I senaste numret av Axess mal Inger Enkvist (professor i spanska vid Lunds universitet) ner myten om Che Guevara till stoft. Så här börjar texten under ingressen:
Fallet Che är ett av samtidens bästa exempel på att intellektuella, konstnärer och medelklassungdomar inte vill veta hur något förhåller sig; att man inte bara håller fram en felaktig bild av en person utan till och med kan tillskriva någon personegenskaper som står i klar kontrast till hur denne egentligen agerade. I en tid när skolans historieundervisning nästan försvunnit, exempelvis i Sverige, riskerar vi att allmänhetens bild av historiska skeenden utformas av framgångsrika filmer. Desinformation från Hollywood får ett enormt genomslag.
För den som eventuellt inte hinner läsa hela texten infogar jag ytterligare ett citat. Detta textställe är hämtat i inledningen till det sista stycket i Enkvists artikel:
Varför har just studenter snarare än unga arbetare fastnat för Che? Kan det vara så att de identifierar sig med Che, att de tror att de själva vid en eventuell revolution ska bli ledare och spela en hjälteroll, medan arbetare vet att arbetarnas roll på Kuba inte är avundsvärd? Kan det vara så att studenter, just därför att de lever i en värld av ord, lättare förleds att tro på ord? Om någon säger sig försvara de svaga, så accepteras orden som om de vore fakta.
underbar läsning! tack
du är dödsföraktande, det här kommer att kosta dig blod
Bodil, jag prenumererar på Axess och har läst artikeln. Det kan inte sägas nog många gånger, det som där sägs. Men kanske hade det varit ännu roligare om det funnits hakar till samtida svenskt beteende. Man kunde till exempel analysera varför en annars klok man som Mikael Wiehe skriver dessa drapor med hyllningar av Cuba. är det kanske så att det är samma myter kring Fidel som runt Che, och att det är myterna som håller ett slags selektivt seende igång? Mikael Wiehe vet ju hur det förhåller sig. Han vet att han själv skulle ha skakat galler, om inte annat för de böcker han har i sin bokhylla. Kanske hade han fått cell bredvid någon av de 61 män som fängslades för att de hade egna bibliotek med förbjudna böcker? Myten om Che hålls idag också vid liv av en livsstilsindustri som samvetslöst exploaterar den messianska bilden av honom. T-shirten behöver sina hjältar. Och det finns ju som bekant redan sådana tröjor med bin-Ladins bild på. Arma samtid.
Thomas,
det du säger om Mikael Wiehe som ”en annars klok man” gör mig lite fundersam. Jag har alltid sett MW som främst en hyllare av kommunismen med allt vad det innebär, så därför har jag inte uppfattat honom som just klok. Kanske är det så att du känner honom personligen och då kommer förstås alltid fler sidor hos en människa fram.
Ja, myterna kring Castro och Guevara är säkert tätt knutna till varandra och jag tänker mig att de myterna innehåller en blandning av längtan efter en hjälte att dyrka (och är ”hjälten” egentligen ingen hjälte så gör man om honom till en hjälte), bindningen till kommunismens interpretation av världen, en interpretation som helt bortser från hur människan är (man bortser från egoismen och ondskan och griper därför varje gång som människan inte är som idealbilden – det vill säga nästan alltid – till de grövsta förtryckarmetoder och nedmalningsstrategier) och slutligen ett slags fascination vid det karibiska – det gick ju inte att få fram samma ”hjältemiljöer” i det gamla Östeuropa eller Sovjetunionen. De här myterna är ett sätt att förenkla en komplicerad tillvaro, ett sätt att skjuta analys, tankemöda och hårt arbete åt sidan för att i stället leva ut drömmar. Med detta menar jag inte att man inte skulle få ha drömmar och att man bara måste ägna sig åt det ansträngande och svåra, men drömmar är bäst på personlig eller individuell nivå, massdrömmar är något helt annat och farligt och de kan föra till massrörelser som kan kräva oändligt många offer.
Bodil, du säger något klokt här: ”De här myterna är ett sätt att förenkla en komplicerad tillvaro”. Så tror jag det är. Det jag skrev om Wiehe betydde att jag betraktar honom som en normalbegåvad människa som både kan läsa och skriva och som med sin konstnärliga begåvning borde ha något slags möjlighet att känna empati för kommunismens offer. Så förhåller det sig inte. Ska inte säga ”en annars klok människa” på det sättet, jag ser att det förstås som något annat. Jag minns ju hur jag försökte få Mikael Wiehe att spela på vår Sarajevo-gala här under brinnande krig. Vi hade fantastiska artister och föreläsare, men Wiehe tackade nej. Först när kriget var slut spelade han in en sockersöt visa med Afzelius. Förlåt min mångordighet, tyckte bara Wiehe var ett bra exempel på hur vänsterns myter kan fungera.
Thomas,
tack för förklaringen vad gäller Wiehe och ”annars klok människa”, nu förstår jag hur du menar. Och ja, jag tror att Wiehe är ett rätt typiskt exempel på det här fenomenet.
Det konstiga är egentligen hur de här myterna kan fortsätta efter kommunismens fall i så många länder. Du snuddade vid de fria biblioteken på Kuba i din förra kommentar och det du säger där får mig att minnas en märklig situation på bokmässan i Göteborg för två eller tre år sedan. Jag gick för att lyssna på ett föredrag som anordnades av Silc och representanter för de fria bilbioteken på Kuba. När en av talarna, en kuban som hörde till den här biblioteksrörelsen, hade talat en stund och så småningom kom in på mer känsliga och eller avslöjande ting (tyvärr minns jag inte några som helst detaljer där) började några av lyssnarna att bua och föra oväsen. För en stund uppstod det en väldigt oreda och man hörde inte vad någon sa. Jag vet att jag reste mig upp och sedan gick fram till podiet och vände mig till en av arrangörerna och frågade: ”Vad är det som händer? Varför får han inte tala till punkt?” Kvinnan jag vänt mig till svarade: ”Det är svensk-kubanska föreningen, de gör ofta så här och vi försöker helt enkelt att gå vidare ändå.” Jag minns ännu ansiktena på åtminstone två av de här från svensk-kubanska föreningen och jag vet att jag såg dem igen vid förra bokmässan.
Nu blev det här lite osammanhängande och tyvärr minns jag inte allt, men jag ville åtminstone antydningsvis berätta det.
Det du berättade nu är ett kusligt exemplar på hur denna vänster förhåller sig till yttrandefriheten. Svensk-kubanskas hårda kärna är det som en gång var VPK:s sovjetiska falang. Å, denna vänster som nu lierar sig med islamisterna i kamp mot ”imperialismen” och förtiger islamismens förtryck. Det verkar så logiskt trots allt.
Konstnärlig begåvning har ju aldrig på något sätt inneburit en vaccination mot idiotin i att följa och hylla förtryckande regimer och ideologier; enspårigheten i att följa det som motsätter sig någonting annat man tycker illa om och blindheten inför de brott som dessa falanger i sin tur ligger bakom är ju en ständigt närvarande och rentav framträdande del av svenskt kulturliv. Tyvärr.
//JJ
Ja Johan, det har du alldeles rätt i. Det vi diskuterar är kanske bara en slags häpenhet inför diktaturernas advokater? Eller så är det så att det finns artister, filmare, författare och andra konstnärer man så gärna hade velat tycka om, men har svårt för pga deras politiska idioti (och nu tänker jag på större figurer än Wiehe, se bara på Ezra Pound, Hamsum och andra i den klassen). Och svenskt kulturliv är verkligen något helt för sig: en ryggradslös, opportunistisk flock som räcker upp handen närhelst en vänsteropinion ska bildas, men annars håller tyst. Har du sett några vänstermanifestationer efter mordet på Politkovskaja? Eller till försvar för alla diktaturens offer i Kina eller Nordkorea?
Kanske kan [detta](http://www.agamemnon.se/X/Jaruchelski.jpg) roa någon.
tack loser
genom åren har jag frågat tröjförsäljare med Che-tröjor om en tröja med Adolf, inte för att köpa men för att provocera
hittills ingen napp
Håkan,
kul, som en Che utan romantiserande mask. Eller en sträng dödskalle med mössa.
Kul att ni uppskattade den – att klippa ihop de här personerna är en gammal idé.
Fast om du heter Dzjugasjvili – du skulle inte hellre vilja ha en T-shirt med dig själv?
håkan, döda män bärsärk..
Thomas, jag har för all del inte sett några som helst politiskt bundna manifestationer för Politkovskaja, såvitt jag kan minnas. Att det inom svensk kultur huvudsakligen är ett vänsterproblem beror nog delvis på att det så att säga inte finns så hemskt många andra …
Stilig tröja, Håkan.
//JJ