Federico García Lorca

Härom dagen var jag i Göteborg för att handla julklappar. I den lilla spanska eller numera snarast internationella bokhandeln ”Don Eduardo” på Linnégatan stod jag plötsligt öga mot (sudd)öga med den här boken:

bok

Den blir till mig, tänkte jag. Har jag inte alltid önskat mig ”Romancero gitano”? Jo. Nu är den här och min. Jag läser på prov lite i ”Preciosa y el aire”. Så här börjar det:

Su luna de pergamino
Preciosa tocando viene,
por un anfibio sendero
de cristales y laureles.
El silencio sin estrellas,
huyendo del sonsonete,
cae donde el mar bate y canta
su noche llena de peces.
En los picos de la sierra
los carabineros duermen
guardando las blancas torres
donde viven los ingleses.
Y los gitanos del agua
levantan por distraerse,
glorietas de caracolas
y ramas de pino verde.

De två raderna ”los carabineros duermen/ guardando las blancas torres” gör mig lite underlig och liksom virrig till mods – ”duermen guardando” och sedan de vita tornen som syns så tydligt i mörkret och rakt in i sömnen.

Jag bläddrar tillbaka till den del av boken som samlar dikterna ur ”Poema del Cante Jondo” och stannar vid den korta dikten ”Pueblo”:

Sobre el monte pelado
un calvario.
Agua clara
y olivos centenarios.
Por las callejas
hombres embozados,
y en las torres
veletas girando.
Eternamente
girando.
¡Oh pueblo perdido,
en la Andalucía del llanto!

De två sista raderna får mig nästan att tappa andan. Detta återhållna skrik av smärta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *