Någon gång under den här sommaren dök idén om en litterär kanon för den svenska skolan upp. Det var folkpartiet som hade kommit med förslaget. Frågan grep mig egentligen inte alls och jag tänkte inget särskilt om saken, tills jag härom dagen läste en artikel om den i SvD. Här kommer först ett utdrag ur början av själva tidningsartikeln:
Startskottet blev folkpartiets förslag till hur man ska stärka litteraturens ställning i skolan. Där föreslog de att svenskämnet ska få fler undervisningstimmar i gymnasiet, att litteratur ska bli ett eget ämne med separat betyg, och att man ska inrätta en litterär kanon, en lista över verk som eleverna ska läsa.
Det gillar inte Lärarnas riksförbund. Det skulle innebära ett steg tillbaka till hur skolan såg ut på 1950- och 1960-talen, tycker ordföranden Eva-Lis Preisz. Fram till dess fanns det både en kanon och tvådelade svenskabetyg(!).
– Det här förslaget stupar på sin egen orimlighet. På den tiden såg skolan annorlunda ut. Då gick bara ett fåtal på läroverket men nu går i stort sett alla på gymnasiet. Det här förslaget förutsätter en homogen grupp elever. Så är det inte idag, säger hon.
Vad står det här egentligen? Möjligen hänger artikeltexten inte ihop riktigt och det är kanske därför resonemanget verkar underligt. Folkpartiet föreslår tre saker: fler undervisningstimmar till svenskämnet, ett separat betyg i litteratur och en litterär kanon. Detta gillar inte Lärarnas riksförbund, får vi veta. Ordföranden tycker att detta är orimligt, eftersom gymnasieelever utgör en mer heterogen grupp än förr. Här hänger jag inte med: Varför skulle det inte gå att ha fler undervisningstimmar i svenska bara för att elevgrupperna inte är homogena? Och varför kan man inte av samma skäl ha ett separat litteraturbetyg? Och slutligen – varför kan man inte inrätta en litterär kanon för att elevgrupperna är heterogena? Och om nu det sistnämnda verkligen är ett problem, så skulle jag vilja ha en riktigt noggrann precisering av vari det här problemet består.
Vidare får vi läsa följande om LR-ordförandens syn på förslaget:
Eva-Lis Preisz tror att folkpartiets förslag bara kommer att gynna genomsnittseleverna och varken de som redan läser mycket eller de som inte läser alls.
På vilket sätt missgynnas de som läser mycket av en litterär kanon (+ fler svensktimmar, separat litteraturbetyg)? Och vilken skada ställer en litteraturkanon till för dem som inte läser alls? Och vad är ”bara genomsnittselever” för en grupp? Bara?
Jag läser en bit till i artikeln och hittar det här:
Vilka verk man ska läsa och hur arbetet ska gå till är upp till läraren att bestämma.
– Grundprincipen med våra kursplaner är att de lämnar fritt utrymme för både lärare och elever, säger Jan Sydhoff, chef för Skolverkets enhet för styrdokument.
Är det så säkert att det är bättre att den enskilde läraren bestämmer vilken litteratur som eleverna ska läsa? Eller om vi tar det andra alternativet – är det säkert att det är idealiskt att eleverna bestämmer vilka skönlitterära verk de ska läsa? Jag tycker i alla fall att det kan finnas anledning att ifrågasätta det självklart goda i detta.
Jag fortsätter att läsa och stannar till vid det här stycket:
Finns det inte en risk att elverna får väldigt varierande kunskaper då?
– Ja, risk eller möjlighet… Det krävs olika utgångspunkt om man undervisar i en skola i Tensta, Danderyd eller Pajala. Man måste välja litteratur som passar just de eleverna och deras bakgrund, och sedan kan det förhoppningsvis leda fram till Strindberg förr eller senare.
Varför krävs det olika utgångspunkter om man undervisar i en skola i Tensta, Danderyd eller Pajala? Vad står de här tre orterna för i den här texten? Vad skulle vara lämpligt att läsa i Pajala som inte är lämpligt i Tensta till exempel? Varför ska man välja litteratur som passar just de eleverna och deras bakgrund? Måste alltid alla spikas fast vid sin bakgrund? Kunde inte litteraturen få lyfta en ut ur den trånga bakgrunden? Är inte en av skolans viktigaste uppgifter att frigöra elverna från bakgrundens band? Slutligen förstår jag inte varför den som säger det här ändå på slutet mumlar något om ”förhoppningsvis” och ”Strindberg”.
Texten fortsätter sedan med en fråga och ett svar:
Ska inte alla elever få ungefär samma utbildning?
– Det beror på om man talar om att man ska kunna lika mycket eller ha läst exakt samma böcker. Framför allt handlar det om att hjälpa eleverna hitta lusten att läsa. Det finns många som har skaffat sig en livslång aversion mot matte och engelska bara för att de blivit tvingade i skolan.
Resonemanget i svaret gör ett löst och svajigt intryck på mig och jag kommer inte ifrån tanken att konsekvensen av det här sättet att resonera är att skolan borde vara frivillig, så att ingen ”skaffar sig en livslång aversion” mot något ämne.
Under själva artikeltexten finns ett par kortintervjuer med några elever. Frågan de fick lyder så här: ”Vad har du läst för böcker i skolan?”
Jag väljer ett av intervjusvaren och tittar lite på det:
– Vi läser många klassiker och diskuterar böckerna, men vi får aldrig välja någonting själva. Det vore kul. Då skulle jag ta något annat än klassikerna, en bok som man kan känna igen sig lite mer i.
Det som slår mig när jag läser det här är frasen ”vi får aldrig välja någonting själva”. Varför säger någon som inte lever i en diktatur så här? I alla sammanhang utom i skolans litteraturkurs kan väl var och en läsa precis vad han/hon vill. Vad beror det här sättet att resonera på?
Jag går nu tillbaka till början av mitt resonemang igen. När jag först hörde om den här kanonidén lämnade den mig i det närmaste likgiltig, men nu när jag läst en serie argument emot den så börjar jag onekligen luta åt kanonhållet… Och till sist: Någonstans har jag under diskussionernas gång läst att en litterär kanon för den svenska skolan skulle ha något med nationalism att göra. Det låter på mig obegripligt. Jag tror inte att någon på allvar menar att en sådan kanon skulle innehålla bara eller nästan bara svensk litteratur. Snarare skulle en litterär kanon väl kunna föra oss åtminstone ett litet stycke ut ur det svensk-anglosaxiska litterära monopol vi lever med i Sverige idag.
Här finns för övrigt artikeltexten som helhet för den som vill läsa den utan min inblandning…
När jag läser detta förefaller det som om kanondiskussionen har rivits ut ur sitt sammanhang, som du ju skisserar ovan. Och då blir det ingen enskild konstig sak längre, utan en del i svenskundervisningens förbättring (vill man). Sett ur det perspektivet, alltså att det bör finnas ett slags program med viktiga verk som alla bör ha läst (allmänbildniing, gemensamma referenser, förståelse för kulturella utvecklingar och komplex), är ju helt rimligt. Jag var faktiskt inte medveten om att det hade avskaffats en sådan lista/kompass i skolan.
Du har alldeles rätt i att bildning främst ska kunna lyfta människor ut ur trånga miljöer och fungera som en emancipatorisk impuls. Kommentaren om att man aldrig får läsa det man själv vill är verkligen absurd. Som om läsning bara ägde rum i skolan.
Däremot är jag skeptisk till kanondebatten tagen ur detta sammanhang. Jag ser en viss tendens till konstruktion av nationell identitet som falsk enhetlighet. Men läget i Sverige är förmodligen så illa att denna fara inte är aktuell alls. Den vore aktuell i ett land där folk läser mycket mer och där skolan kräver större kunskaper, och att där liksom strypa alternativa verk eller betongisera en officiell kanon vore mer betänkligt.
Det blir allt tydligare att svenska elever bara har sig själva och sina hem att lita till när de söker efter gedigen bildning. Och var ligger det jämlika i detta?
Agnes, när kanondebatten var ”aktuell” ägnade jag den bara ett förstrött intresse, så jag har möjligen inte alla aspekter klara för mig (för övrigt avskyr jag det kortlivade med sådana här debatter och det här enfrågeaktiga sättet att debattera i Sverige: ”nu talar vi om kanon” , ” nu talar vi om x”, ”nu talar vi om y”, ”nu talar vi inte om kanon, x eller y längre”). Men nu när jag lusläste den här ”kanonartikeln” i SvD reste sig raggen på mig. Argumenten mot en litterär kanon i den är till största delen så himmelsskriande fåniga, hycklande och skygglappiga att jag måste skrika högt.
Men nu ska jag inte skrika utan jag (åter)kallar mig snabbt till ordningen. Du skriver: ”Sett ur det perspektivet, alltså att det bör finnas ett slags program med viktiga verk som alla bör ha läst (allmänbildniing, gemensamma referenser, förståelse för kulturella utvecklingar och komplex), är ju helt rimligt. Jag var faktiskt inte medveten om att det hade avskaffats en sådan lista/kompass i skolan.” Det är väl det här jag tycker är kärnan i varför det vore rimligt med en litterär kanon för skolan. Sedan behöver det kanske inte heta ”kanon” och det finns naturligtvis en hel del modifikationer som behöver göras för att den här listan inte ska bli till ett ok eller en (helig) ko.
”Här finns för övrigt artikeltexten som helhet” Tack – det räcker så bra. Klokt inlägg, kloka kommentarer. Nu kan jag inte riktigt formulera mig på den nivån utan drar till med mina gamla käpphästar om ansvarsabdikation (som ju Eva-Lis Preisz så aningslöst demonstrerar) och rädslan att ställa krav som genomsyrar det svenska samhället. (Undrar varför hon tar just Tensta, Danderyd och Pajala som exempel? Det skulle vara till ytterlighet intressant om hon hade konkretiserat vad man kan (bör?) läsa på just dessa ställen. Måhända hade det avslöjat litet om hennes människosyn. Men det är ju bara spekulationer.)
Sen tror jag kanske inte att man i bokstavlig bemärkelse kan ställa upp en ”kanon” eftersom det nog vore helt omöjligt att komma överens om en sådan. Det finns ingen Harold Bloom i Sverige och man kan nog inte MBL:a om en litterär kanon. (”Om ni envisas med att ha med Hjalmar Söderberg så kräver vi att få med Jonas Gardell.”
Vidare förstår jag inte skräcken för att ha en ”svensk” lista – vi talar väl om svenskundervisning kan jag tro? De som kan detta språk borde väl ha god nytta av att få en överblick av det bästa som skrivits på just det språket? Givetvis borde motsvarande överblickar över världslitteraturen också ges.
”sedan kan det förhoppningsvis leda fram till Strindberg förr eller senare.” Skall man alltså kunna gå ut gymnasiet med godkända betyg i svenska utan att ha läst Strindberg? Vidare kommentarer överflödiga.
Bengt,
jag inser också att det kan vara svårt eller till och med omöjligt att ställa upp en kanon, men det kanske ändå går att föreslå (med viss kraft) vissa verk framför andra och jag tänker mig att elever i svenska skolor bör läsa värdefulla verk av både svenska författare och speciellt betydelsefulla verk ur världslitteraturen.
Det var inte främst en iver för en kanon som fick mig att ”ta till pennan”. Det som fick mig att skriva det här inlägget var den skrämmande usla och fegisbetonade argumentationen mot en kanon som jag fann i den här SvD-artikeln.
Tack Bodil för din skärpta genomgång av SvD-artikeln
Jag håller med om alla dina synpunkter och iakttagelser, men regerade på att du placerar Eva-Lis Preisz som ordförande i Lärarnas riksförbund och inte i Lärarförbundet där hon väl hör hemma.
Agneta,
tack för rättelsen. Jag har inte hållit reda vem som är ordförande i vilket av lärarförbunden och därför låtit mig vilseledas av artikeltexten. Titta här:
”Det gillar inte Lärarnas riksförbund. Det skulle innebära ett steg tillbaka till hur skolan såg ut på 1950- och 1960-talen, tycker ordföranden Eva-Lis Preisz. Fram till dess fanns det både en kanon och tvådelade svenskabetyg(!).”
Lärarnas riksförbund är samma som LR, det uttrycket använde jag på ett ställe. Kanske borde någon av oss kontakta journalisten Lisa Jannerling om detta, för det är ju inte bra om man i en stor dagstidning gör sådana här sammanblandningar (det är inte bra i en blogg heller, men kanske ändå lite mera försumbart).
I artikeln står:
»Det gillar inte Lärarförbundet. Det skulle innebära ett steg tillbaka till hur skolan såg ut på 1950- och 1960-talen, tycker ordföranden Eva-Lis Preisz.«
Det stod så när jag läste sent i gårkväll — det troliga är det stått fel i artikeln då du läste och att SvD sedan har ändrat. Jag är inte särskilt insatt i de två lärarförbunden, men vet att det är Fjelkner som finns i Lärarnas riksförbund, som är ett SACO-förbund.
Artikeln slutar med en passus om läsvanor som Lärarnas riksförbund gjort.
Huruvida det står rätt lärarorganisation eller inte där vet jag inte. Men ovanför påstår Eva-Lis Preisz att det äer en myt att svenska ungdomar läser lite, medan undersökningen faktiskt bekräftar att det är så.
Agneta,
själv läste jag det i papperstidningen och där står förstås samma sak kvar… Nu när du säger det så känner jag igen att det är (eller har varit – jag tvivlar här inte alls på dina ord, utan bara på mig själv) Fjelkner som är ordförande i LR.
Intressant det du säger om svenska ungdomas läsvanor och Preisz’ kommentar till detta i kombination med det som undersökningen visar…
Som svensklärare får jag nog säga, att det för mig är en självklarhet att man ska ha en litteraturlista i skolan, med böcker ALLA har läst, av flera skäl. Vare sig det handlar om att säkerställa att svenska ungdomar känner till svensk litteratur, föra vidare ett kulturarv, garantera en jämlik utbildningsnivå (jodå, både i Tensta, Danderyd och Pajala) eller något annat, är det förstås önskvärt att vissa kunskaper ska höra till allmänbildningen i landet. Läste nyligen en intervju med Håkan Nesser, där han påpekade, att den (t.e.x) unga franska person som inte vet vem Kafka var inte finns och det franska samhället helt enkelt förutsätter att man ska vara allmänbildad inom flera områden – litteratur är ett viktigt sådant område. I Sverige, anser han, är det snarare regel än undantag, att man inte känner till Kafka eller andra stora författare.
De ”skäl” som anförs i artikeln du talar om, Bodil är så infantila, förvirrade och fulla av ”allmänt tyckande”, att de är ett gott exempel på den nivå vi debatterar på i Sverige. Vi bara säger något och har inte alls lärt oss anföra logiskt hållbara skäl för våra åsikter. Skrämmande! Jag håller med dig och förstår din undrande inställning – jag bara uttrycker mig kraftigare. 😉
På väg hem från Stockholm i går, lyssnade jag på radion i bilen. Där upprepades gång på gång samma idiotiska reklamkampanj för Socialdemokraterna. Ett inslag handlar om folk som får sparken för att chefen ”känner för det” och så hävdar man att det blir så i ett ”blått” Sverige. Det som berörde mig verkligt illa handlar om skolan. Där spelar en kvinna lågstadielärare och hon hälsar barnen välkomna till skolan med order om att de ska ha nystrykna skjortor, uniforn, putsade skor och vara tysta. ”Har ni förstått”, frågar hon militäriskt. ”Ja, fröken”, säger barnen i korus. Sedan kommer en röst som säger ”Fler pekpinnar eller fler lärare? Blått eller rött? Gå in och läs på SSU.”
Hela kampanjen är idiotisk, ogrundad och håller skrämmande låg retorisk nivå. Är det så det ska ”debatteras” i Sverige av idag? Räcker det med att tycka något och spotta ut sina tankar utan logik eller rationell grund? Är man så in i märgen rädd för att ställa krav, att man tror att t.ex. ”ordning och reda” betyder ”kadaverdisciplin i militärisk anda”?
Usch, jag blir så trött! Åh, vad tanken på solen och livet i ett medelhavsland blev oemotståndlig helt plötsligt… Vad kan det bero på?..
Marita,
tack för ett kraftfullt framfört budskap – jag försöker hålla mig lite mer i skinnet (nu menar jag inte att du inte håller dig i skinnet) eftersom jag ju tänker fortsätta att bo här under pausträdet och jag inte vill leva på någon frontlinje. Men du har alltså mitt fulla stöd i det du säger.
Den där reklamkampanjen har jag tack och lov sluppit höra – hittills i alla fall. Lite grann påminner den mig om den där grova antialkoholkampanjen som fanns i svensk TV för kanske en sju-åtta år sedan, men som väl fick dras in just på grund av sin grovhet. Jag minns att det kom råttor hoppande ur munnarna på människor som druckit sprit som inte var från systembolaget och var det inte något makabert med likdelar också?
Barmhärtigt nog, bodde jag inte i Sverige vid tiden för den kampanjen, så jag besparades den. Men – det låter som ungefär samma nivå på argumentationen.
För ordningens skull vill jag påpeka att det ju inte var Preisz som yttrade sig om Tensta och Danderyd (som jag påstod i min kommentar) utan ”Jan Sydhoff, chef för Skolverkets enhet för styrdokument.” Jag har skrivit till både Preisz och Sydhoff och bett dem exemplifera vad som kan vara lämpligt i Danderyd men inte i Tensat eller Pajala men har självfallet inte fått något svar.
Bengt, kanske gör det ett slags nytta att du ställde frågan. Även om de inte svarade så måste de ju ha tänkt något och de tankarna kan väl ha snuddat vid att det kanske inte var någon särskilt bra idé med den där läsningssegregationen.
(Anti-)alkoholkampanjen gjordes – om jag gör rätt koppling – av Jonas Åkerlund. Han har gjort en fantastisk kortfilm på liknande tema, drogmissbruk, som visades på Dansmuseet av alla ställen i våras. Otroligt starkt.
Apropå kanon så vill jag påpeka att min klass, detta var alltså 1999, övertalade vår svensklärare att slippa läsa Strindberg. Hon gick med på detta. Jag har vid flera tillfällen försökt läsa Röda rummet, men varje gång fastnat efter bara något kapitel. Nu är det några år sedan sist, och jag skulle säkert uppskatta boken om jag gav den en ny chans, men jag vill nog anmärka på Bengts påstående (”Skall man alltså kunna gå ut gymnasiet med godkända betyg i svenska utan att ha läst Strindberg?”). Ingen enskild författare, eller bok, är så viktig. Snarare handlar det väl på gymnasiet om att ge en inblick i olika författarkulturer – istället för Tolstoj kan man läsa Dostojevskij, istället för Strindberg kan man läsa Hjalmar Söderberg, istället för Kallocain kan man läsa Du sköna nya värld. Så noga är det väl inte så länge eleverna får hjälp att överblicka litteraturen – för att sedan, när de känner sig redo, slippa famla i blindo utan faktiskt ha ett hum om att om de gillar Asimov kan det vara en poäng att läsa Stanislaw Lem.
Aron: Jag förstår din reaktion men kan endast i begränsad utsträckning dela den. ”Ingen enskild författare, eller bok, är så viktig” – det undrar jag. Strindbergs betydelse i och för svensk litteratur är väl t.ex. så monumental att mycket, inte bara i ltteraturen utan i samhället i stort, måste vara obegripligt om man inte känner till honom. Vad skall man tänka när man ser dessa konstiga fraser nedsänkta i Drottninggatan? Eller titta på den här bilden:
http://www.flickr.com/photos/klippis/240728391/
Varför står den där? Hur ser det ut nu, hur såg det ut då? Vilka sociala och politiska faktorer ligger bakom det faktum att vi inte kan se det Strindberg såg? Spelar dessa faktorer någon roll idag?
Du vet naturligtvis var bilden är tagen men röstar vi bort Strindberg även till förmån för den av mig mycket högt uppskattade Söderberg har vi skurit bort en stor del av medvetandet och orienteringen för en kommande generation.
Nu kan man ju säga att det spelar ingen som helst roll: huvudsaken är att ölet är gott på Mosebacke och att musikutbudet är i stil. Men det kommer alltid att finnas en grupp av människor som vet, som kan, som förstår och som med eller mot sin vilja kommer att flyta ovanpå på de andras bekostnad. Det sträcker sig naturligtvis långt utöver vilka böcker man läst men även det är en del av det som skapar ojämlikheten
Därför är det ytterst en allvarlig demokratifråga vi diskuterar.
Jo, du har väl en poäng där. Jag kan ju erkänna att jag ändå vet mycket om Strindberg – vilket gör att jag kanske kan behålla min ovanpå-position utan att behöva läsa honom. Hoppas jag – åtminstone om han skriver så urbota trist som i början av Röda rummet.