappningen går, desto större kommer utbildnings- och naturligtvis även bildningsskillnaderna att bli.
Det gäller att göra en radikal vändning nu. Jag hoppas en hel del på Björklund i det här, men det finns naturligtvis många hinder i vägen. Den här förändringen kräver massiva och långsiktiga insatser. Ett attitydskifte måste till.
Jorun,
visst diskuteras detta, men man är förstås inte alltid överens. Själv tycker jag att en elev som är måttligt intresserad av mitt ämne ändå borde ägna 20-30 minuter i veckan åt läxläsning i detta ämne. Den som är intresserad eller mycket intresserad bör förstås göra mer och det gör han eller hon säkert också. Det är medelelevens minimala arbetsinsats som är problemet. För språkinlärning är repetetion och rent tragglande nödvändigt om man vill uppnå några resultat värda namnet, resultat som sedan kan ge en verklig glädje av språket. Om man inte bor i det land där språket talas så finns det knappast någon annan väg. Det är lögn och falsk propaganda att ett språk skulle kunna glida in av sig självt på två lektionstillfällen i veckan.
”Läxfri skola”?!
Jag har aldrig hört begreppet förr, och jag måste erkänna att det inte bara är idiotiskt utan även riktigt skrämmande. Jag kan förstå det ur ett perspektiv, och det är när lärarna själva tycker att det rent praktiskt och tidsmässigt skulle vara lättare, enklare, att skippa alla läxor. Men ur alla andra perspektiv vore det väl en katastrof.
Jag bor själv i Finland och att ens tala om något dylikt här vore absurt. Jag tror inte ens att någon skulle föreslå det. Varför det är annorlunda i Sverige vet jag inte, men kanske har det att göra med skillnaderna i skolsystem, närvaroplikt, läroplikt, etc. nåja –
Att lära eleverna att ansträngning är onödigt och att man kommer undan med så lite ”effort” som möjligt är kortsiktigt och destruktivt.
Mycket märkligt.
Men dina elevers medeltal blev 27 minuter, vilket inte är så tokigt faktiskt. Men man önskar ju att det skulle vara lite mer fördelat, och inte så att de där topparna på 120 minuter drar upp medeltalet.
Intressant läsning, tack för det.
Mathias,
intressant för mig att få en röst från Finland och en något annorlunda verklighet hit. Finland är vad jag förstår betydligt framgångsrikare och målmedvetnare på skolans område än Sverige och säkert på en hel del andra områden också. Vi borde alltså från svenskt håll snegla på Finland och leta efter förebilder där. Undrar om skolministern har några kontakter med den finska skolan eller det finska skolsystemet.
Nej, medeltalet 27 minuter är det väl inte så mycket att klaga på, men som du också påpekar så säger den siffran inte så mycket om vad de flesta gör. En anmärkningsvärd sak som har hänt på de senstar 8-10 åren är att skillnaderna i ambitioner och arbetsinsatser har vuxit sig mycket större. ”Normaleleven” lägger numera väldigt lite energi på sina läxor eller studier och det är naturligtvis allvarligt för hela samhället.
Jo, det är klart att förslappningen och kravlösheten i skolan är en allvarlig samhällsfråga. Går nog på Görans linje, att förslappningen och halvutbildningen är avsiktlig, därför att det är lättare att styra halvbildade, okunniga människor. I ett land som Sverige, där vi ropar på pappa Staten så snart vi stöter på problem i livet är det förstås extra allvarlgt.
Det har hänt många fullständigt obegripliga saker i skolans värld på sistone. Läxfri skola?! Lektionsfria fredagar?!! Undervisningsfri dag?!! Allt på gymnasienivå! Grundkurs i matematik vid våra tekniska högskolor?!! Fuskande, kopierande elever/studenter som inte blir avstängda?!! Inga krav på att lära sig stava eller kunna konstruera korrekta meningar?!! Vad är det för samhälle vi vill ha?
Intressant frågeställning som Bodil tar upp. Frågan är om det finns ett samband mellan ett lands ekonomi och utbildningsväsendet ? Säkert. Men enbart läxor avgör nog inte hela saken. Finnarna har bättre ekonomi än Sverige, men danskarna har ännu bättre ekonomi. Hur är det med läxor och skola i Danmark ? Någon som vet ? Problemet är väl att sambanden är så långsiktiga. En läxfri skola nu kanske skapar effekter först om 10-20 år ….
En fråga: hur fördelas resultaten mellan pojkar och flickor?
Martin,
nej, naturligtvis avgör inte läxor hela saken, men läxors vara eller icke vara är en tydlig indikator på ambitionsnivån i skolan. Vad gäller sambandet mellan ett lands ekonomi och läxor i skolan, så tror jag att på längre sikt för detta att inte arbeta hårt, att inte anstränga sig, att inte ge eller göra läxor för till sämre ekonomi för ett land.
Andrew,
jag har inte sett några skillnader mellan pojkar och flickor i mina undervisningsgrupper vad gäller inställningen till läxor.
Egentligen har jag inte mycket att tillägga i den intressanta debatten där det har framförts så många kloka tankar. Då jag själv undervisar i tyska på gymnasiet känner jag väl till de elevdrag Bodil har skildrat. Frågor som jag har fått av ”vuxna” elever kan vara: ”Måste jag göra det nu? Kan vi leka? Kan vi göra något roligt?” Det verkar som att de lägger ner mest energi på kritik som rör undervisningen- bort med allt som kräver tankearbete- istället för på själva lärandet. Därmed blir lektionstiden rätt ineffektiv. Jag menar att läxfrihet borde åtminstone förutsätta en god arbetsmoral i klassrummet.
En vilja att anstränga sig för att lära sig något nytt (alltså tankearbete) verkar skrämmande nog rätt främmande för flertalet elever, och de få som mot alla odds har som mål att bli bra och att komma så långt som möjligt löper risk att bli sedda som undantag.
Att upprepad repetition är viktig för en framgångsrik språkinlärning (som förmodligen för all inlärning som kräver automatismer) är de flesta språklärare säkert eniga om. Också forskningen inom inlärningspsykologin stödjer detta. En läxfri skola verkar ju rätt motsägelsefull på den punkten.
Jag tror att en viktig orsak till att eleverna saknar beredskapen och viljan att lära sig är att de saknar sådana förväntningar. Skolmyndigheterna sätter ju inte ämneskunskaper som ytterta mål med skolans undervisning utan betonar snarare de modeord som skapats av de ansvariga för den nya lärarutbildningen: ”Lustbetonad lärande”, ”elevansvar”, ”elevinflytande” och ”individuella förutsättningar”. Vi lärare bedöms sedan i kursutvärderingar: Var vi tillräckligt roliga? Frågade vi tillräckligt ofta vad eleverna ville? Kunde de lära sig tillräckligt mycket utifrån sina individuella förutsättningarna?
Vems är ansvaret och vilka slutsatser dras om eleven får dåligt betyg, tycker att en kurs var tråkig och att hon eller han inte lärt sig något? Gissa!
Nej, jag vet inte – hoppas ungdomarna själva gör en revolt och påverkar sin skola på riktigt – men just nu har jag inte mycket hopp.
Här är mitt femöresbidrag (ang. Mathias kommentar): Just nu pågår en intensiv debatt om skolsystemet i Österrike vilket, i vart fall enligt PISA-studierna, har visat lika medelmåttiga resultat som Sverige. I en TV-debatt i eftermiddags framhöll någon det finska systemet som efterföljansvärt. Regeringens representant blev ytterst upprörd och förklarade att skolväsendet i Finland var ett resultat av den katastrofala situation som uppkom när de ekonomiska banden med Sovjetunionen plötsligt upphörde. Det var något man kunde ha övergångsvis i en extraordinär situation men skulle definitivt inte passa i ett moget land som Österrike.
En annan tevenyhet från i eftermiddag var att mamman till ”problembjörnen Bruno” som sköts ifjol nu också skall skjutas eftersom det var hennes beteende som hade lärt ungarna att härja i soptunnor och villaträdgårdar i stället för den knepigare jakten på skogsvillebråd. Innan Bodil trycker på deleteknappen vill jag bara säga att jag tycker att det hör ihop med diskussionen ovan på något sätt.
Tack för upplysningen Bengt O.
Vill meddela att ankan i Falsterbo nu är uppäten.
Utan krav på sammanhang med ovanstående eller annat.
Jag är lite osäker på träffsäkerheten i den här PISA-studien (eller om det nu ska vara plural). Ofta tjatas det om hur mycket bättre resultat Sverige fick än Tyskland. Samtidigt står det klart att Bayern klarat sig mycket bra i denna studie, vilket det tjatas mindre om. Så Bayern och Sverige har klarat sig bra eller rätt bra, medan till exempel Hessen och Schleswig-Holstein har klarat sig dåligt. Och Finland har klarat sig mycket bra. Jag vet inte hur mycket jag ger för den här PISA-studien. Däremot vet jag att det finns en hel del som just nu pågår i den svenska skolan som oroar mig.
Jag tror man kan ge en hel del för PISA-studien. Det är inte heller enbart den absoluta rangordningen som är av intresse utan skillnaderna mellan olika ämnesområden och -framför allt- utvecklingen över tiden. I den senast publicerade studien låg Österrike och och Sverige ungefär lika illa till i genomsnitt men framför allt hade det skett en markant försämring sedan föregående studie. I Österrike ledde detta till en stor politisk och social diskussion (bl.a. extrasession i riksdagen)n vilket faktiskt fick en del urgamla politiska strukturer att brytas upp och just i dessa dagar reformer som varit otänkbara bara för ett par år sedan. I Sverige däremot nöjde man sig med att konstatera att allting är bra och att man möjligen kunde överväga att kräva att mobiltelefoner skulle vara avstängda under lektionstid.
Jag erinrar också om att när skolministern nyligen påpekat att en seriös studie visat att den svenska skolan låg i topp vad gällde ovårdat språk och irreguljärt beteende bland eleverna fick han på nöten av snälla människor från höger och vänster därför att han råkat säga ”värst i världen” i stället för ”värst bland OECD-länderna.” Kanske svär man mer i Burkina Faso eller Costa Rica, men det tror jag knappast.
Min kommentar om problembjörnen Bruno var kanske alltför ”flippant”. Vad jag menar är naturligtvis att problemen måste sökas i den äldre generationen eller generationerna. Kanske litet väl drastiskt att ta til älgstudsaren dock.
(PS till Bodil: det var absolut inte så att Sverige klarade sig ”bra eller rätt bra” . Bayern vet jag inget om.)
Bengt,
jag backar lite på mitt eventuellt väl kategoriska uttalande om PISA-studien och förklarar drifkraften bakom uttalandet: Under ett antal år – förmodligen efter offentliggörandet av den första omgången resultat – hörde jag gång på gång folk säga att Sverige lyckats så bra och Tyskland så dåligt (utan att man fäste någon som helst vikt vid att Tyskland lyckats väldigt olika, eftersom utbildning är en angelägenhet för förbundsländerna och att Bayern lyckats bra) och att detta berodde på att man i Tyskland var för ”teoretiskt inriktad” och ägnade sig för mycket åt ”disciplin och ordning”. Efter ett tag stod mig PISA-studien – presenterad på detta sätt – upp i halsen. Detta om detta.
Det här du säger om Österrikes och Sveriges placeringar i den senast publicerade studien får mig att bli intresserad av saken igen. Kanske borde jag följa det här i stället för att skjuta det ifrån mig som propaganda. Dessutom tycker jag att det är intressant att Österrike verkar ha vaknat upp genom detta. Att Sverige reagerat lamt och undanglidande på samma sak kan inte överraska mig. Trots detta hoppas jag mycket på den nya regeringens skolpolitik, även om det ligger många hinder i vägen för den. Det finns ett vimmel av texter både i tidningar och på nätet som hånar Björklunds försök att åstadkomma en ändring på det som håller på att bli en katastrof. Det råder på många ställen ett tillstånd av apati eller förlamning inom den svenska skolan. Eleverna finner sig allt oftare i att förvandlas till kollin och lärarna har blivit till ett slags dragdjur som med tom blick släpar och släpar. Under tiden så babblar lärarhögskolorna en massa smörja om att ”kunskap är en färskvara” och att allt ska vara lätt och roligt. Ansträngning och det seriösa, långsiktiga arbetet står i skamvrån. Och en generation elever lämnar skolan utan mer än spridda och marginella kunskaper, loja föreställningar om att allt ska vara lätt och helst roligt också och att det alltid är någon annan som ska göra det som eventuellt ändå behöver göras – en generation som kommer att vara mer försvarslös mot propaganda och mer manipulerbar än tidigare generationer.
Nu kanske jag dyker upp för sent i den här debatten, men PISAstudien diskuterades ju här i Frankrike också. Förstås. Vad jag minns nu så låg Frankrike och Sverige på nästan exakt samma plats, kring trettonde fjortonde i de ämnen som hade mätts.
Här resulterade det hela i på sätt och vis det gamla vanliga: Den franska skolan är både segregerad och elitistisk och resultatet var ett medelvärde. Att det var så pass dåligt beror snarare på de förhållandevis STORA grupper som går ut skolan utan att ha lärt sig ett skvatt, medan de som klarar sig hyggligt eller bra i skolan, redan tidigt, gissningsvis har mycket goda kunskaper också om man jämför med andra länder.
Själv misstänker jag att det svenska resultatet har en mindre spännvidd där, fler elever ligger på en högst medelmåttig nivå, och så finns det förstås undantagen åt båda hållen.
Läxfri skola vore helt otänkbart här. Läxor har man från och med första klass.
Läser f ö Göran(!) Häggs bok Välfärdsåren och där finns en intressant överblick på hur den svenska skolan bit för bit bytt mål för sin existens, från kunskaper och plugg till lyckliga/goda medborgare.
Jag tror att själva problemet ligger DÄR.
Och det har inte gått över en natt, och det har dessutom skett i kombination med en massa andra samhällsförändringar.
Att ändra på den här inställningen i det svenska samhället kärver ju en enorm insats, för det räcker ju inte med att de som redan begripit begripit, stora grupper måste ju bibringas en annan uppfattning om intellektuellt arbete och kunskaper. Och dessutom tror jag att det måste bli en annan ekonomisk utdelning på studier – om folk ska ta det hela till sig, och det verkar ju mer eller mindre ogörligt.
Om det i förlängningen medför att det går sämre för landet Sverige, främst ekonomiskt återstår ju att se.
Eller?
Som uppfriskande läsning i den här mycket engagerande debatten rekommenderar jag DN-artikeln om Försvarets tolkskola,från söndagen den 22 april. Där hade man bl.a. Horace Engdahl, Erik Åsbrink, Gunnar Lund samt en bekant från Varberg (Anders Källgård) som elever. Det var minsann ingen dans på rosor! En av eleverna; ” Jag tyckte att jag pluggade hårt på gymnasiet (det var längesen). Men det var ingenting i jämförelse med det här.” De andra eleverna skrattade lite generat åt gymnasietidens kravlösa läxläsning.
Någon undrade om Danmark. För ett bra tag sen läste jag en artikel om danskar som flyttar till Skåne och pendlar till sitt jobb i Danmark. Billigare bostäder och så. Men en intervjuad familj nämnde också att de tyckte att det var bra att deras barn gick i svensk skola, för här hade man hemläxor.
Läste just i DN att det är olika krav på olika universitet för att få behålla studiestöd. Det bör naturligtvs rättas till och vad gör man då? Sänker kraven naturligtvis.
”Det gjorde att hon fick läsa till två tentor samtidigt som hon parallellt gick i skolan, och hon har ”knappt hämtat sig än”” skriver DN om en förorättad person. Det måste väl ändå strida mot någon människorättskonvention eller så.
David,
jag är absolut ingen expert på danskt skolsystem, men jag tror att det danska gymnasiet i allmänhet håller bättre standard än det svenska gymnasiet i allmänhet. Sedan hänger i slutänden alltid mycket på den enskilda läraren, men med tanke på den nuvarande lärarutbildningens låga allmänna standard så kommer det att bli allt glesare i leden som håller emot förflackningen – fast vi kan ju komma till den vändpunkt; jag hoppas mycket på det.
Bengt,
javisst är det förfärligt att någon ska behöva anstränga sig – Fy! Jag tycker det ska vara en rättighet att ligga på en soffa och titta på TV (inga jobbiga program förstås) hela livet. Och skyldigheter finns inte, det har vi väl bestämt?
”Vi har ett väldigt stort behov av att förnya vår skolpolitik”
Mona Sahlin vid en träff med riksdagsjournalisterna
Ur G-P 26/4 2007
-Det som GöranP förstörde ställer MonaS tillrätta.
Fan tro’t!
Sant Bodil..tyvärr…….för några dagar sedan sa en elev till mig (lite på skoj men ändå): Sejfo, tänker du krossa oss?..hehe, jag log naturligtvis…och det bara för att de fått en tunn och lättläst bok i engelskan samt en uppgift i att skriva en enkel rapport i svenskan…………na ja, man måste ändå, enligt dem, reservera några lektioner för att de ska kunna sitta och läsa sin bok???…..jag reserverar inga lektioner för något sådant, inte på en gymnasieskola i alla fall……man kan fråga sig vart är vissa på väg??