Jag är visst tillbaka vid Thomas Mann igen, den här gången är det ”Der Tod in Venedig” som jag ger mig en omläsning av. Aschenbachgestalten rör runt i mina tankar. Jag tittar på ett foto av Mahler – en profil som bara är ande eller ska jag säga energi:
Jag läser i lite gamla anteckningar inför någon föreläsning jag höll en gång:
Thomas Manns 9. Notizbuch:
Novellen die zu machen: Goethe in Marienbad…
On Myself:
Thema der Novelle: Einbruch der Leidenschaft in eine scheinbar gesicherte Existenz; die Entwürdigung eines hochgestiegenen Geistes
Gustav von Aschenbach trägt äußerlich ”die leidenschaftlich strengen Züge” Gustav Mahlers
Först hade Thomas Mann alltså tänkt sig Goethe som förebild för sin huvudperson i den här novellen, men sedan hade han glidit över till Mahler i sina planer. I ”On Myself” står det att han under tiden han skrev ”Der Tod in Venedig” (som kom 1912) upplevde Mahlers död steg för steg (”schrittweise miterlebte”) – Mahler dog 1911.
Novellen börjar med de här på en gång komprimerande och kringskärande raderna:
Gustav Aschenbach oder von Aschenbach, wie seit seinem fünfzigsten Geburtstag amtlich sein Name lautete, hatte an einem Frühlingsnachmittag des Jahres 19.., das unserem Kontinent monatelang eine so gefahrdrohende Miene zeigte, von seiner Wohnung in der Prinzregentenstraße zu München aus allein einen weiteren Spaziergang unternommen. Überreizt von der schwierigen und gefährlichen, eben jetzt eine höchste Behutsamkeit, Umsicht, Eindringlichkeit und Genauigkeit des Willens erfordernden Arbeit der Vormittagsstunden, hatte der Schriftsteller dem Fortschwingen des produzierenden Triebwerkes in seinem Innern, jenem ”motus animus continuus”, worin nach Cicero das Wesen der Beredsamkeit besteht, auch nach der Mittagsmahlzeit nicht Einhalt zu tun vermocht und den entlastenden Schlummer nicht gefunden, der ihm, bei zunehmender Abnutzbarkeit seiner Kräfte, einmal untertags so nötig war. So hatte er bald nach dem Tee das Freie gesucht, in der Hoffnung, daß Luft und Bewegung ihn wiederherstellen und ihm zu einem ersprießlichen Abend verhelfen würden.
Min tanke hoppar till novellens slut, till Aschenbachs förtvivlade sökande efter Tadzio i gränderna i kolerans Venedig och till sist hans död där vid vattnet. Och så ser jag mig själv som sexton- eller sjuttonåring gå på en gata i Göteborg – jag tror det är sommar – med huvudet fullt av omtumlande tankar. Jag har just kommit ut från en biograf efter att ha sett Luchino Viscontis ”Morte a Venezia”.
Han är en av de få författare (kanske den ende) som jag inte bara har svårt att svälja utan hans stil är rena labirintet för mina tankar……det var länge sedan jag läste något av honom…ska undvika det i alla fall..men undrar hur han skulle verka på mig nu………intressant i inledningen av Der Tod in Venedig är (eller kanske helt betydelselöst) är ett par begrepp i den första meningen redan……Asche-nbach,…nachmittag, gefahrdrohende, Prinz-…….känns som om de har någon betydelse för hela berättelsen…….vad och hur kan vara intressant att undersöka..men då måste jag läsa boken en gång till..och det blir jobbigt..får ont i magen av själva tanken….
Sejfo,
visst kan Thomas Manns stil vara en plåga, men alls inte alltid och också som plåga har den sin lockelse, tycker jag. Det du säger om den första meningen i ”Der Tod in Venedig” tror jag att jag förstår och jag undrar om inte det jag säger i raden ovanför har en viss likhet med ditt påstående: ”Novellen börjar med de här på en gång komprimerande och kringskärande raderna:” Kanske.
De böcker jag tycker är mest tillgängliga av Thomas Mann är nog ”Buddenbrooks” (som jag läste om för två-tre år sedan och då blev väldigt tagen, mycket mer än första gången jag läste den, med viss överdrift kan jag säga att jag skrattade mig igenom först hälften och grät mig igenom den andra) och ”Tonio Kröger”.
Det som jag tycker är Thomas Manns stil (nu är det här inte välplanerat eller i detalj genomtänkt utan någon jag säger så här rakt ur huvudet en morgon efter frukosten) är att allt är en sammanhängande väv, där varje ords exakta plats är av vikt. Och så är det det här sättet att bygga upp gestalter och händelser med metoden tema och variationer, som är särskilt för honom. Ju fler gånger man läser ett verk av honom desto fler sådana här trådar av tema-variation-variation-… upptäcker man.
Längre fram tror jag att jag ska ta upp motivet med den ”falske ynglingen” i ”Der Tod in Venedig” här under pausträdet.