Det här är bitar av grishjärta, lever, grisfot och ”stek” som kokats länge – i timtal – tillsammans med vitlök, morötter, lök, palsternacka, selleri och kryddor (levern kokas för sig):
Och nu finns också de vegetariska delarna med:
En natt har det hela fått stå ute på verandan, väl övertäckt, så att inte grannens katter kom in i det:
Första portionen är tagen – mest från ”leverhörnan” visar det sig. Man kan hoppas på mer hjärta till nästa gång:
På tallriken tillsammans med riven pepparrot, hackad lök, rödbetor, senap och vinäger:
Trodde nästan att den översta bilden föreställde tegel…
Smaklig måltid!
Aniara,
tack! Ja, här vid matbordet tyckte vi faktiskt också att köttbitarna anslöt väl till teglet.
Äter man det hela kallt?
Ja, och alla de där ”taggiga” tillbehören är nödvändiga, annars blir det liksom föör matigt.
Gott och prisvärt – 200 kronor för ungefär tre måltider för fyra personer/tolv rejäla portioner – och roligt när pepparroten och senapen bränner så att tårarna rinner. Men vi ska nog ha mer hjärta nästa gång.
Det låter gott. Men mina associationer löper andra vägar:
Grisfot — pappas ”måste ha” till julbordet.
Lever har vi inte haft på länge. När vår två äldsta barrn var små killar så älskade de lever och önskade att de kunde få det till frukost, lunch och middag.
Jag tror att inälvsmat generellt har minskat vid de svenska matborden.
Pepparrot förnippar jag starkt med nyfångad kokt gädda, potatis och skirat smör. Länge sedan jag åt den läckerheten.
Och så tror jag att vi har samma ätvänliga bestick, Bodil!
Tack, Agneta, för en intressant utvidning av matsedeln här. Nej, inälvsmat är nog inte särskilt modernt; numera ska det väl helst vara fyrkantiga bitar av kött som inte kommer från någon igenkännbar del av djuret.
Lustigt med besticken!
hej mamma,
nar jag laste forsta bildtexten undrade jag vart f*n (ursakta spraket 😉 men det var nodvandigt) du hade varit, nar jag sag trasleven i andra bilden insag jag att det har var bilder tagna hemma!
kram, alex
Jag tvivlade aldrig… 😉
Åhåhå!
ja, Alex, det är ju du som är mest moravisk av oss två, bara så du vet det. Maten är väl väl köttig för en vegetarian kan jag tro. Kram Mamma
Agnes, du kanske skapar någon liknande serbisk variant ibland när köksandarna faller över dig?