Nyss snuddade jag vid Schillers ”Die Götter Griechenlands” här. Hölderlins ”Da ich ein Knabe war” är på ett liknande sätt ett uttryck för denna längtan tillbaka till det klassiska Grekland som tidernas morgon, det sanna ännu ogrumlade livet. Om man ställer de båda dikterna bredvid varandra, så är Schillers en blick utifrån på denna sköna värld medan Hölderlin ser på den inifrån, han själv är därifrån och därför är han en främling i det som är ”nu”.
I den här dikten är den grekiska antikens värld människans barndom – och diktjagets. Pojken här står i direkt kontakt med gudar, sol och måne. Senare i livet förlorar människan denna möjlighet till omedelbarhet, precis som människor i moderna tidsåldrar har förlorat, ja ni vet vad…
Sin högsta puls, sin mest passionerade hetta når dikten i de här raderna: ”Daß ihr wüßtet, wie euch meine Seele geliebt!” Den innerligaste balansen och klarheten här: ”Ich verstand die Stille des Aethers”. Och i slutraden finns ett slags fusion mellan passionen och harmonin som blir till energi – en energi som är given inte tagen: ”Im Arme der Götter wuchs ich groß.”
Da ich ein Knabe war,
Rettet’ ein Gott mich oft
Vom Geschrei und der Rute der Menschen,
Da spielt ich sicher und gut
Mit den Blumen des Hains,
Und die Lüftchen des Himmels
Spielten mit mir.
Und wie du das Herz
Der Pflanzen erfreust,
Wenn sie entgegen dir
Die zarten Arme strecken,
So hast du mein Herz erfreut,
Vater Helios! und, wie Endymion,
War ich dein Liebling,
Heilige Luna!
Oh all ihr treuen
Freundlichen Götter!
Daß ihr wüßtet,
Wie euch meine Seele geliebt!
Zwar damals rief ich noch nicht
Euch mit Namen, auch ihr
Nanntet mich nie, wie die Menschen sich nennen
Als kennten sie sich.
Doch kannt ich euch besser,
Als ich je die Menschen gekannt,
Ich verstand die Stille des Aethers,
Der Menschen Worte verstand ich nie.
Mich erzog der Wohllaut
Des säuselnden Hains
Und lieben lernt ich
Unter den Blumen.
Im Arme der Götter wuchs ich groß.
Undrar hur mycket han tänkte på sin mamma när han skrev den dikten…….han kanske t.o.m. såg på sin mor som ett spektrum av olika gudar…………..
Nu ställer du en sådan där originell fråga att jag inte alls vet vad jag ska säga, så jag tiger lite och försöker tänka in mig i ditt spår här…
Fast en sak kanske:
*Mich erzog der Wohllaut
Des säuselnden Hains*
De här två raderna kanske kan vara en bild av en mors röst i en liten pojkes värld…
Definitivt……men själva faktumet att hans mor betydde så mycket för honom och att han var så pass fäst vid henne öppnar nya tolkningsmöjligheter…………
Sejfo,
har du läst Peter Härtlings ”Hölderlin. Ein Roman”? Den är oerhört läsvärd. Så här beskriver Härtling den själv: ”Ich schreibe keine Biographie, ich schreibe vielleicht eine Annäherung.” Det är en bok på drygt 500 sidor där Härtling liksom följer i Hölderlins spår. Han söker upp hans platser, läser allt han skrivit och försöker se det från insidan, med Hölderlins ögon. Han börjar i det man kan veta och vandrar sedan över gränsen där han tänker sig hur det kan ha varit.
I första delen i ”Hölderlin. Ein Roman” i underkapitlet ”Maulbronn” hittar jag ett ställe som jag har strukit för, som verkar ha något att göra med det du talar om. Jag skriver av en bit här:
Wann immer er am Haus des Verwalters vorüberkam, betrachtete er es mit einer Art von Heimweh. (Einen solchen Satz zu schreiben, ist gefährlich. Ich rekonstruiere eine psychische Regung, die durch keinen geschriebenen Hinweis belegt ist. Da ich immer wieder seine Gedichte aus jener Zeit lese, vor allem die an Stella, an Louise – ”Wann ich im Tale still und verlassen, und/ Von dir vergessen wandle” – habe ich den Blickwinkel in Erinnerung: diese Lust, aus der erdachten Distanz Nähe zu machen. So kann man argumentieren. Muß ich es? Ist es nicht verständlich, daß ein Halbwüchsiger, der seit mehr als zwei Jahren in einem strengen Internat lebt, Heimweh hat. In solch einem ähnlichen Haus hat er seine glückliche Kindheit verbracht. Diese ersten Jahre, von denen er so wenig weiß, werden immer heller.)
Särskilt de här sista raderna, menar jag.
Svårt att säga….det jag vet om honom är inte mycket…han jobbade under en tid som privatlärare hos en rikare herre med vars fru han hade en kärleksaffär……i ett senare skede blev han psykiskt sjuk………so barn blev han väldigt tidigt utan sin far som resulterade i att han blev så fäst vid sin mor (”som med omsorg följde honom i sin levnadsbana”)
Nu är jag lite osäker på vad de där sista raderna säger…att han som barn bodde i ett hus som liknade ett internat eller att han bodde i just ett internat som liknar det han bor i ”nu”…….?
Sejfo,
kanske borde jag ha haft med mer text (men jag orkade inte sitta och skriva av mer) – I alla fall är det inte internatet utan förvaltarens hus – som antagligen var litet och såg inbjudande ut – som (enligt Härtling) påminde Hölderlin om barndomshemmet.
Och de där sista raderna: ”In solch einem ähnlichen Haus hat er seine glückliche Kindheit verbracht. Diese ersten Jahre, von denen er so wenig weiß, werden immer heller.” Den sista meningen är väl det som jag tycker anknyter till det du sa…
OK…det hela är nu lite tydligare……………..
Sejfo,
Du tänker i samma banor som jag igen. Inte i det här sammanhanget kanske, men visst!
Visst skriver en klassiskt skolad författare alltid samtidigt om gudar!
När jag skrev min första roman fick jag kritik för en av gestalterna som i kritikerns ögon var alltför idealiserad. Något jag kunde förstå, och så småningom, i min andra roman, drev mycket längre.
Gudsbilder har alltid funnits, i text och i bild, kanske tydligare i bild, men genom århundradena, och det är väl de senaste hundra åren som vi ”lämnat dem bakom oss”.
Min idé var att vi kanske inte har det, helt och fullt.
Utan att bli för långrandig så vill jag ge dig en poäng här.
Såklart att man i porträttet av en älskad moder lägger in en hel uppsjö av gudarekvisita!
Och vad är det, i slutändan, som säger att det är en porträtt av en människa någon har gjort? Det kan ju lika gärna vara ett porträtt av något annat, en gud?
Jag har i en bok den här Hölderlindikten i svensk översättning
av Bertil Malmberg.
Barndomen
Då jag en gosse var,
frälste mig ofta en gud
från skriande människors tuktan.
Då lekte jag lycklig och fri
i blommornas lund
och himmelens fläktar
lekte med mig.
Och så som plantornas
hjärta du gläder,
då späda armar de
emot dig sträcka —
så gladde mitt hjärta du,
fader Helios, och som Endymion
var jag din älskling,
heliga Luna.
O, alla trogna
vänliga gudar
att ni visste,
hur jag älskat er.
Ej nämnde min tunga då
er vid namn, ej heller
ni kallade mig som männsikor pläga
i fåkunnighet.
Dock kände jag er
långt mer än jag människor känt.
Jag förstod den vilande Etern.
Människors språk förstod jag ej.
Mig fostrade lundens
melodiska sus,
och ibland blommor
lärde jag älska.
I gudarnas armar växte jag.
Mycket intressanta tankebanor, måste jag säga. Mycket i Bertil Malmbergs 10- och 20-talskonst handlar just om längtan tillbaka till det oförstörda, till det av tiden oanfäktade. Bl.a. Åke och hans värld.
Under den perioden översatte han inte bara Schiller utan även Hölderlin:
Barndomen
Då än jag gosse var,
frälste mig ofta en gud
från larmande människors tuktan.
Då lekte jag lycklig och fri
med lundarnas folk,
och himmelens fläktar
lekte med mig.
Och som du städs
örterna gläder,
då de till mötes dig
de späda armar sträcka ―
så gladde mitt hjärta, du,
fader Helios! Och som din älskling
var jag dig nära,
heliga Luna.
O, alla trogna,
vänliga gudar,
att I vissten,
huru jag älskade er!
Ej nämnde min tunga då
er vid namn ― också I
nämnden mig ej, som människor pläga
i fåkunnighet.
Dock kände jag er
långt mer, än jag människor känt.
Jag förstod den vilande etern ―
de dödliges språk förstod jag ej.
Mig fostrade lundens
förtroliga sus,
och ibland blommor lärde jag älska.
I gudarnes armar växte jag.
Ur Orfika, 1923
Ha, det var märkligt. Två översättningar på tio minuter! Och de är inte identiska. Jag gissar att Agneta utgår från versionen i Idealet och livet från 1951.
Ja, märkligt, säger jag också. Tack Agneta och Oskar! Jag ska längre fram idag läsa de båda översättningarna mot varandra – och mot originalet.
Och Oskar: Det är en underlig slump att jag igen – efter bara någon dag – har hamnat på Bertil Malmbergs väg. Egentligen känner jag ju bara till ”Åke och hans värld” – från min barndom, jag tror att jag har sagt det någon gång tidigare, förutom några spridda dikter. Jag måste nog se det som hänt här de senaste dagarna som en vink till mig om att börja läsa Malmberg på riktigt (utan att för den skull alls lämna Hjalmar Gullberg, som jag sedan en tid läser ständigt).
Jag hämtade min översättningsvariant av Barndom ur en antologi:
100 DIKTER UR VÄRLDSLYRIKEN
som gavs ut 1959 av
FIB:S LYRIKKLUBB som jag var medlem i under min ungdom.
Boken har illustrationer av Kaj Beckman.
Den betingade ett pris av 6:- i häftat skick för Lyrikklubbens medlemmar. Den börjar gulna något i kanterna, men står sig bättre än de Delfinböcker jag började köpa kring 1960, de är betänkligt gulbruna nu. För ett pris av 8:- hade jag sluppit sprätta boken — men att sprätta var ett rätt trevligt göra. En inbunden bok hade dock bättre klarat av alla gånger jag hållit den i min hand.