Nu sover barnet tryggt hos dockan;
försilvrat glänser böljeskummet.
Ej mäta tiden, se på klockan –
men vara tiden, vara rummet!
Ej i minuter sönderstycka
en månskenstimme, snart förgången!
Det finns en väntan som är lycka;
min själ är tystnad före sången.
Ej gruva sig för eftermälet,
ej rivas upp av det förflutna!
Jag är så tacksam, vet ej skälet –
går som i dröm, med ögon slutna.
Jag går allena, har ej möte.
Det är en konst att vänta troget.
En månskensnatt i gräsets sköte
….ska äpplet falla moget.
Jag släpper inte Hjalmar Gullbergs dikter, jag behåller bara det mesta jag läser där inne för mig själv; vill inte trötta er, ni kan ju läsa de här dikterna själva. Men när jag såg månen härom kvällen, så tänkte jag att vi nog kunde läsa ”Månskensnatt” tillsammans här under mitt träd. Vara tiden, vara rummet. Väntan – hur är det? Det finns en väntan som är lycka/Det är en konst att vänta troget.
Nej, jag kan inte svara på varför äpplet som föll i gräsets sköte förvandlats till ett älghorn…
