För första gången på länge gjorde vi härom dagen en utflykt till Dalaborg. Borgen ligger högt uppe på en udde som sticker ut i Vänern från den dalsländska sidan – på andra sidan vattnet ser man vid klart väder Kinnekulle. Och det här var en klar dag.
Jag läste – som jag säkert gjorde förra gången också – på en liten skylt intill fästningen, att borgen byggdes 1304 av två söner till Magnus Ladulås, hertigarna Erik och Valdemar. Så vitt jag kunde se så har man restaurerat murarna sedan vi sist var här. Kanske beror det att man sedan några år firar en medeltidsfest här i början av juni.
Det bästa med Dalaborg är egentligen själva platsen, den höga udden med den långa blicken över vattnet. Jag förstår precis varför man valde att bygga borgen just här.
Tallarna överst på åsen verkar nå upp till himlen.
Går man lite nedåt från den högsta punkten kommer man in i en lockande trädvärld som är både skyddad och öppen.
Vilka vackra bilder! Vi minns en utflykt till Dalaborg för många år sedan.
Jag minns också samma utflykt – mycket väl, för det var nog den senaste gången jag var där. Alexandra och Rudolf var ganska små då, kanske åtta -nio år eller något sådant.