Håkan Lindgren har skrivit en mycket läsvärd essä i DN om Karl Kraus. Så här börjar texten:
Folk som gillar den österrikiske satirikern Karl Kraus, en av 1900-talets elakaste skribenter, för att inte säga en av de mest säregna, såg fram mot nyårsafton av en särskild anledning. I fjol var det 70 år sedan Kraus dog och när tolvslaget passerades blev hans samlade verk fria från upphovsrätt. Österrikes vetenskapsakademi hade meddelat att de skulle göra hans tidskrift Die Fackel gratis tillgänglig på nätet den 1 januari – ingen liten sak om man vet att det handlar om 37 årgångar och över 20.000 sidor.
Själv kände jag egentligen hittills bara till Karl Kraus genom Else Lasker-Schüler; det är för övrigt med hennes ögon jag också ser många andra av den tidens betydande kulturpersonligheter. Mellan Lasker-Schüler och Kraus rådde en mångårig vänskap, även om det var mycket som de inte alls var överens om.
Kraus uppskattade långt ifrån allt som Lasker-Schüler skrev, men vissa av hennes dikter tog han, hur underligt och okrausigt det än kan låta, verkligen till sitt hjärta. Jag läser på sidan 75 i rororo:s lilla Else Lasker-Schüler-monografi:
In dem 1911 erschienenen dritten Gedichtband ”Meine Wunder” steht neben dem Gedicht ”Leise sagen” auch ”Ein alter Tibetteppich”, das ihr höchstes Lob von einem so gnadenlosen Kritiker wie Karl Kraus einbrachte:
Hon fick alltså högsta beröm av en så obarmhärtig kritiker som Kraus för dikten. Här finns ”Ein alter Tibetteppich” om ni vill läsa.
En definitiv brytning mellan Lasker-Schüler och Kraus orsakades av att Kraus inte ville ta emot hennes son Paul hos sig i Wien. I ett brev till Kraus avslutade hon vänskapen med dessa ord:
Ich aber sage Ihnen: was wären Sie, wenn Sie inniger wären.
Hon anklagade Kraus för brist på värme.
Här kommer litet knappologi, i huvudsak hämtat från nätupplagan av ”die Fackel”, som jag skrev om här (med ett par anteckningar om Canetti och Strindberg).
I monografi som du citerar ovan står det tydligen att ”Ein alter Tibetteppich” publicerades 1911. Emellertid trycktes den, vad jag kan se, redan i häfte 313-314 av ”die Fackel” som är daterat 31.12.1910.
I häfte 321-322, daterat 29/4 1911, finns en lång essä om EL-S skriven av Richard Weiss, en svårgooglad person som jag inte lyckats hitta någon information om. Även Strindberg publicerade en del saker i die Fackel innan de kommit ut på svenska i Sverige. Kanske något liknande här?
Den 15/5 1911 höll Kraus en av sina välbesökta läseaftnar då han bl.a. framförde 5 dikter av E.L-S, bl.a. Tibetmattan. (Han läste också någonting av Strindberg som hette ”Attila”.) Kvällens intäkter delades mellan EL-S och Peter Altenberg.
Den 8/7 1911 skrev Kraus någonting underligt i sin stående krönika ”Pro domo et mundo” som innehöll allehanda aforismer och reflektioner. Jag citerar originalet för att inte göra något översättningsfel: ”Der Leser glaubt, daß ich mich über ihn lustig machen wolle, wenn ich ihm das Gedicht vom Tibet-teppich empfehle. Als ob ich ihm nicht, wenn ich mich schon über ihn lustig machen wollte, lieber das Gedicht vom Fichtenbaum empfohlen hätte. Warum aber sollte ich mich denn über den Leser lustig machen? Ich nehme ihn viel ernster, als er mich”
Det här ville väl ingen veta men kanske kan det tjäna som ett litet smakprov på vad man kan hitta ganska lätt på den utmärkta webplatsen http://www.aac.ac.at/fackel (gratis registrering krävs).
Hej Bengt,
och tack för länken till din text om Kraus, Canetti och Strindberg. Jag har nu läst om den.
Nu till lite pet; du skriver så här:
*I monografin som du citerar ovan står det tydligen att “Ein alter Tibetteppich” publicerades 1911. Emellertid trycktes den, vad jag kan se, redan i häfte 313-314 av “die Fackel” som är daterat 31.12.1910.*
Och jag säger så här (utan att vilja trampa varken dig eller mig på tårna, utan bara för att kasta några brokiga knappar i luften ur vår gemensamma knappologikasten): I monografin står det att ”Ein alter Tibetteppich” publicerades i diktsamlingen ”Meine Wunder” 1911. Detta utesluter inte att tibetmattan publicerats i ett annat sammanhang tidigare. Så är det med en hel del av Else Lasker-Schülers dikter. Diktsamlingen ”Hebräische Balladen”, för att ta ett tydligt exempel, innehåller bara till hälften nyskrivna eller för samlingen skrivna dikter, resten publicerades först i andra diktsamlingar.
För övrigt tycker jag att det verkar ligga mycket i Else Lasker-Schülers ord till/om Kraus:
*Ich aber sage Ihnen: was wären Sie, wenn Sie inniger wären.*
Bra tillrättaläggande. Tack. Beträffande din slutkommentar: Jag förstod nog piken fast den var fin 😉 Men nog var det väl litet naivt att be Karl Kraus ta hand om sonen på besök i Wien? Tänk om nån hade bett Strindberg om motsvarande tjänst. Då hade man nog fått ett nytt citat att lägga in i mitten av Drottninggatan
😉
Men allvarligt talat: är det inte just avsaknaden av ”innerlighet” eller ”värme” som gör en personlighet som Kraus till just vad han är? Om han inte hade varit så självgod, arrogant, hänsynslös och självsäker vad hade blivit kvar? Nu orkar man väl inte med alltför många männniskor av den typen och det skulle ju också bli outhärdligt men en och annan kanske behövs?
Ja Bengt,
kanske är svaret på Else Lasker-Schülers fråga ”nichts” eller ”nichts Besonderes”…
Och människor av den här krausiga typen behövs väl visst på sitt sätt – som peppar eller malört ungefär.