Några gånger här under pausträdet har jag givit plats åt en dikt av Hugo von Hofmannsthal. Jag är känslomässigt bunden vid hans sensuellt tunga lätthet, de skälvande bilderna, livet som ett dunkelt flöde…
Die Beiden
*Sie trug den Becher in der Hand
- Ihr Kinn und Mund glich seinem Rand -,
So leicht und sicher war ihr Gang,
Kein Tropfen aus dem Becher sprang.*
So leicht und fest war seine Hand:
Er ritt auf einem jungen Pferde,
Und mit nachlässiger Gebärde
Erzwang er, daß es zitternd stand.
Jedoch, wenn er aus ihrer Hand
Den leichten Becher nehmen sollte,
So war es beiden allzu schwer:
Denn beide bebten sie so sehr,
Daß keine Hand die andre fand
Und dunkler Wein am Boden rollte.
Och även om ”Ballade des äußeren Lebens” bär något helt annat i sig, så nog är slutraden en syster, en tvilling…
Om ni vill läsa den igen så finns den här.
Ursäkta men påminner han inte väldigt mycket om greve Carl Snoilsky? (B. duckar och springer fort iväg.)
Jag får väl ta B. i örat lite. Tja, vad skulle det göra om han liknade Carl Snoilsky? Eller är det här ett förtäckt sätt att säga att du tycker att jag håller på att spåra ur?
Lycka till med mässan. Jag hade ursprungligen tänkt komma ner men en efterhängsen förkylning har definitivt stäckt dessa planer. (Kul att få skriva ’stäckt’. Finns det kvar i SAOL?)
Nej Bodil, du följer ju inte några utlagda spår och kan därför heller aldrig spåra ur, det är en av de bästa sakerna med Under Pausträdet.
Det är naturligtvis förmätet och -som någon påpekade i en kommentar- ointressant men jag ville närmast på ett förtäckt, halvironiskt, sätt meddela att jag tänker litet annorlunda när det gäller H. dvs. en god rimmare som alltemellan hittade något men som väl också ibland lockar till ett milt löje . Men måhända är jag helt påverkad av den oupplösliga förbindelse mellan H. och pekoralet ”Jedermann” som råder här i Österrike. Delar av J. spelade vi på examensdagen i folkskolan (”Det gamla spelet om Envar”). Det roligaste med Jedermann är den årliga tävlingen mellan unga djupt urringade skådespelerskor om att få spela ”die Buhlschaft” – det är också vad kritiken huvudsakligen koncentrerar sig på.
Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi,
långt mera oumbärlig är än vi,
som blåsa bubblor blott av granna ord
till lek vid övermättad bildnings bord.
Snacka om urspåring! Från min sida alltså.
Bengt,
jag ser att du byggt in en intressant rimfläta här i kommentaren – eller det kanske inte är en fläta, men något är det: förtäckt – stäckt – förtäckt. Rätt fräckt (i valfri betydelse) faktiskt. Kanske kunde jag säga något om västanfläkt också, men jag får inte ihop det eller prospekt eller tusen andra varianter käckt, vattentäkt, perfekt. Detta är alltså ett exempel på en urspåring. Synd att du inte kan komma till bokmässan, men du verkar vara kvar i Sverige eller är det en feltolkning? Kanske är det dags för Wien nu snart då. Det får väl bli kaffe på Hindens rev nästa år då…