Får jag bjuda på något österrikiskt, lite Nestroy, lite Kraus kanske? Hos Agnes kan man sedan någon dag läsa ett Nestroybrev – detta fick mig att ta fram min gamla österrikiska antologi ”Blick auf den Strom” från en sommar i min ungdom som jag tillbringade i Wien. Under rubriken ”Aphorismen” finns den här lilla texten av Johann Nestroy:
Der Mensch ist ein Säugetier, denn er saugt sehr viel Flüssigkeit in sich ein, das Männchen Bier oder Wein, das Weibchen Kaffee. Der Mensch ist aber auch ein Fisch, denn er tut oft Unglaubliches mit kaltem Blut und hat auch Schuppen, die ihm zwar plötzlich, aber doch g’wöhnlich zu spät von den Augen fallen. Der Mensch ist ferner ein Wurm, denn er krümmt sich im Staube und kommt auf diese Art vorwärts. Der Mensch ist nicht minder ein Amphibium, welches auf dem Land und im Wasser lebt, denn mancher, der schon recht im Wasser ist, zieht noch ganz nobel aufs Land hinaus. Der Mensch ist endlich auch ein Federvieh, denn gar mancher zeigt, wie er eine Feder in die Hand nimmt, daß er ein Vieh ist.
Den sista meningen tycker jag särskilt mycket om, så den försvenskar jag – som en liten service – så här:
Människan är slutligen också ett fjäderfä, för mången visar, när han tar fjädern i handen, att han är ett fä.
Strax under Nestroys text på sidan finns några ord av Karl Kraus. Jag väljer slutklämmen:
Journalisten schreiben, weil sie nichts zu sagen haben, und haben etwas zu sagen, weil sie schreiben.
Tillsvenskat:
Journalister skriver för att de inte har något att säga och de har något att säga för att de skriver.
Nestroy är en väldigt spännande figur. Han föregriper det moderna – ca ett halvt århundrade innan sekelskiftets cynism och ironi tar över har han redan formulerat saker som håller än idag – som synes av dina citat.
Ja, jag tänker mig honom – och jag måste titta ordentligt på hans födelsetal 1801! för att få bort den föreställningen igen – gärna som samtida med Schnitzler, Hofmannsthal eller Kraus. Han är ju egentligen samtida med Heine (1797-1856), fast Heine var ju å andra sidan inte heller riktigt samtida med sin samtid.
Som jag skrev någon annanstans spelas ju en hel del av Nestroys ”Possen” än idag med framgång, gärna då med uppdaterade kupletter.
Jag tror mig ha läst någonstans att ”Einen Jux will er sich machen” skulle vara förebilden för ”Hello Dolly”; eftersom jag aldrig sett denna musical kan jag inte bedöma om det är sant. ”Lumpazivagabundus” inspirerade i vart fall Frans Hodell till ”Andersson och Pettersson och Lundström” som spelades på Södra Teatern under Emil Norlanders tid.
Så travar vi alltså i okända fotspår utan att märka det — äsch det blev inte bra…
De Nestroy-verser jag läst ger ofta ett musikaliskt, sångbart intryck. Och han är en humorist med ett betydligt varmare hjärta än Kraus, men med lika skarp blick.
Jag föreställer mig att hans efternamn betyder ”gör inte/bygg inte” på något slaviskt språk. Här finns det säkert någon som kan berätta hur det egentligen ligger till.
På sätt och vis har de här två citaten (den översatta delen av Nestroycitatet och Krauscitatet) samma tema – människan och skrivandet och hur vansklig denna kombination kan vara. Här är Nestroy konkretare och samtidigt, tycker jag, roligare, medan Kraus är mer abstrakt och glasklar eller knivskarp. Om just det här är något för dem typiskt vågar jag inte ha någon åsikt om; jag har läst för lite av båda. Men jag är böjd att åtminstone rent intuitivt hålla med dig, Håkan, om det där med hjärtat.
Übrigens, Bengt, så är det väl som du säger med det där om att mycket inte är så nytt eller originellt som vi tror, när vi inte vet. Äsch, det här blev visst – jag säger alltså inte ”också” – lite snurrigt.
För länge sedan läste jag det här – kan man bli annat än positivt inställd till Nestroy efter det? Vi vill tro att det är först i vårt århundrade som vi har upptäckt barnet.
Ich hab’ zuviel Erwachsene kennen gelernt, die der Nachsicht bedürfen, als daß ich je mehr gegen die Kinder streng sein könnt’; den Kindern geschieht ohnedem viel Unrecht! Ist das nicht schon Unrecht genug, daß man sie für glücklich hält?! Und sie sind es so wenig wie wir, sie haben in ihren Kinderseelen alle Affekte, eine Sehnsucht, die sie mit Täuschungen, eine Eitelkeit, die sie mit Kränkungen, eine Phantasie, die sie mit Wauwaubildern quält – und dabei haben sie nicht die Stütze der Vernunft, die uns wenigstens zu Gebote steht, wenn wir sie auch nicht gebrauchen. Wir finden ihr Leiden klein, ohne zu bedenken, wie kleinlich wir oft in unseren Leiden sind. Wir finden das kindisch, wenn das Kind sich kränkt über einen heruntergefallenen Apfel, und wie viele Erwachsene sind oft in Verzweiflung über ein gefallenes Papier. Uns kommt das so kindisch vor, wenn ein Kind über eienen zerbrochenen Wurstel weint, und ich hab’ schon alte Herr’n g’sehen, die sich über eine verlorene Gredel die Haar’ ausg’rissen hab’n, vorausg’setzt, daß’s welche g’habt haben.
loser har rätt angående nestroys namn
perestrojka!
Jag blev väldigt förtjust i Nestroys ”barntext”, så vis och djupt allvarlig och samtidigt charmerande och rolig. Det där med förnuftet gillar jag:
*und dabei haben sie nicht die Stütze der Vernunft, die uns wenigstens zu Gebote steht, wenn wir sie auch nicht gebrauchen.*