Lite emellanåt har jag funderat över det här med vad optimism respektive pessimism kan innebära. Vad hoppas egentligen optimisten på i en värld som ser ut som den här, i ett liv som detta? Vad är det att vara pessimist?
För några dagar sedan läste jag en understreckare i SvD av Svante Nordin med titeln ”Pessimisten behöver inte vara dyster”. Texten är en presentation av Los Angeles-professorn Joshua Foa Dienstags nyutkomna bok ”Pessimism: Philosophy, Ethic, Spirit”. Hela artikeln är intressant läsning, men jag på ett speciellt sätt fastnat för vissa partier av den. I dess första rader hittar jag ett slags definition av begreppet ”pessimism”:
Pessimismen är en åskådning enligt vilken världen inte är inrättad för att tillfredsställa mänskliga önskningar eller förhoppningar. Den uppfattar framgången som något tillfälligt, undergången som något oundvikligt. Den finner skäl för sin åsikt i betraktandet av åldrandet, sjukdomen, döden och historien. Den menar sig kunna genomskåda de läror som vill bevisa att historien har ett mål eller att allting med nödvändighet successivt måste bli bättre.
Och lite längre ner gör Nordin i Dienstags anda en komprimerad och intressant jämförelse mellan optimisten och pessimisten. Jag citerar ett avsnitt ur detta:
Optimisten är benägen för ständiga jeremiader och ständigt nya konspirationsteorier för att förklara varför allt står så illa till i världen när det egentligen (enligt hans teori) borde vara så bra. Pessimisten tar det onda som en naturlig sak och gläder sig åt det goda. Optimisten utgår från att fred är det naturliga tillståndet i världen och försjunker i ängslan och grubbel över orsakerna till krig. Pessimisten utgår från att krig mellan länder och folk är normaltillståndet och söker efter de säregna villkor som ibland trots ogynnsamma odds kan skapa fred.
Effekten av resonemanget här blir på ett lite lustigt sätt att optimisten och pessimisten liksom byter roller eller så kan man säga att vi får titta på dem ur en lite överraskande synvinkel.
I ett litet stycke presenteras några kända pessimister. Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker om det stycket – det är något djärvt över hur linjerna dras upp:
Dienstag diskuterar ”kulturell pessimism”: Rousseau och Leopardi, ”metafysisk pessimism”: Schopenhauer och Freud, ”existentiell pessimism”: Camus, Unamuno, Cioran, ”dionysisk pessimism”: Nietzsche.
Av någon anledning tänker jag här särskilt på Giacomo Leopardi, på hans svåra liv som krympling (jag vet att man inte får använda ordet ”krympling” – tänk in något annat här den som vill) i en landsortsstad – Recanati – på Italiens baksida. Jag tänker på tornet där han lät den ensamma sparvens flykt ta sin början i den berömda dikten ”Il passero solitario”. Visserligen kom Leopardi senare till Neapel, men hans liv bara alltid djupa märken av det här krymplingsskapet. Nej, nu håller jag visst på att spåra ur. Strax under de här raderna i Nordins text kommer något om pessimismen som modernt fenomen:
Intressantare än dessa indelningar är kanske åsikten att pessimismen är ett modernt fenomen och hänger samman med en modern, lineär snarare än med en förmodern, cyklisk tidsuppfattning.
Efter detta snuddar Nordin vid Leibniz och den bästa av alla möjliga världar för att sedan stiga in i ”Candide” och Voltaires kritik av denna föreställning. I farten får vi veta något om uppkomsten av ordet ”pessimism”:
Den åsikten utsattes sedermera för Voltaires satir i hans odödliga roman ”Candide eller optimismen” (1759), där Candides filosofilärare, den okuvlige doktor Pangloss bemöter alla de katastrofer som ständigt drabbar Candide och honom själv med att upprepa maximen ”Vår värld är den bästa av alla möjliga världar”. Ordet ”pessimism” (från latinets pessimum, det sämsta) myntades sedan i samband med mottagandet av Voltaires bok.
Nordin kommer in på Schopenhauer och Nietzsche och ursprungen (åtminstone ”angeblich”) till deras respektive livsyn:
Schopenhauer ansåg sig ha föregångare i Buddhas lära (”allt är lidande”) liksom i andra österländska åskådningar. Nietzsche framhöll gärna de forntida grekernas ”tragiska” livssyn (”bäst är att aldrig vara född”).
Den här raden om antikens föreställning om hur försoning kan uppnås som följer kort därpå i texten tilltalar mig:
Försoning kunde enligt antikens tragediförfattare uppnås genom resignation under ödet snarare än genom happy ending.
Vi kommer in på kristendomens pessimism beträffande jordelivet och serveras det här underbara citatet:
”Denna världen är som en full bonde”, menade Martin Luther. Hjälper man honom upp på hästen på en sida faller han ner på den andra.
Den existentiella pessimismen beskrivs som en i hög grad modern företeelse. Om Miguel de Unamuno och hans föreställning om människans belägenhet i den här världen skriver Nordin:
Människans – eller åtminstone den moderna människans – situation beskrivs av Unamuno som tragisk. Det ligger i vår natur att vi ville leva, att vi fruktar döden, att vi önskar oss odödlighet. Men döden är oundviklig. Vårt liv blir en väntan på det som vi fruktar mest av allt.
Hos Unamuno blir – mitt i all denna bottenlösa pessimism – Don Quijote till ett slags vägvisare för hur vi trots allt ändå kan övervinna vårt livs tragik (Det här stället i texten har en speciell slags lyster.):
Därför är riddaren från La Mancha en förebild. Det är drömmarna som har skapat den mänskliga kulturen. Det är bara med hjälp av drömmen som vi kan ge mening åt ett universum som annars är meningslöst. Bara genom drömmen kan vi skapa Gud.
Vi kommer sedan till Camus och föreställningen om tillvarons absurditet:
Vi känner att vi har placerats i en värld som är fullkomligt likgiltig för våra önskningar, värderingar och förhoppningar. Alltihop finns där, men det går inte ut på något. Det är absurt.
Camus och vad han gör med Sisyfosmyten ger en märkligt hoppfull vy över tillvarons absurditet. Så här:
I ”Myten om Sisyfos” från 1942 väljer Camus denna gestalt som sin hjälte. ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig” heter det. Att trots absurditeten acceptera det som är vårt öde, att finna sig tillrätta med tillvarons villkor även om vi inte själva har valt dem, det blir till slut lösningen.
Här är vi väl igen vid antikens idé om försoning genom resignation under ödet, men nog hoppar hjärtat till på ett glatt-överraskat sätt när man läser ”man måste tänka sig Sisyfos som lycklig” – i alla fall på mig.
I slutavsnittet i artikeln talar Nordin om den moderna optimismen och den moderna pessimismen och förhållandet mellan dessa. Så här står det om optimismen:
Den moderna västerländska kulturen utmärks av en tro på människans allmakt. Den tänker sig att det mänskliga förnuftet kan ställa i ordning en tillvaro där allting är förutsebart, där alla risker eliminerats, där ödet har tämjts och befinner sig under kontroll.
Och så här beskrivs den moderna pessimismen som ett slags motreaktion mot denna oerhörda optimism:
Om vi med Dienstag vill se den pessimistiska åskådningen som modern är den det inte minst därför att den utgör en medveten replik till den moderna optimismen. Pessimismen framhåller gränserna, den oundvikliga okunnigheten, irrationaliteten, tillfälligheterna som stjälper de bäst lagda planer. Den ser med skepsis på de lysande konstruktionerna.
Om ni hellre vill läsa Nordins text ostörda av mig – det kan säkert för en och annan vara påfrestande att ha en extraläsare som liksom ställer sig emellan texten och en själv som läsare – så finns den här.
För att nu grumla vattnet i den pessimistiska glädjebägaren, vilken här intressant men tvivelaktigt framställs som vore det enbart pessimisten som kan vara lycklig OCH klok, låt mig säga något litet… 🙂
Sisyfos, som ju var kung och så klipsk att han överlistat självaste Hades (tillfälligt) dömdes – helt i enlighet med grekisk fatalism – till sitt evighetsarbete. Tveksamt hur lycklig han var i efterhand, speciellt som han ju också var grek och torde ha insett att segerns tillfälliga sötma skulle få en bitter eftersmak. Att ta livet och sitt öde med jämnmod är väl ändå något helt annat än att vara lycklig. Eller?
Överhuvudtaget finns väl en skillnad mellan ”att finna sig i” och att vara ”lycklig”.
Pessimisten ser krig och elände som ett normaltillstånd och gläds åt undantagen. Kanske. Intressant tanke. Nästa steg i resonemanget torde vara framåtsyftande – om man ser eländet som normalt, gör man då ingenting för att förbättra tillvaron ens för sina närmaste eller sig själv? Har pessimismen ingen inre drivkraft framåt? Blir man lyckligare av att aldrig ens försöka åstadkomma förbättring? Blir man inte olycklig av att tro att man befinner sig i en jämmerdal och att det vore bättre att aldrig ha blivit född? Hur mår man om man ser bakåt hela tiden och bevisar för sig själv att allt bara blir värre och undergången är garanterad?
Blir alltid lite ledsen när västerländsk filosofi tolkar österländsk med egna ögon. Målet för buddismen är att befria sig från lidandet. Att vända negativt till positivt på individuell bas och att visa medlidande/omtanke – inte medömkan. Men visst, livet innebär lidande.
Man kan inte undgå att anse Pangloss vara naiv och dum, när man läser Candide. Men, det är en satir. Hur lycklig var Voltaire?
Kanske har individuell lycka ingenting med optimism eller pessimism att göra alls, utan med något helt annat. Kanske finns det ytterligt få människor som i alla lägen är optimister eller pessimister. Kanske faller författaren på eget grepp, när han på modernt västerlänskt sätt drar raka, särskiljande linjer mellan olika hållningar. Ont-gott, svart-vitt, pessimist-optimist, olycklig-lycklig, etc.
Marita,
egentligen kan jag inte se att den här texten handlar så värst mycket om österländskt kontra västerländskt tänkande. Det enda textstället jag kan se är det som berör Schopenhauer och hans livssyns eventuella ursprung i buddhismen (det var där jag la in min saltnypa ”angeblich” = efter vad som sägs).
Jag ser inte texten som en stridsskrift mot optimismen och själv tycker jag att det finns något heroiskt över många optimister – detta trots-allt-hopp. Om mig själv kan jag inte säga om jag är det ena eller det andra eller någotdera. Helt banalt kan jag säga: det växlar. Men jag kan se ett värde i resignation och förmågan att ta ett hårt öde med jämnmod.
Jag tror inte att en människas syn på möjligheten till hopp egentligen behöver påverka hur hon sedan handlar i det dagliga livet. Och jag tror till exempel inte att en pessimistisk syn på tillvaron behöver innebära att man inte kämpar för något gott. Det finns nämligen också en pessimistisk heroism: man kämpar för det goda, trots att man inte tror att man kan lyckas i denna kamp. Ur någon synvinkel – verkligen inte den enda – kan man kanske säga att optimisten är heroisk i tanken och pessimisten (den som inte lägger sig platt från början och hur vanlig är han/hon?) i handlingen.
Hoppsan! Nej, jag ser det inte heller som en stridsskrift… Tänkte mest – i ärlighetens namn – på Los Angeles-professorns avsikt med en sådan bok. Hur tänker man om man väljer att publicera en bok om pessimismens filosofi och moral? Ren spekulation?
Tror inte för ett ögonblick att vare sig Schopenhauer eller du vantolkat buddismens budskap, det bara slår mig som ett mycket udda sätt av en amerikansk professor att finna stöd för pessimismens eventuella fördelar.
Jag är enormt optimistisk när det gäller människans individuella förmåga till att göra gott och utvecklas, men man kan inte bli pessimistiskare är jag när det gäller vart världen och livet som vi känner det är på väg. Och fort!! Fast ändå är jag lycklig – ända in i själen. 😉
Tänker mig nog fortfarande att vare sig optimism eller pessimism nödvändigtvis är kopplat till lycka, kämparglöd, framåtanda, passivitet eller något annat. Snarare tror jag att det gäller att hitta något som är större och viktigare än man själv och som hjälper människor och engagera sig i kampen för att göra det lite bättre. Tror inte att man ens funderar på om man är optimist eller pessimist när man lappar ihop barn som skadats av minor, skänker trygghet åt svältande, kämpar för sitt svårt handikappade barn, etc. Man gör bara så gott man kan och det är allt någon av oss kan förväntas göra. En tro på att ens närvaro/handlingar utgör en positiv skillnad, tror jag dock är nödvändigt, åtminstone för stunden. Det tror jag gör människor lyckliga.
Personligen bryr jag mig inte om, ifall den person som håller i min hand när jag dör är optimist eller pessimist – så länge han/hon hjältemodigt vet att han/hon utgör en skillnad för mig är det bra.
Egentligen var det allt jag ville säga, men det blev långt. Även om diskussionen som sådan är intressant, tror jag professorn har dragit lite förhastade slutsatser. MEN – jag har inte själv läst boken, så jag är självklart fullt villig att ta på mig ansvaret för att själv ha dragit förhastade slutsatser av hans bok.
Jag säger bara vichy provinsen. Pessimism är även det en faktor till självbedrägeri som optimism. Folk får tycka som de vill men jag anser att pessimism inte är överjävligt allvetande.