Herta Müller på bokmässan

På bokmässan i Leipzig samtalade Herta Müller med Ernest Wichner under rubriken ”Schreiben und Erinnern” om sitt senaste romanprojekt.

Det hela började under resan till en litteraturfestival i Lana i Südtirol i september 2002, dit Herta Müller och Ernest Wichner (båda rumänientyska författare) var inbjudna. Müller berättade för Wichner att hon hade planer på att skriva en bok om rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen 1945. Hennes egen mor kom att höra till de deporterade och hon fick tillbringa fem år i ett arbetsläger i det som idag är Ukraina och Hertas barndom hade i hög grad att präglats av detta moderns öde.

Müller talade om att det var svårt att hitta människor som varit med om den här förvisningen som verkligen kunde berätta sakligt och detaljerat om platser och förlopp. Hur bodde de? Vilka regler gällde i lägren? Hur skedde fångtransporterna? Hur bestraffades fångarna? Förhållandet till den inhemska befolkningen, hur var det? Kärlek och sexualitet, vad fanns det för utrymme för det? Hon sa till Wichner att hon ännu inte funnit någon som kunde besvara de här frågorna på ett tillfredsställande sätt.

I Lana träffade de Oskar Pastior (också han rumänientysk författare), som de båda kände väl sedan tidigare. Av en händelse kom Pastior att börja tala om sin tid som lägerfånge i Sovjetunionen, han hade precis som Müllers mor tillbringat fem år i olika arbetsläger där. När Müller lyssande till Pastiors berättelser, så slog det henne att hon äntligen hade funnit någon som verkligen mindes och som inte heller försökte skydda sig mot sina minnen. Först tvekade hon lite, kanske ville han vara ifred, kanske skulle han tycka att det blev en plåga, men till sist frågade hon honom om han kunde tänka sig att prata igenom sina minnen från den här tiden mera systematiskt. Han sa ja direkt utan att tveka och snart började de träffas regelbundet för dessa samtal. Efter några möten kom ett verkligt författarsamarbete i gång. De började formulera texten tillsammans.

På hösten 2003 gjorde sedan Müller, Pastior och Wichner en resa till de områden i Ukraina där Pastior suttit i arbetsläger. Vid ankomsten dit var det först oerhört svårt att få någon som helst information om platserna för de olika lägren, men så småningom hittar de två historiker som mot en mindre summa pengar säger sig vara beredda att ge dem en viss vägledning. De får veta att man efter lägrens upplösning grävt upp de dödas ben och samlat ihop dem på hemliga ställen där de sedan grävdes ner i massgravar. I NKWD-arkiven i Moskva skulle det finnas upplysningar om ungefär var vilka döda grävts ner och ville Müller, Pastior och Wichner så kunde de två historikerna hjälpa dem att ta reda på sådana fakta. Men saken tog en annan vändning när Pastior plötsligt kände igen ett av sina gamla läger i Krivoj Rog. Medan de vandrade omkring i det övergivna lägret rullades hans minnen upp undan för undan med en märklig exakthet. Müller beskriver det som om han blev ung igen, som om han blev den artonåring han var när han kom till lägret.

Vid återkomsten från Ukraina kom samarbetet in i en ny fast och texterna växte fram allt snabbare. De ”rekonstruerade det förgångna litterärt och uppfann det verklighetstroget”.

I oktober 2006 dog Pastior och Müller fortsätter nu på egen hand verket. I litteraturtidskriften ”die horen” har jag hittat några i förväg publicerade avsnitt av boken. Jag väljer den korta texten ”Hungerengel I” och snabböversätter den här till svenska:

Hungerängel I

Ja, om man hade vetat hur många år som hungerängeln skulle hemsöka (inte hemföra) oss, så hade det varit lättare. Man tänkte ju: Från och med nu för alltid. Och det var det hemska.

Sömnen, alltid med den svullna gomspenen.

Jag drömmer: Jag rider hem genom himlen på en vit gris.

Trudi Krawatzki berättar för mig: Jag drömmer när jag är vaken. Vadå, frågar jag. Att en rik, vacker, ung – det är inte nödvändigt -, säger hon, amerikansk köttkonservfabrikant blir kär i mig – det är inte nödvändigt – säger hon, köper mig fri och gifter sig med mig. Jag berättar inte min dröm för Trudi Krawatzki.

Jag berättar min dröm för Bea utan grisen: Tänk dig, säger jag, jag rider hem genom himlen på en vit hund.

Bea säger: Det går snabbare att flyga, när jag drömmer sådant, då är det en svan.

Och jag säger: När en svan skriker, låter det hest som om den var rädd bli tvångsgödd. Man hör dess svullna gomspene.