Vallmo – vindlande tankar

Gårdagens tulpantext låter mina tankar vandra lite bland blommor. I huvudet hör jag Fabrizio de Andrés sång om Piero, en ung soldat, som dog en meningslös död i ett krig som inte var hans. Första och sista strofen lyder så här:

Dormi sepolto in un campo di grano
non è la rosa, non è il tulipano
che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
ma sono mille papaveri rossi.

(Du sover begraven på ett sädesfält, det är inte rosen, det är inte tulpanen, som vakar över dig från skuggan i diket, men det är tusen röda vallmor.)

vallmo

”Papavero” är alltså vallmo. ”Vallmo” är ett blomnamn jag tycker om. Det låter så runt och liksom fullt och väldigt gammalnordiskt med både ”vall” och ”mo” – även om kanske "mo" i "vallmo" inte alls betyder mo. På tyska heter det ”Mohn”och när jag hör ”Mohn” tänker jag först på Mohnkuchen – ni vet kanske hur en sådan kaka smakar? Det är något svart inne i den som smakar väldigt intressant, ja, det är det som är Mohn. Jag minns Mohnkuchen från min barndom, från den tyska delen av min barndom. Sedan fanns det något som hette ”Klatschmohn”, som låter lite vildare, som ”papavero” ungefär. Klatschmohn är den vanliga röda vallmon som växer som vacker objuden gäst på fälten. I Herta Müllers ”Niederungen” tuggas det en hel del på vallmofrön, det är mormorn eller är det farmorn som tuggar och drömmer sig bort från världens elände.

19 kommentarer till “Vallmo – vindlande tankar”

  1. Jag gör en liten resumé ur min (franska) bok om antikens gudar och hjältar:

    Hypnos
    Sömnens gud.
    Attribut: vingar, uggla, mask och vallmo

    Hypnos är bror med Thanatos och de är båda Nattens söner. Själv har han sonen Morphée (vad han nu kan heta på svenska, inte morfin, rakt av väl?
    De lever i underjorden, nära glömskans flod – Léthé.

    Sömnen, drömmen och flykten in i morfinets rus.

    Ur vallmon kommer opium, heter inte familjen opiate, nåt åt det hållet?

    Det är något så dubbelt med den, vallmon, den växer i böljande sädesfält och välmåga, och den dödar sakta men säkert i bara en aning förädlad form.

    Ibland kan man tycka att det är något väldigt prosaiskt med att brännvin kommer ur potatis och säd.
    Och inte har det där djupet ner i antiken som vallmon har. Ner i kulturens grund, liksom.

  2. Karin: Morfei armar har du väl vilat i? Morfeus alltså. Allt det här påminner mig om ”Schlafes Bruder” som jag samlat material om och tänkt skriva om på ”Ordet”. Det har aldrig blivit av men kanske din kommentar ger den avgörande stöten.

  3. Jo, vänta, jag kom på det sen, det måste vara Morfeus?

    När förekom han senast i en svensk text? Hos Bellman?

    Vad är Schlafes Bruder för något?

    Är det kanske broder Jakob helt enkelt?

    Som sover och sover trots att morgonklockan ringer?

    Han var nog drogad, broder Jakob, nåt kul skulle de ju ha, munkarna.

    Väntar med spänning på svaret!

  4. Mohnkuchen känner jag väldigt bra till…en av mina favoriter..men inte så som man gör dem i Tyskland utan som jag var van vid att ha dem i mitt hemland…fulla med vallmomassa..så ska de se ut..mer vallmo än degmassa…. men hörde också att man gör opium av dem…inte konstigt att jag mår ”svindlande bra” när jag äter det…

  5. Undrar faktiskt hur det kommer sig att det heter vallmo……vall-mo…..vall är ju så vitt jag vet område med gräs och så där man kan valla kor eller så……mo är ju också någon slags mark men också en slags småkornig sand…undrar om inte mo i vallmo syftar på just sand..småkornig…vallmomassa i en kaka är ju också småkornig

  6. Kollade min etymologiska ordbok, och vall- ska vara besläktat med val- som i valen och valhänt? Mo tyskt, indoeuropeiskt ”av dunkelt ursprung”.
    Där fanns inte mycket att hämta alltså.

    Å andra sidan blir det då utrymmer för än mer vilda spekulationer, och det är nästan roligast!

  7. ”Thanatos, in Greek mythology, the personification of Death, the son of Night, and twin brother of Sleep. ” Från Encarta (bätre än Wikipedia). ”Schlafes Bruder” var Robert Schneiders debutroman från 1992 – en stor succé men titeln mest känd från BWV 56, där slutkören lyder: „Komm Tod du Schlafes Bruder, komm führe du mich fort –
    lös meines Schiffleins Ruder, bring mich in sichren Port“
    . Det intressanta är emellertid att uttrycket förekommer på de mest oväntade ställen t.o.m i modern rap. Kom att tänka på detta när du (Karin) skrev om Thanatos.

    A propos Mohn: Här i Wien kan man undfägnas inte bara med Mohnkuchen utan även. tex. Mohnnudeln, Mohnknödel och Mohnstrudel. Kör man bil därefter bör man dock vara försiktig eftersom en knarktest lär ge tydliga utslag.

  8. Jag tittar nu hos Hellquist för att se vad han säger om vallmo. Förledet vall- verkar han inte ägna sig åt, så det betyder väl det som Sejfo säger ett gräsbevuxet stycke mark. ”Mo” intresserara han sig däremot för och det är då ett annat ”mo” en den här karga marken som man väl först tänker på. ”Mo” är enligt Hellquist besläktat med ett mycket utbrett ord för vallmo, för att ta några av hans exempel: ”maho” fornsaxiska, ”maku” fornslaviska (så här Sejfo är jag förstås intresserad av vad vallmo heter på bosniska), ”magona” litauiska och förstås (det är lätt att säga nu) tyskans ”Mohn”. Efter uppräkningen, som jag inte har tagit med allt ur, står det: ”antagligen ett gammal indoeuropeiskt lånord och vandringsord, vars närmare historia är höljd i dunkel. Vallmon som är en av de äldsta indoeuropeiska kulturväxterna (redan under stenåldern), härstammar från Medelhavsländerna.”

    ”Vandringsord” låter lockande på mig och kanske på dig också, Karin? Här kan man också låta tanken glida iväg…

    Sejfo, Mohnkuchen – kanske går det att jämförs de olika sorterna någon gång. Jag vet egentligen inte hur enhetlig den tyska Mohnkuchen är. Den bosniska typen låter väldigt frestande.

    Bengt, vad säger du, tänker du skriva om ”Schlafes Bruder”? Jag har också en sådan plan insnärjd bland allt möjligt annat. Kanske kunde vi ”dubbelexponera” den här romanen på något sätt? Was meinst du dazu?

  9. Bengt, medan jag höll på och bastlade omkring med Hellquist, så dök din kommentar in före min. Jag vill nu bara lägga till en viktighetspetitess: Det ska väl vara ett ”o” i den där textraden? Jag menar: ”Komm, o Tod, du Schlafes Bruder”. Jag förlorar liksom balansen om det där ”o:et” inte är med. Jag tycker nämligen vettlöst mycket om just det här stället. Det är inte alls att jag vill bråka, men det finns nästan inget viktigare ”o” för mig, så jag kan inte tiga.

  10. Jepp, vandringsord köper jag ordagrant.

    Och det är tydligt att jag måste googla upp mig på denne sovande broder, om det nu är en sovande broder.

    Ni får köra ett dubbelinlägg i frågan. Jag lovar att läsa!
    Korslänkat och korsbefruktande, likt en växt på -tja, välj själva.

  11. Mohn und Gedächtnis.
    Paul Celan. Vallmo och minne.
    Namnet på diktsamlingen betyder väl ungefär då Glömska och minne.

  12. Till Karin:
    Jag vill ge dig en lite klarare föreställning – jag tror inte du misstycker – genom att ge dig översättningen till den här raden som vi är så insnodda i här nu:

    ”Komm, o Tod, du Schlafes Bruder”

    ”Kom, o död, du sömnens broder”

  13. Vallmo heter ”mak” på bosniska..så det är väldigt nära ”maku” av fornslaviska…..förresten så förekommer vallmo i en del låtar och dikter från Balkan..verkar som om den varit populär……

  14. Aha, ”mak”, det lägger jag nu på minnet – glömskans minne, frestas jag att säga. Har du någon vallmodikt i huvudet, Sejfo, som du kan låta oss höra?

    En associationsvindling till: jag har ett tunnt band med utvalda dikter av Else Lasker-Schüler (ja, jag har också ett – tjockare – band med Sämtliche Gedichte eller i alla fall i stort sett sämtliche) som bär titeln ”Helles Schlafen – dunkles Wachen”.

  15. har bara skymtar av dem i huvudet…inget som kan användas i alla fall….blir de mer kompletta låter jag dig veta….

  16. Innan jag så här i gryningstimma går till vila i Morfei armar, så serverar jag att par strofer äldre svensk poesi.

    «Mjukt jag vaggas
    på bolstrar röda
    av vallmokronblad,
    silkeslena,
    svala, doftande
    svandunslena.«

    Ur Notturno (Ola Hansson)

    »Av vallmo doftar ljuvlig kväll,
    den trötte slumra snart.
    Den gamle sjöman drömmer säll
    om något underbart:
    han drömmer om en härlig värld,
    förlöst ur kval och brott,
    och att han ända fått sin färd –
    det var att drömma gott.«

    Ur Den flygande holländaren (Viktor Rydberg)

  17. Agneta,
    jag å min sida har nu just slitit mig ur Morfei famn. Tack för vallmostroferna du visar oss!

    PS Klockan här visar fortfarande sommartid…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *