Herta Müller – Kleistpriset

Här i huset finns en liten essäsamling av Herta Müller som heter ”Hunger und Seide” (Hunger och siden). Den kom 1995 och så vitt jag vet finns den inte i svensk översättning. Början av baksidetexten lyder så här: ”Essäer om makt och motstånd i en diktatur, om sanning och lögn, uppriktighet och bedrägeri.”

Allra först i boken finns det tal Herta Müller höll när tilldelades Kleist-priset 1994. Talets rubrik är ”Von der gebrechlichen Einrichtung der Welt” (ungefär ”Om världens bräcklighet” eller närmare grundtexten "Om världens bräckliga konstruktion") och det pekar på ett nästan övertydligt sätt tillbaka på Kleist och hans världsbild. I hans novell ”Die Marquise von O…” finns alldeles i slutet i stort sett samma ordalydelse: ”Er fing, da sein Gefühl ihm sagte, daß ihm von allen Seiten, um DER GEBRECHLICHEN EINRICHTUNG DER WELT WILLEN, verziehen sei, seine Bewerbung um die Gräfin, seine Gemahlin, von neuem an, erhielt, nach Verlauf eines Jahres, ein zweites Jawort von ihr, und auch eine zweite Hochzeit ward gefeiert, froher, als die erste, nach deren Abschluß die ganze Familie nach V… hinauszog.” (Ursäkta, Kleists meningar tar inte slut i första taget.) Och någonstans mitt i samma novell finns en mycket närliggande variant på denna formulering: ”Ihr Verstand, stark genug, in ihrer sonderbaren Lage nicht zu reißen, gab sich ganz unter der großen, heiligen und UNERKLÄRLICHEN EINRICHTUNG DER WELT gefangen.” Men dessa två exempel är egentligen bara toppen av det kleistska isberget – föreställningen om tillvarons bräcklighet och obegriplighet andas egentligen ur varje rad Kleist skrivit.

Nå, under den här rubriken talade Herta Müller om livets oförklarligheter, om livets grymma oförklarligheter. På ett ställe kommer hon in på växternas exploatering i diktaturer:

Inte ens växterna fanns till för sig själva. De levande stängslen av thuja och gran växte runt maktens hus. Också där förblev de ständigt gröna. De beskyddade något som var outhärdligt för de flesta människorna i landet. De hade gått över från växterna sida till statens. Och inte bara de, också de röda nejlikorna, också de röda rosorna. De räckte fram färger, former, dofter och smyckade makten med dem. De mäktiga hade visserligen missbrukat växterna, men bara för att dessa hade egenskaper som lät sig missbrukas. Härskare har en känsla för sådant. Det som de erövrade för sina syften, kunde inte längre komma i fråga för mig. Och det de bekämpade, blev mig kärt. Jag hade egentligen inte längre någon möjlighet att välja de människor och ting som jag tycker om. Jag kunde bara gripa efter det som de härskande ännu inte hade tagit. Det var en utgångspunkt, det var till och med den enda.

När Ceauşescu flögs eller kördes till sina otaliga arbetsbesök runt om i landet, måste bönderna mödosamt plocka bort all vallmo från vetefälten. Härskaren, som med sin person representerade mer än ett folk, han blev nervös när han såg vallmo, sas det. När han besökte ett kollektivjordbruk tvättades korna med tvättmedel. Men om man genom den rena fällen såg alla benen, för att kropparna var så magra, så gömde man korna. För alla härskarens besök fanns det en välnärd hjord, som strax innan han anlände placerades i hagen. Folk kallade de här korna presidentkor. De var vana vid de många transporterna, de klarade de otaliga omflyttningarna bra. Man kunde ställa upp dem var som helst: de stod där gemytligt under himlen och tuggade genast i sig av gräset, ett gräs de aldrig sett förut. I städerna på sensommaren sprutade man grön färg på lindarnas första gula löv, när Ceauşescu kom.

I slutet av talet säger Herta Müller:

Det är fortfarande så som Kleist säger: På framsidan är ”paradiset tillbommat” och ”vi måste resa världen runt för att se om det kanske finns en öppning någonstans på baksidan”. Ja, det måste vi. Men i de fall där framsidan befinner sig i en diktatur, kan det inte finnas någon öppning på baksidan.