Infidels – språk och tulpomania

Idag har jag en gästskribent här under pausträdet. Det är Sejfo Jakubović som nu får ordet. (Han har för övrigt skrivit här en gång tidigare, då om tysk barocklyrik under rubriken ”Barocken och fundamentet”.)

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Jag är mitt i en intressant bok om konflikter mellan kristendom och islam med originaltiteln ”Infidels- A History of the Conflict Between Christendom and Islam” av Andrew Wheatcroft (måste lägga till att boken är ganska så ”västerländsk”, dvs. det framgår tydligt vilka som är ”goda” och vilka som är bovarna). Egentligen brukar jag inte läsa litteratur om just religiösa konflikter (har en bra anledning till det) men efter att jag läst en recension av ovannämnda boken i någon tidning (boken är nu översatt till svenska under titeln ”De otrogna”) bestämde jag mig för att få tag på den. Förutom ”det klassiska” mellan kristendom och islam, dvs. otaliga blodiga strider genom århundraden som jag inte tänker ta upp här för att jag inte tror att det skulle tillföra något nytt (vi vet ju alla mer eller mindre hur det har gått till) och ganska så utförliga beskrivelser om religiösa konflikter på Balkan (som var extra intressanta för mig själv), det intressanta var också hur man använde sig av språket för att i så stor grad som möjligt smutskasta fienden. Jag bestämde mig för att ge er ett litet smakprov av detta genom att framför allt citera ur boken.

T.ex., i trakterna av dagens Spanien så har muslimer betecknats som ”Moors”, Moros, som ”could sometimes be admiring, but more often contained a sense of contempt”. Eller så kallade man dem “Mudéjares”, “which was a category of subjugation”. Senare, när kristna återtog spanska halvön från ottomanerna konverterade många muslimer till kristendom (inte frivilligt) och då uppfann man en ny term för sådana grupper, nämligen “Moriscos”, dvs. ”little Moors” som nu är kristna (men som man aldrig betraktade som kristna). Little Moors eller Moriscos var ”a contemptuous and derogatory term, if sometimes tinged with a sense of pity….we should be as uneasy using the insulting word Morisco, for the same reason that Marrano is not a word to be uttered lightly……..When the “Morisco” Nunez de Muley wrote to protest about their treatment in Granada, he called them the naturales, the people of the land”.

“In the Renaissance courts of Europe, there was a frenetic and uncontrolled dance that came to be called the Moresque, or “Moorish” dance. A German poet visiting Nuremberg in 1491 saw a display where the participants moved in a circle, throwing out their arms and legs in jerky spasms, their necks stretched back and wild grimaces on their faces.Sometimes they were called “Madmen” or “Savages,” but most often they were known as “Moors.” You can still see them, for there is a fine set of small gilded wooden figures, the Moriskentänzer, by Erasmus Grasser, in the Stadtmuseum of Munich.”

Det var likadant på ”andra sidan” där muslimerna betecknade kristna med en rad “otrevliga” attributer/epiteter, som t.ex. otrogna hundar, de smutsiga, grisar och liknande. Just sådana här termer skulle kunna platseras i gruppen Maledicta-words of hate, som tas upp i den ovannämnda boken. Det sägs att Maledicta ”exist everywhere”, och att ”many people use them, but normally in a private or restricted context.” Vidare, hänvisar Wheatcroft till en rysk författare, Mikhail Bakhtin, som ansåg att “words of hate and images inviting disgust were a direct product of differences in position.” Enligt honom, så är det just pga. att vi ser på varandra från olika positioner som dessa uttryck av hat uppstår.

Men det är inte bara detta som väckte mitt intresse och gjorde att jag fastnade för den här boken. Jag var lite förvånad och ställd på något underligt sätt när jag kom till en del där man skriver om något som hette ”Tulipomania”. Det var faktiskt något nytt för mig, ett litet extra bidrag till mina beskedliga kunskaper i historia, men det intressanta är att just denna period med den så fina beteckningen haft stor betydelse för relationer mellan kristna och muslimer. Det upplevde man som någon slags vändpunkt där de fula beteckningarna av fienden fått något nytt, något som är ”annorlunda”. De genom århundraden högst hatade och avskyvärda muslimerna som bara kunde associeras med fula gärningar har plötsligt fått ett nytt ansikte.
Här har jag valt att ta ut en del ur boken i original.

tulpaner

“The arrangement and deployment of these symbols- weapons and costume- began to alter subtly in the first decades of the eighteenth century, in part, remarkably, as a result of a shared interest in flowers. Flowers had been highly visible in the Ottoman capital from the mid- sixteenth century. By the 1630s the famous Turkish traveller Evliya Chelebi (I Bosnien också kallad Evlija Celebija) was estimating that there were some 300 florists in Constantinople. The open meadows along the Golden Horn were filled with tulips and lilacs in the spring and the lilacs’ scent was intoxicating. The introduction of the tulip to Europe from Turkey in the mid- sixteenth century, first to Augsburg in 1559, then to Antwerp and the Habsburg domains in the Netherlands between 1562 and 1583, revived a passion for flowers and gardens in the West. Mass production of blooms developed into an industry in the Netherlands, and tulip bulbs were exported across Europe. The Margrave of the small state of Baden Durlach had more than 4000 tulips in his garden by 1636, all carefully listed in his garden register.

This “Tulipomania” that gripped Europe during the seventeenth century eventually subsided (after making many fortunes and breaking many more). But it had an aftershock in the Ottoman domains early in the eighteenth century. Sultan Ahmed III had an excessive passion for tulips, and his reign, between 1703 and 1730, became known as lale devri, “the Tulip Era.” The blooms that decorated his places were not the wild native Turkish or Persian varieties but the products of European horticultural ingenuity. These exotic (and often diseased) specimens, as gaudy as parrots, marbled in different colors, were called slender flowers long revered by the Turks. Yet they were ravishing and infinitely seductive to the Ottoman taste. The French ambassador reported in 1726 that there were

500 000 bulbs in the Grand Vizier’s garden.When the Tulips are in flower and the Grand Vizier wants to show them off to the Grand Seigneur (the sultan) thay take care to fill any spaces with Tulips picked from other gardens and put in bottles. At every fourth flower, the pathways are decorated with cages of all sorts of birds. All the trellis work is bordered with flowers in vases, and lit by a vast number of crystal lamps of various colours.

This was not quite the old image of cruel barbarity. It is impossible to be precise about the date but certainly beginning in the Tulip Era the symbolic connotations of “the Turk” began to gather new and extended meanings.”

Snacka om blommornas magiska kraft! Det som gör att man stannar upp i sin läsning samtidigt som man blir lite förbryllad över den här plötsliga ”svängen”, är just svängen i sig. På 265 sidor har jag bara kommit över ord som ”krig, blod, slakta” och liknande, och plötsligt börjar det lukta något annat, nämligen det vi i stort sett alla har ett hjärta för, blommor. Det öppnar säkert för vidare funderingar kring ämnet blomma och dess betydelse för relationer mellan människor. Varför är en sådan ”obetydlig och liten” grej som en blomma laddad med så stora och magiska krafter som få människor undkommer?

hund+blomma

8 kommentarer till “Infidels – språk och tulpomania”

  1. Sejfo,
    jag tittar lite på de delvis eller entydigt nedsättande beteckningar som dyker upp i början av din text:

    ”*Little Moors* eller *Moriscos* var ”a contemptuous and derogatory term, if sometimes tinged with a sense of pity….we should be as uneasy using the insulting word *Morisco*, for the same reason that *Marrano* is not a word to be uttered lightly…”

    Och jag har några frågor: Jag börjar med det spanska ordet ”moro” (som väl ligger bakom ”moor” – det verkar betyda muslim eller arab och gärna ha en negativ biton. På italienska betyder ”moro” i första hand mörk eller mörhårig och låter neutralt. Är det det som är grundbetydelsen i det spanska respektive det engelska ordet, tro?

    Sedan är det ”marrano” som intresserar mig. Det var så vitt jag vet beteckningen för judar i Spanien eller Portugal som tvingats att åtminstone formellt omvända sig till kristendomen (och tydligen bygger det på ett ord för gris). För ”marrano” betyder väl inte dessutom ”tvångsomvänd muslim”, eller hur är det?

  2. Vill bara nämna att ”Moorish” dances senare har förvanskats till ”Morris dances” – ett slags (tråkiga) engelska folkdanser som finns än idag och som ofta innehåller en massa svärdsekvilibristik.

    ”Morer” förekommer ju i namnen Mauritanien och Marocco samt i en mängd sydfranska ortnamn. Jag vet inte varför ”Othello”, Moren i Venedig, oftast framställs som svart: klart är att de arabiska trupper som erövrade Spanien och andra delar av medelhavsområdet till stor del bestod av berber men också av svarta afrikaner (vilket f.ö.även var fallet med de ”turkar” som belägrade Wien två gånger.). Om det kan ha med det att göra?

    Tulipomanin är ju ett av de bäst kända tidiga exemplen på en ekonomiska bubbla av det slag om vi sett så många av senare, t.ex på bostads-och aktiemarknader och inom IT. Det är då inte tillgång och efterfrågan som bestämmer priset utan förväntningar om förväntningar etc. om vad som skall hända i framtiden – i grunden osunt men ett ineboende karakteristikum i den ofjättrade marknadsekonomin.

  3. Apropå nedlåtande ord, neutralt beskrivande sådana och färger så tycks en av de mest engagerande etymologiska frågorna vara när folk får för sig att hävda att ”neger” inte skulle vara nedlåtande och att det är löjligt att inte använda det, eftersom det etymologiskt går tillbaka på någonting så enkelt som ”svart” …

    Intressant citat, för övrigt. Jag skulle vilja förtydliga på en liten punkt bara: Michail Bachtin (fast ingen lär väl kunna missta Bakhtin för någon annan än Bachtin även om man inte har sett den engelska translitterationen, till skillnad från vissa andra namn – det tog mig i min ännu grönare ungdom löjligt lång tid att inse att Tjechov och Chekhov syftade på samma person) var filosof, språkteoretiker och litteraturvetare; ”författare” är absolut inte felaktigt men har en ganska allmän betydelse och tolkas i alla fall på svenska ofta som någonting med en skönlitterär klang. Jag impulsköpte hans _Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten_ för en spottstyver när den av någon anledning hade hamnat i högarna efter bokrean hos Bokia här i Vänersborg för tre, fyra år sedan.

    //JJ

  4. Jag tror att det är just judar som kallades Marrano (de var lika ovälkomna som muslimer i dagens Spanien och Portugal)..i dett exempel ovan du tog upp ur min text sägs det att Morisco var lika nedsättande begrepp som Marrano..fast det står inte direkt i anslutningen att Marrano var beteckningen för judar..och det var den.

    När det gäller Moor…i min etymologiska ordbok står följande: det härstammar av More, Mora..som är beteckningen för muslimska folkgrupper….ursprungligen är det ett berberiskt ord..dvs härstammar av muslimska folkgrupper i de nordliga delarna av Afrika..Marocko och Algeriet……och det har med deras hy att göra, som var mörkt. Men jag tror att även om ordet i sig inte betyder något nedsättande så har det genom åren laddats med det..kristna som använde sådana begrepp uppfattade dem som negativtladdade, men jag tror inte att de som kristna kallade Moors gjorde det…..
    -Frågan är nu i fall de kristna som började använda det begreppet tagit det just ifrån berberiska som betydde mörkhyad eller om det hade sina rötter i just germanska..för att beteckna folk som bor eller kommer ifrån ”ödelagda” områden, dvs områden som bara bestod av stenar, sand och torrt gräs (förr associerades muslimska folkgrupper just med sådana områden)……….

  5. Johan,
    du har rätt…borde egentligen inte skrivit författare..snarare litteraturvetare eller filosof för det var ju det han var……..

  6. Sejfo,

    hur menar du här?

    ”-Frågan är nu i fall de kristna som började använda det begreppet tagit det just ifrån berberiska som betydde mörkhyad eller om det hade sina rötter i just germanska..för att beteckna folk som bor eller kommer ifrån “ödelagda” områden, dvs områden som bara bestod av stenar, sand och torrt gräs (förr associerades muslimska folkgrupper just med sådana områden)……….”

    Vilket germanskt ord eller vilken ordstam tänker du på då? Menar du ”moor” (engelska), ”Moor” (tyska)? Eller snurrar jag nu?

    Förresten slog jag upp ”tulpan” i Hellquists etymologiska ordbok och fann bland annat det här: av turkiska ”tulbend”, turban, efter blommornas form.

    Tulpanen är alltså en turbanformad blomma. Kul.

  7. Om man vill läsa mer om tulpaner, tulpaner och åter tulpaner, så finns det en underbar bok av Anna Pavrod översatt av Ingrid och Tryggve Emond.(446s) I den kan man läsa bl.a om tulpanens historia i Turkiet och dess väg till Europa. Boken är illustrerad med underbara bilder av tulpaner som t.ex. Iznik-plattorna från Eyups mausoleum i Istanbul.
    ”Överskottsblommor från sultanens tolv trädgårdar såldes regelbundet på blomstermarknaderna, och till slut behövdes det en stab på 920 trädgårdsarbetare för att sköta hans fruktträdgårdar, köksträdgårdar och vidsträckta lustgårdar.”
    Det är spännande med växter, särskilt om de kan bidra till försoning och annan syn på främlingar.

  8. Syftade snarare på engelska moor…..fast det tyska Moor måste väl härstamma från samma ordstam……saken är nu den att moor i engelskan härstammar från ”mor” som det hette i Middle English och det är ungefär från samma period som de här beteckningarna för muslimer och judar uppkom, dvs. runt 12 hundratalet…jag frågar mig nu om det verkligen stavades ”moor” på den tiden när etymologiskt sett den stavningen kommit från ”mor”..dessutom står det att det också är besläktat med ”moer” ifrån Middle Dutch som då betyder träsk…

Kommentarer är stängda.