Igår kväll läste jag en intressant artikel i septembernumret av ”med andra ord” som är en tidskrift om litterär översättning. ”Poesiöversättandets offerväsen” heter artikeln och den är skriven av Augustin Mannerheim. De första raderna i texten skisserar upp grundförutsättningarna:
När man försöker översätta bunden poesi på bredden inklusive rytm- och rimmönster kommer man snart underfund med att något måste offras. Att hitta ett uttryck i det språk man översätter till som äger samma kombination av betydelse och klang som originalet vore lika överraskande som att vinna högsta vinsten på lotteri. I processen utarmas dikten genom de val av offer man tvingas göra – men inte ohjälpligt.
Mannerheim skriver lite längre fram om att dikten för att som dikt komma över språkgränsen måste ”återuppstå på ett eller annat sätt, som en mer eller mindre avviknade variant." Översättaren har att, inom den smala remsa som Mannerheim kallar ”diktens huvudfåra”, bli diktare.
Vi får vidare veta något om förarbetet innan översättaren kan ge sig in på själva överförandet av dikten. Översättaren ”lyssnar sig in i originaldikten och utarbetar en interpretation som växer fram i semantisk och rytmisk interaktion ända tills man känner att nu har jag ’förstått’ dikten.”
Sedan talar Mannerheim om tre nivåer dit man kan hänföra diktens innehåll och form. Den första nivån kallar han ”den autentiska nivån”. Dit hör de utsagor och metaforer i dikten som absolut inte får hoppas över eller förändras. Dit hör också den grundläggande rytmstrukturen i dikten. Den andra nivån får av Mannerheim namnet ”den ekvivalenta nivån”. För att beskriva den citerar jag för säkerhets skull ett avsnitt direkt: ”till den hänför vi sådana ord och fraser som medger semantiska ’ekvivalenser’, det vill säga andra, motsvarande uttryck som får samma funktion i dikten som originaluttrycken, och sådana från mönstret avvikande eller varierade rytmiska strukturer som kan återskapas annorlunda och på andra ställen i texten med samma verkan för helheten som hos originalet." Den tredje nivån benämns ”kaosnivån” och den innefattar det som är kvar av dikten. ”Det är de kreativa möjligheternas nivå, myllan som tillför krydda och smak och kanske ett tillskott av näring och verklighetskänsla åt de båda högre nivåerna”, skriver Mannerheim. För att förklara vad han menar med denna nivå, talar han till exempel om ”överraskande rimfynd” som för ett ögonblick kan föra dikten av spåret tills diktaren återför den till huvudfåran. Om översättarens roll här säger han: ”Det är på kaosnivån som överföraren – en riktigare benämning på poesiöversättaren – har sin största frihet att göra offer och ersätta med egen uppfinning.” Om ordningsföljden – till exempel mellan diktraderna – säger Mannerheim: ”Om överföraren någon gång tvingas skifta ordningsföljden mellan fraser eller rader, bör det vara i sådana situationer då två informationer är samordnade och perceptionsordningen av mindre betydelse. Som regel bör annars den turordning i vilken perceptionerna infinner sig i originaldikten upprätthållas.”
I sin artikel tar Mannerheim upp tre dikter han själv översatt. Han kommenterar sitt tillvägagångssätt och hur detta förhåller sig till de tre nivåerna han började med att skissera. Det rör sig om två dikter av Goethe – ”An die Zikade” och ”Harfenspieler” – och en av Paul Celan. Jag släpper nu den metodiska diskussionen och väljer att som avslutning visa er Celans dikt (som inte har någon titel) och Mannerheims översättning av den.
ESPENBAUM, dein Laub blickt weiß ins Dunkel.
Meiner Mutter Haar ward nimmer weiß.
Löwenzahn, so grün ist die Ukraine.
Meine blonde Mutter kam nicht heim.
Regenwolke, säumst an den Brunnen?
Meine leise Mutter weint für alle.
Runder Stern, du schlingst die goldne Schleife.
Meiner Mutter Herz ward wund von Blei.
Eichne Tür, wer hob dich aus den Angeln?
Meine sanfte Mutter kann nicht kommen.
•
ASP, ditt bladverk lyser vitt i mörkret.
Aldrig blev det vitt min moders hår.
Maskrosblomma, grönt är nu Ukraina.
Hon kom inte hem min blonda moder.
Regnmoln, varför dröjer du vid brunnen?
Nu för alla gråter tyst min moder.
Stjärna rund, du virar gyllne kransen.
Sår av blyet fick min moders hjärta.
Ekdörr, vem har lyft dig av från järnen?
Aldrig kommer hon min milda moder.