Inspirerad av Johans text om Stig Dagerman och romanen ”Bränt barn” har jag plockat fram Dagermans reportagebok ”Tysk höst” som jag köpte för inte så länge sedan på ett antikvariat i Göteborg.
Under hösten 1946 gjorde Dagerman en reportageresa i det sönderbombade Tyskland och skrev en serie artiklar som längre fram kom att samlas i denna bok.
Innan jag började läsa boken tittade jag igenom kapitelrubrikerna. Så här lyder de: ”Tysk höst”, ”Ruiner”, "Bombad kyrkogård”, ”De fattigas tårta”, ”Konsten att sjunka”, ”De ovälkomna”, ”Rivalerna”, ”Förlorad generation”, ”Rättvisans gång”, ”Kall dag i München”, ”Genom de hängdas skog”, ”Retur Hamburg” och ”Litteratur och lidande”. Att läsa de här titlarna är som att glänta lite på varje kapiteldörr. De för också tanken till Wolfgang Borcherts texter.
Jag har nu läst den första artikeln, ”Tysk höst”, som har sin hjärtpunkt i en översvämmad källare i Ruhrområdet. Dagerman tittar in i källartillvaron och försöker leva sig in i den och gör sedan utblickar över Tyskland i denna tid av misär och elände. Han synar och kommenterar också utländska journalisters rapportering om landet och människorna.
Här följer nu några utdrag ur detta kapitel, som är tänkta att ge en föreställning om både innehållet och formen:
Det var en trist höst med regn och kyla, hungerkriser i Ruhr och hunger utan kriser i resten av det gamla Tredje riket. Hela hösten anlände tåg med östflyktingar till västzonerna. Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka stinkande bangårdbunkrar eller i den höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer.
•
Det låter sig gott sägas att dessa aldrig sinande flyktingströmmar som översvämmade det tyska låglandet från trakten kring nedre Rhen och nedre Elbe till de blåsiga högplatåerna kring München var en av de viktigaste inrikespolitiska händelserna i detta land utan inrikespolitik.
•
Man vaknar, om man överhuvudtaget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst.
•
På kaminen står en gryta med vatten – vatten finns det gott om – och man böjer sig ner över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden ska bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem.
•
Den nazistiske aforistikern talade om att bödels barmhärtighet låg i det snabba eller var det det säkra hugget. Dessa föräldrars barmhärtighet ligger i att köra ut sina barn från vattnet inomhus till regnet utomhus, från den råa källarfukten till gatans gråväder.
•
Och ärligheten och det moraliska förfallet i denna vattenfyllda källare är bägge så ”obeskrivliga” att denna moder svarar att inte ens en befrielsearmés soldater är så barmhärtiga att de håller till godo med en smutsig, utsläpad och snabbt åldrad kropp när staden är full av yngre, starkare och renare kroppar.
•
Det är av vikt att minnas att uttalanden som tydde på missnöje med och till och med misstro mot de segrande demokratiernas goda vilja inte gjordes i ett lufttomt rum eller från en teaterscen med ideologisk repertoar utan i alldeles påtagliga källare i Essen, Hamburg eller Frankfurt am Main. Till den höstliga bilden av famlijen hör nämligen också en journalist som försiktigt balanserande på utlagda plankor intervjuar familjemedlemmarna om deras synpunkter på den nystartade tyska demokratin, frågar om deras förhoppningar och illusioner – och framför allt: frågar om denna familj hade det bättre under Hitler. Det svar besökaren får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimme senare vid en drink eller ett gott glas äkta öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ” Nazismen lever i Tyskland”.
•
Man frågade källartyskar om de hade det bättre under Hitler och dessa tyskar svarade: ja. Man frågar en drunknande om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja.
•
Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymhet överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte kan råda mer än en mening. En annan sak är om det nu är riktigt, ja om det inte i sin tur är grymt att betrakta de tyska lidanden, som bland annat redovisas i denna bok, som rättvisa därför att de utan tvivel är följder av ett misslyckat tyskt erövringskrig.
•
Man krävde av dem som just genomled denna tyska höst att de skulle lära av sin olycka. Man tänkte inte på att hungern är en mycket dålig pedagog.
•
En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att just det lärt honom att hata och förakta den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut, att vara rädd och att dö.
Den situation som besökaren hösten 1946 fann det tyska folket försatt i var med ett ord sådan att det framstod en moralisk omöjlighet att dra några som helst slutsatser av dess ideologiska inställning. Hunger är ju en form av otillräknelighet, inte bara fysiskt men också ett psykiskt tillstånd som ger ytterst lite plats åt de långa tankarna.
•
Eftersom förhållandena i källaren var var sådana som de var är det fel att säga att valresultaten tydde på en demokratisk instinkt hos det tyska folket men rätt att säga att rädslan är starkare än hungern.
Lika fel som det är att dra några generella slutsatser om nazismens insteg hos tyskarna med ledning av bittra glosor kastade ur tyska källare, ett lika stort misstag måste det vara att nämna ordet demokrati i samband med den tyska höstens röstsiffror. Lever man på svältgränsen kämpar man inte i första hand för en demokrati utan för att avlägsna sig så långt som möjligt från denna gräns.
•
Förutsättningarna för demokrati hette inte fria val utan en förbättrad försörjningssituation, en tillvaro med hopp. Allt som gjorde denna tillvaro hopplösare: sänkta ransoneringar och som kontrast de allierade soldaternas välmåga, de slarviga demontagen där beslagtagen materiel fick ligga och rosta sönder i höstregnen, sättet att låta fem tyska familjer bli hemlösa för att bereda plats för en allierad familj och framför allt metoden att söka utrota militarism med militärregim, att försöka uppamma förakt för tyska uniformer i ett land översvämmat av allierade, allt detta bidrog också till att göra jordmånen för demokrati ofruktbarare i stället för gynnsammare, vilket senare borde ha varit ett självklart intresse.
Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde med andra ord ha varit ödmjukare, ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt det än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.
Kanske undrar nu någon om jag inte har något bättre att ta mig för än att skriva av Dagermans text. Nej, det har jag inte.
Det gör du alldeles rätt i, Bodil. Stig Dagerman hade en klarsyn och ett gudabenådat sätt att förmedla denna klarsyn i text, som är ytterligt få människor förunnat.
När eleverna pratar om vilka julklappar de förväntar sig eller visar tecken på att de ser julen som mest en kommersiell högtid, där de häftigaste julklapparna är de som gäller, deklamerar jag Dagerman för dem. Ja, jag är väl grym…
Julnatten 1950 frös två barn ihjäl i Roms slum, vilket gav upphov till ”Den heliga staden”
Den heliga staden låg frusen.
Den heliga natten var kall.
Två barn frös ihjäl i ett ruckel.
Det fanns inget räddande stall.
Men stjärnorna slocknade icke
och icke ett offer blev tänt
och inga tre konungar märkte,
att någonting alls hade hänt.
Det är ganska sällan som änglar
flockas med sång kring en dörr.
– Den heliga staden låg iskall
och lika helig som förr.
Eller ”Lasse liten – modell 44” efter ett slag mellan letter och ryssar, där soldaterna var i 14-15-årsåldern.
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Se till mig och mitt gevär,
Herre i ditt rike.
Lillans tappra lekkamrat
redan är en flink soldat,
kastar duktigt handgranat,
trycker i ett dike.
Lasse, Lasse litens lek
slutade, när Lasse skrek,
Lasse han blev hastigt blek
av ett skott i magen.
Lasse, Lasse, nå än sen?
Leken slutar, du med den.
Årets stora barnavän
flyger över hagen.
Tydligen har inte heller jag något bättre att företa mig än att citera Dagerman. Det är en trevlig syssla. Och viktig. Så det så! 🙂
Tack Marita, för de här två citaten. Ja, Dagerman träffar rakt in.
”Tysk höst” är oslagbar. Dagerman när han är som bäst.
Håkan,
har du läst ”Tysk höst” nyligen? Är det något du särskilt minns i den? Någon artikel som gjort ett starkare intryck än de andra?
PS Jag har nu läst halva ungefär (det är ju tusen andra saker som vill bli lästa…).
Jag har också läst tysk höst, men det var så länge sen! Ska läsa om den snart; jag tror att jag har den.
Jo, han griper fortfarande ända in i hjärteroten, Dagerman.
Han är den ”moderne” svenske författare som jag tror är mest känd här i Frankrike, man finner alltid något av honom i en bättre bokhandel.
I övrigt är det Lagerlöf som folk känner till, men inte hennes namn (det är för svårt att uttala), däremot heter många små franska pojkar Nils, efter Holgersson. Och den har de läst, fransoserna.
Och så har vi Ingmar Bergman.
Övriga svenskar är ”tennismän” i det franska medvetandet.
(Strinberg blandas ihop med Ibsen, om han ens är känd, hans dramatik spelas visserligen, men ingen har riktig kläm på honom, tycker jag. Och bland de nu levande är ingen direkt ”stor”, som jag uppfattar saken. Obs! jag kan ha fel och det här var verkligen ett stickspår, men han är ju värd det, den där uppmärksamheten.)
Dagerman, alltså.
Hej Karin,
tack för denna lilla exposé om det svenska hos er i det franska. Lustigt det där med att små franska pojkar får heta Nils – det hade jag inte väntat mig, än mindre att det är efter Nils Holgersson.
Vad gäller Dagerman så kanske jag kan föreställa mig (baserande mig på fördomar och dimmiga idéer) varför han går hem i Frankrike. Jag försöker formulera vad det är, kanske skulle man kunna säga att det är en ”tankens klarhet” hos honom som tjusar.
Ja, det tror jag med, ihop med det skandinaviska svårmodet. Han lever upp till schablonen, samma schablon (stavas det så?) som IB. Och som de vill ha och gillar.
IB går fö också alltid att se nånstans.
Jo, Abba har också tagit sig igenom bruset.
Men de är verkligen inte många, de som lyckats med det, och att just Dagerman gjort det är det som kanske förvånar mig mest.
Hur är det Transtömmer i la douce France?
Tranströmer skulle det förstås stå?
Astrid Lindgren? Har hennes böcker nått fram till de franska barnkamrarna?
Jag hittade nu detta, från 2005, om svenskt i Frankrike:
Tal av Akademiens direktör herr Espmark
http://www.svenskaakademien.se/litiuminformation/site/page.asp?Page=1&IncPage=899&Destination=5
Agneta,
jag plockar ett avsnitt som rör Dagerman ur länken du skickade:
”Varför tog man i Frankrike till sig allt av Stig Dagerman medan Lars Ahlin inte väckte något större intresse? En förklaring är den litterära beredskap som fanns. I det land där Albert Camus’ Främlingen intagit en viktig plats – och där en fläkt av Kafka drog genom inte bara detta verk – var Dagerman en författare som man omedelbart kände igen. Av honom vågade man låta sig ledas såväl in i svenska bröllopsbesvär som ut i tysk höst. Han lanserades dessutom av den litterära stjärnan J.M.G. Le Clézio. Lars Ahlin däremot skulle ha krävt en ingående introduktion, en orientering ena gången i förbedjarens identifikation, andra gången i en språklig demokrati som gav spårvagnsstäderskan tillgång till en hegelskt analyserande prosa. För sådant var den franska publiken helt oförberedd. Någon profet som skulle ha åtagit sig det tunga värvet fick Ahlin heller aldrig. Lanseringen stannade för hans del vid den relativt lättsmälta Kanelbiten.”
Vilken jätteintressant länk! Man borde skicka ett fång rosor till Espmark som klargör det här så bra! Och till er två, Bodil för att du har bloggen, och Agneta som hittade den. Länken.
(Dessutom fattar jag bättre min egen situation, men det hör mindre hit.)
Hela det där gänget, Tranströmer, Enqvist, Ekaman, Tunström – det stämmer de ÄR översatta och det gick säkert bra, men de är inte KVAR. Går jag på fnac (motsvarande Akademibokhandeln) så finns ALLTID Dagerman, något av Strinberg, ALLTID Nils Holgersson, den SENASTE av Enqvist.
Jag är inte vetenskaplig, men har viss koll på fnacs hyllror den senaste tioårsperioden.
Astrid Lindgren finns också, men inte allt och framförallt så har hon inget bra rykte, mest på grund av Pippi, fransmännen har en tendens att tycka att barn inte behöver uppmuntras till bus och olydnad (i litteraturen) – det klarar de så bra ändå.
Och att Ahlin och Trotzig inte riktigt passar här förvånar mig inte alls. Har aldrig riktigt orkat ta mig igenom dem…
Godmorgon Karin,
när man får ett fång rosor så här, så kan man ju inte bara sitta och glo på skärmen. Tack! Dessutom fick jag en idé för morgondagens inlägg när jag läste den sista raden i din kommentar. Du kanske inte vet det men den här bloggen är en envis dagstidning.
Och i övrigt tack för upplysningarna om det svenska utbudet på fnachyllorna.
Ja! Utveckla gärna just de två författarskapen och deras förhållande till det svenska och det utländska (tyska?) – själv är jag fullkomligt oförmögen till den saken. Känner mig mer fransk där.
För mig är de alldeles för snåriga.
Bonne journée!
Nu väckte jag visst en falsk förhoppning här. Jag är nog mycket konstigare än du tror. Du får se imorgon – verkar inte detta som ett oförsynt försök till lösnummerspåprackning?
Jo, jag blir ju så illa tvungen att läsa imorgon också. Tror inte att du är särskilt konstig, men jag har inte kunnat släppa det här, jag heller.
Orkar inte skriva ett eget inlägg i frågan, är alldeles för opåläst, men jag tror att dessa två, Ahlin och Trotzig funkar bättre i Tyskland beroende på det jag helt oseriöst kallar Heimat-grejen.
Och inte Diderot-Descartes-grejen.
Men så har jag också snöat in på detta med rum och landskap och hur själva språket förhåller sig till dessa fenomen…
Verkligen helt ovetenskapligt.
Nu måste jag sluta! Jag skulle ju skriva en roman:)
Jag vidhåller (envist) att jag är konstigare än du tror i detta – i annat är jag hur vanlig som helst. Dessutom, för att kryptologisera (kanske på ett väl öppet sätt) vidare, så dyker det fenomen som jag tänker intressera mig för imorgon upp i den här kommentaren av dig också.
Nej, strunta i det här nu – skriv på din roman vettja! (Jag lägger inte till något sterilt tekniskt grin, eftersom jag tror det går bra utan.) Eller blev det ett enögt sådant här nu?
Ja, det blev det.
En sån där blinkning med ena ögat du vet.
Och jag undrar i mitt stilla sinne om inte det är ÄNNU VÄRRE.
Men kommer tillbaka imorgon, TIDIGT, och härjar med dig, för nu är jag nyfiken!