Som jag sa härom dagen blev jag sittande en stund i den lettiska montern på bokmässan. Den andra boken jag valde (den första var ju ”Igelkotten i brunnen” av Sodums) var ”Hjärtat på trottoaren av Aleksandrs Čaks (1901-1950), ”Rigas poet, stadens och dess utkanters besjungare”, läser jag någonstans. Baksidetexten på den lilla kompakta boken lyder så här:
Glädje grumlar vårt blod som när en ko går genom en källa.
Som fuktig andning på spegeln, är glädjen över vår klarsyn.
Glädje är del av djuret, glädje är rapning.
Endast flygplan, teleskop, hissar och – smärta
kan lyfta oss uppåt likt böner.
Jag minns en iskall nyårshelg i Riga för ganska många år sedan – en liten familj med ett kraftfullt spädbarn i en överhettad liten kolonistuga på en ö mitt i Daugava.
Och nu släpper jag det här minnet och väljer en dikt i samlingen:
Den sista spårvagnen
Den sista spårvagnen till Riga
avgår från stationen
utan klockans klang.
Tre kvinnor sitter i den,
jag mitt emot
och i ett hörn
en berusad man.
Den sista spårvagnen går fortare än andra –
den vinglar, skakar och mullrar.
Konduktören ute på plattformen,
gungar slumrande med,
han hör inte
mannen mullra som spårvagnen
en sång om en rosig yngling,
vars ben togs av slagfältet,
vars fästmö togs av den glupska gatan;
hör inte
kvinnorna babbla gällt om priser,
som stiger hotfullt
likt förbannelser,
likt folkresning,
men i mig
sticker dessa samtal
som glasbitar,
som åkerstubb i bara fötter,
och från min kropp och mina tankar dunstar
den rosenskimrande berusning
jag fick
av en flickas läppar
under ett äppelträd i en trädgård.
översättning: Juris Kronbergs