Om damer (och dambloggar)

Hos Karin kunde vi igår – och kan förstås fortfarande – under rubriken Damblogg läsa dels lite om vad en dam är för något:

…damer som i såna fall självklart har herrbekanta.
För det har man om man är dam. Man har inte en snubbe, jag vet inte ens om man har en gubbe eller en äkta man.
Jag tror att man har en viss distans till det hela.
Om man är dam alltså.
Man har sköra ben och hår som spunnet socker och man rör sig försikigt över gator och torg. Sakta med käpp. Men man kan om så är även slåss med käppen. Det har man lärt sig av sina barnbarn som utövar kaporeija eller vad sjutton det heter. Kampsport.

dels om vad en damblogg kan tänkas vara:

Kanske är det ett ställe där man kan diskutera liter mer anonymt? Man har full koll på hur man bär sig åt för att förbli anonym. Man tar inga risker.

Om man har en damblogg kanske man har ett ställe där tankarna och minnena kan gå fritt, upp och ned genom tidens väv. Man kan få hitta på och man kan få tala sanning och man behöver aldrig redogöra för vilket.

Låt mig nu fundera vidare över det med ”dam”: Vad är det till exempel för skillnad mellan en kvinna och en dam? En kvinna av kött och blod är något jag vet vad det är, men en dam av kött och blod, nej, kött och blod passar inte ihop med dam. Är en dam kanske ett slags ytsida av begreppet kvinna? Många uttryck med ”dam” har med kläder och det yttre att göra: dam(under)kläder, damskor, damstorlek, damtidning, dambjudning…

Det finns gamla fasta uttryck som ”mina damer och herrar”, speciella företeelser som pekar bakåt i tiden som ”damsadel”. Sedan har vi toalettavsnittet, det finns dam- och herrtoaletter. En herre är damens maskulina motsvarighet, också han är något lite ytligare eller i alla fall mer begränsat än det jag förknippar med begreppet man. Damsällskap, vad är det, inte ett sällskap bestående av endast damer väl? En herre har – eller har inte – damsällskap eller kommer – eller kommer inte – i damsällskap.

Sedan finns adjektivet ”damig” (som man kan fundera över vad det egentligen betyder) och mindre damiga damord som damfotboll och damlag. Nyss läste jag i någon tidning om att det på dansställen i Norrland är ”varannan damernas”, eller så var platsen möjligen mer preciserad (för hur är det i Norrland?). Det kanske inte heller är så damigt.

I Varberg finns det två (eller det är nog tre) gamla anrika nakenbad som oftast bara kallas ”damernas” och ”herrarnas”. (Egentligen heter herrarnas Goda Hopp och damernas Skarpe Nord och så tror jag det finns ett dambad till. Äsch, det heter visst Kärringhålan – är det verkligen något för damer?)

Jaha, då är vi framme vid det här med damblogg då. Nej, här vet jag inte riktigt – skulle en damblogg verkligen vara något principiellt annat än en herrblogg och vad är i så fall en herrblogg? Jag kommer osökt att tänka på det lilla uttrycket: en herre – desvärre; men nej, nu ska jag inte var antiherrig. Fast ”herrig” finns inte, inte på samma sätt som ”damig” i alla fall. Nej, jag vet nog inte vad en damblogg är eller hotar det här att bli en sådan? Karin, vad säger du?

19 kommentarer till “Om damer (och dambloggar)”

  1. Härligt! Härmed utnämner jag min egen blogg till en DAMBLOGG. Tack, Karin och Bodil för att ni upplyste mig om detta perspektiv på (blogg-)tillvaron.

    Har inte läst hela Karins inlägg än, men jag gillar utdraget vi får oss till livs här:
    Kanske är det ett ställe där man kan diskutera liter mer anonymt? Man har full koll på hur man bär sig åt för att förbli anonym. Man tar inga risker.

    Om man har en damblogg kanske man har ett ställe där tankarna och minnena kan gå fritt, upp och ned genom tidens väv. Man kan få hitta på och man kan få tala sanning och man behöver aldrig redogöra för vilket.

  2. (Helt parallellt med detta har jag skrivit om ungefär samma grejer, fast inom ramen för den damblogg jag just nu håller på att undersöka.)

    Ja, Bodil, damigheten i det hela är nog begränsande. Det kommer man inte ifrån.
    Upprinnelsen för min del var ett tidigare inlägg om våren som bara damer kommenterade, jag fick då för mig att vi var just ett sällskap damer som mycket kultiverat och verserat konverserade om just våren, litteratur och opera…

    Fast samtidigt, att man leker med en tanke att man ät någon annan – det kan vara ganska befriande, så dambloggen är inget enhetligt. Det är mer en lek med ord, och såna tycker vi ju om båda två!

    Sen kommer man säkert att tröttna på den väldigt fort, den är ju begränsad som sagt.

    Ett tag hade jag ”Svenska Kyrkans Syblogg” av mig uppfunnen och som inneboende på min blogg, den var superdamig! Den hade även sin upprinnelse i en kyrklig syförening, vi satt och luddade tomtar, och det var jätteroligt.
    Min mammma hade syjunta.
    Dammiddagar är roliga och sällan de där snörpiga tillställningarna man tror.
    Damsällskap är mycket frispråkigare än man kan tro, och många gånger frispråkigare och öppnare än blandade sällskap.

    Kanske tror jag faktiskt på en alldeles särskild sorts gemenskap mellan kvinnor. Eller man kan kalla det damer om man vill.

  3. Aniara,
    aha, du har nu en damblogg. Själv har jag ju inte vågat ta steget – fullt ut. Men när du utnämner dambloggen till perspektiv på (…)-tillvaron, så kanske, tja. Perspektiv på tillvaron kan man ju vilja ha.

    Karin,
    låt oss – för all del – inte låta oss begränsas av dambloggens eller damvarandets begränsning. Och det gör vi ju inte, förstås, onödigt att ens nämna det.

    Just nu är här påfallande damigt under trädet – vi får väl tänka oss att det står i en välansad (fransk) park – men kanske får vi också herrbesök. Eller dambesök. Damsällskap – vad var nu det?

  4. Damsällskap är ännu mer begränsat tror jag, till en kväll eller till ”på rummet”.

    Eller är det ett sällskap av bara damer? Damsällskapsresan?

  5. Jag skulle med stor glädje stå som värdinna för en damsällskapsresa. Sherry och promenad med hatt och handskar skulle kunna stå på programmet. Om inte kurortsbesök med stärkande bad är för avklätt kunde det också inkluderas. Hel baddräkt och nätt badmössa medtas.

  6. Karin,
    ja, just det damsällskapsresan!

    Jorun,
    när du säger detta slår det mig att jag kanske borde bjuda på något här i bersån. Jag gör det lätt för mig och säger ”varsågoda, plocka av pausträdets frukter! Se där, där hänger en mandarin och därborta skimrar mörkblå druvklasar! Eller vill ni hellre ha en matig och tung mango? Ett saftigt päron, Williams kanske? Eller några cachi (i Sverige kallas de viss sharonfrukt)? Eller vill ni kanske hellre dricka lite te (té, thé, tea)? Ett litet glas amaretto eller något annat litet sött?”

    Sedan får du, Jorun, föra oss ut på din damiga sällskapsresa.

  7. Bodil: ja, jag tyckte Karins definition av dambloggen faktiskt stämmer rätt bra med min syn på bloggandet. Dessutom, i det större ”perspektivet”, så skulle man kunna säga att en dam är en kvinna som vet vad hon vill och hur hon ska göra för att hantera livet och världen. Som inte längre bryr sig om ifall omgivningen vill tilldela henne förminskande roller (vilket den hela tiden gör, och det är inte så mycket annat att göra än att bemöta det bäst man kan) – hon tar dem bara inte på sig.

    Jag tror att man måste ha kommit upp i en viss ålder för att lyckas bli dam. Det tar helt enkelt tid, av förklarliga skäl. Tycker det är skitbra (en dam använder alla slags ord om de är rätt i sammanhanget) att slippa vara nån slags ”ung tjej” som det ju finns så många fördomar om, för att inte tala om föreställningar om hur en sån bör vara och vad en sån ska tåla från omgivningen.

    Att ha lyckats bli en dam ser jag som en politisk likaväl som privat bragd. Det har inträffat nyligen för min del, vid cirka 35.

    (Och eftersom jag ju känner dig på riktigt vet jag att du verkligen är en dam! Sen förstår jag helt och fullt om du ändå inte vill ha en ”damblogg”, som sagt står det varje dam fritt att agera som hon önskar.)

  8. Aniara,
    ett äpple kanske…

    När jag ser din definition av vad en dam är, så kan jag naturligtvis inte annat än säga att detta är något eftersträvansvärt. Men som sagt för mig har ordet ”dam” något ytligt och begränsande över sig (samtidigt som det är ett ganska roligt ord); jag är då hellre en kvinna eller en människa. Också feminism i många tappningar har för mig något förminskande och begränsande över sig. Skulle inte jämställdhet (verklig och fullständig) och/eller jämlikhet täcka nog? Varje människas frihet att vara sig själv på sitt eget sätt?

  9. Jag tror att det där med vad ord har för känslomässig betydelse för en grundläggs väldigt tidigt – i mitt fall därför på rumänska och inte svenska. Jag vet naturligtvis hur ”dam” låter på svenska men det hjälper inte, min grundläggande känsla för vad en dam är bygger på vad en dam är på rumänska. Vilket är ungefär som på franska, till exempel så som Joruns barn använder det. En dam är en människa av kvinnligt kön, alltså i första hand människa. En dam är en person som självklart respekteras av omgivningen (och det beror inte på hennes sociala position).

    Ordet kvinna har jag egentligen aldrig tyckt om, för mig sätter det könet i första hand och människan i andra hand.

    Angående ditt resonemang om feminism så jo, jag menar just att en dam (alltså en sådan dam som Karin beskrev i ”dambloggeriet” och som jag hängde på) är en person som har frihet att vara sig själv på sitt eget sätt. Och min åsikt är att alldeles för få kvinnor har den friheten. Andra anser att de visst har det men att de inte vill, och då får de tycka det, men jag håller alltså inte med.

  10. Det var visst på Karins blogg som Jorun skrev om barnen. Nåväl.

    Ett litet förtydligande bara – det rumänska ordet jag tänker på här är ”doamna”, vilket också kan betyda ”fru”, men inte i huvudsak i den gifta bemärkelsen, liksom. En man är en ”domn”, en kvinna ”doamna”. Ordet är alltså inte i första hand könsbestämmande, utan har med makt och respekt att göra. ”A domni”=att regera, härska, råda.

  11. Aniara,
    det här med hur ”dam” låter har naturligtvis både med språket (hur lät ordet i det språk vi först lärde oss?) tiden-åldern och social bakgrund (inklusive protester mot social bakgrund) och något helt individuellt (det får inte komma bort) att göra. Känner du igen min beskrivning i hur ”dam” låter om du ”tänker på svenska” eller ser du ändå något som är på ett annat sätt? Kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig för att det ska gå att prata så här.

    När det gäller ”kvinna” så ser jag det så här: Det är ett ord jag tycker om på samma sätt som jag tycker om ordet ”man”. Jag tycker att det täcker hela människan även om könsidentiteten står i förgrunden. Det gör den och den gör det verkligen på samma sätt och i samma grad vid båda orden. (Tänker man nu in pronominet ”man” så krånglas allting till, men det kanske är ett onödigt krångel här.) Jag kan ju tillägga att också ”människa” är ett ord som jag tycker om med alla dess konnotationer. Nej, det här hotar att bli ett alltför långt och vindlande resonemang, så jag stannar upp här.

    PS Intressant med den rumänska ”vinkeln”.

  12. Ja, alltså, jag använder i princip aldrig ordet dam på svenska, annat än sedan igår, och då är det ju mer i bemärkelsen ”reclaim the lady” för att travestera reclaim the city-rörelsen.

    Om jag ”tänker på svenska” är det förstås inga problem att känna igen din beskrivning. Men den betyder ingenting för mig.

    Intressant att notera:
    En dam är enligt Norstedts ordbok i första hand en respekterad kvinna av god samhällsställning. Sedan följer damtoaletterna och resten.

    En kvinna är enligt samma källa en fullvuxen person av honkön, i motsats till flicka resp. man; ofta med tonvikt på biol. el. samhällelig funktion

  13. Ursäkta mitt kanske alltför flitiga kommenterande, men jag slog upp ”man” också. Där står det så här:

    fullvuxen person av hankön, i mots. till pojke resp. kvinna; ofta med tonvikt på handlingskraft, hederskänsla etc., med anknytning till traditionella uppfattningar: tag det som en ~

  14. Det verkar som om ”man” får mer av positiv laddning än ”kvinna” hos Norstedts. Å andra sidan är ordet ”människa” väl femininum egentligen – ”människan hon gör det och det”. Vidare så har väl ordet ”dam”, trots alla ytligheter som ingår i föreställningen, fler positiva komponenter i sig än ordet ”herre”.

  15. Både dam och herre låter ju lite fjantigt på svenska, det är inga vettiga ord. Man tänker sig lätt något falskt, utstuderat och framför allt omodernt beteende. Men på rumänska (inte för att tjata men för att knyta ihop säcken) är domn och doamna helt vanliga, neutrala ord som man använder varje dag om folk.

  16. I min språkuppfattning är/var damer varken falska eller utstuderada. Däremot var de många gånger behäftade med en speciell kläd- och uppförandekod. Och egentligen finns de inte längre i Sverige annat än som gamla kvinnor, om de fortfarande lever. Min uppfattning om damer hänger samman med hur jag upplevde dem på femtiotalet och även från tidigare årtionden via skildringar i film och litteratur.

    Ord som är sammansatta med dam är däremot fortfarande till stor del gångbara.

    Kanske var det i och med du-reformen på sextiotalet som damer blev passé.

  17. Hannele,
    jag har varit och tittat på dina vackra (trädgårds)bilder ibland och så har jag funderat lite på varför du presenterar dig som just ”tant”. Vad är en tant för dig?

    Agneta,
    falsk tycker inte jag heller har särskilt mycket med dam att göra, möjligen utstuderad eller kanske snarare raffinerad. Ja, och så allt det här med yta och stil. ”Dam” är, så vitt jag kan se, ett ord som fått sin betydelse och sin laddning förskjuten ovanligt mycket och i ovanligt många små steg under en, ska vi säga, femtioårsperiod.

  18. Hallå, jag hade missat hela den rumänska biten! Ja! Så ser jag det också! Kvinna är ett mindre postivt ord, att bli tilltalad som ”kvinna” vore gräsligt! Att däremot tilltalas ”damen” är uthärdligt. Jag håller helt med om att ordet kvinna i första hand handlar om kön – och jag känner mig i det mesta jag gör inte i första hand som en könsvarelse, utan som en människa.
    Tanken, eller tankeförmågan är för mig inte heller könsbunden, liksom empatin. Man kan tänka sig in i en man – om man är kvinna – och vice versa.
    ALLA stora författare, oberoende av kön, visar att detta är möjligt! Sämre författare visar att de är sämre författare genom att inte klara av det.

    Men i Sverige är väldigt mycket särkskilt idag, just reducerat till kön. biologiskt sådant. Som om människor bara vore reproducerande av arten och inget annat.
    Det syns i allt och det är mycket irriterande och väldigt begränsande – för alla.

    Jag tror, om man börjar fundera på det här, att set syns mycket tydligt i just språket, och att man inte får syn på det förrän man börjar se/höra allt också genom ett annat språk.

    Aniara! Du har en bundsförvant i mig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *